För oss som har väntat på ett plus i mer än ett år...

Det är svårt att veta. Jag har själv haft sådana känslor och tankar i vårt förhållande för några år sedan. Upplevde det jättejobbigt! Tillslut så pratade jag med min pojkvän (var ej gifta då) och bara att jag tog upp det gjorde att jag sedan väldigt snabbt kände att jag visst vill leva med honom och att jag åskade honom. Jag menar inte att du behöver ta upp det med din partner, men att sådana känslor kan komma. Och det behöver verkligen inte leda till separation. Att din vän tror att det är undanryckta känslor, det vet hon inget alls om. Klart att denna resa påverkar. Mycket hormoner och stora beslut. Din vän kanske bara vill väl, men tyvärr kan vissa ?gotta sig? i intriger. Men din vän kanske inte alls är en sådan person. Jag har en vän som jag känner nästan inte vill att det ska gå för oss, då hon själv inte har barn. Fast jag vet inte, men min känsla är så tyvärr. Det har gjort att jag inte riktigt vill prata med henne om vår process.

Ta inga förhastade beslut, men förstår att detta måste vara jättesvårt. Kanske ni kan vänta till efter sommaren med att sätta igång, bara för att få landa lite?

Ta hand om dig!

Tack så mycket. Jag har redan pratat med min sambo och han tycker det är jobbigt att jag känner så (vilket jag förstår) men han har svårt att förstå mig utan "tycker mer synd om sig själv". Så nu när det svänger hejvilt så gör jag honom bara ledsen., han är dessutom bortrest nu så har som inte kunnat prata.

Min vän är absolut inte en sån som vill mig illa men hon är kärriärsdriven och har ingen barnlängtan alls. Har alltid ityckt att -det är väl bara att vänta, är det så bråttom att bli med barn när jag sökt stöd hos henne de senaste 2,5 åren när inget visar positivt. Jag tror att hon egentligen inte vill att vi ska ha barn för att allt helt enkelt ska fortsätta  som det är nu Jag har också tänkt att det är hormoner men, som du säger, så kom jag på att jag äter ju inga nu haha

 

Idag känner jag mig säker! Vill bara inte ångra det här. Vill ju ha en familj, inte ett barn.

Tack för ditt svar, om någon annan  känt eller inte känt såhär får ni gärna skriva en rad.

Hej!

Hoppar in i tråden för jag har precis gått vidare i utredningen som påbörjades i april.

Vi har fått veta att jag troligtvis har oregelbunden /ingen ägglossning alls. Ska få provera först och ska börja med den i slutet på juni. Sen så ska jag börja med letrozol för att få igång ägglossningen förhoppningvis. Men alla övriga prover var bra. Var bara ägglossning som provet visade att jag inte hade.. Både lättad och lite orolig över vad som ska hända så tänkte de va skönt att hänga på i tråden och höra allas erfarenheter <3 det vi går igenom är tufft och känns ensamt ibland. Skönt att man kan finnas och ge och få råd.

Hej!

Fastän det är så sjukt jobbigt att få ett svar man inte vill ha så är det ändå skönt att man får svar på varför saker och ting inte går som planerat. Det låter ju positivt att det "bara" är ägglossningen - det finns ju massa hjälp att få  Önskar er lycka till och att ägglossningen kommer igång för dig.

Vi har precis också gjort en utredning. Allt såg fint ut hos mig, men min sambo har slöa spermier och få till antal... Han ska göra ett nytt prov i slutet av sommaren, men om det också är dåligt blir det ivf. Denna eviga längtan och väntan. Allt är en oändlig väntan. Och jag är livrädd att det inte ska gå vägen alls.

[quote=79688960][quote-nick]Barnlängtan31år skrev 2019-06-13 18:44:07 följande:[/quote-nick]

Förstår verkligen din oro, väntan och längtan! Det finns så mycket hjälp att få, men vägen dit kan kännas som en evighet. Men konstigt nog, så går tiden!

Stort lycka till, hoppas ni får komma igång med behandling snabbt i höst!

[/

Får sån ångest över att jag inte kan göra någonting åt detta. Önskar att vi fick remiss på en gång så att vi kunde köra igång direkt till hösten. Hjärtat går ju sönder lite mer för varje dag.

Någon som vet om ÄL skjuts på efter spolning? Borde fått positivt på ÄL-stickorna för flera dagar sedan men nada.