Läggningarna är katastrofala

Känner igen detta, ena dottern var sådan, det var helt enkelt för roligt att vara vaken

Vi gjorde så att vi gav kvällsvällingen i sängen i mörkt rum, och inte borsta tänderna efteråt för då vaknade hon till (hon är vuxen idag och har finfina tänder, aldrig haft hål). Vällingen och mörker ger en sorts halvdvala hos barnet och sen kunde man för det mesta smyga ut.

De kvällar hon piggnade på sig efter vällingen och ställde sig upp och började hoppa, peta, prata etc gjorde jag så att jag gick ut ur rummet och satte mig i hallen med dörren på glänt och pratade lite ibland, vek tvätt eller läste tidningen eller något. Efter ett tag tröttnade hon på att kravla omkring och somnade, i början kunde det ta en timme eller mer men sen gick det mycket fortare.

Hon visade sig vara en sådan person som alltid behöver en god stund för att somna, när hon blev äldre låg hon och läste tidningar och böcker och man fick gå in flera gånger på kvällen och säga till att nu är det dags att sova.

Hur gjorde du när barnet skrek och grät i vild panik?

Hur gjorde du när barnet sprang efter dig och vägrade släppa?

Genuint nyfiken för det är så det blivit här när vi provat din variant både vid 6 mån, 1 år, 14 mån och 2,5 år.

Låter precis som vi gjorde, speldosan var mycket populär och man kunde sitta i vardagsrummet och höra hur speldosan drogs igång gång på gång.

Barn är förstås olika, men känner de trygghet i spjälsängen brukar det fungera att de somnar själva. Jag satt i hallen i början med dörren på glänt och visade tydligt att jag var i närheten.

Om jag låg bredvid dem tog det evigheter innan de somnade, de bara klättrade runt och hade kul, i spjälsängen hände inte så mycket kul, de kravlade omkring, drog i speldosan, ställde sig upp, allt för det mesta med bra humör, men ibland var de ledsna och ropade, då gick jag in och pussade och sa godnatt igen, men tog aldrig upp dem ur spjälsängen, för att inte vänja dem vid att den möjligheten fanns.