Ny partners sons mamma tog livet av sig...

Låt bli att oroa dig får sådant du inte kan påverka. Givetvis kommer ditt egna barn inte ha någon åsikt om att mannens sexåring bor hos er på heltid, det är ju självklart! Lita på att ditt barn är en klok och stabil person, det blir hen om du/ni är det. Och skulle det komma frågor så svara som det är. Tror inte ditt barn vill byta och få en död förälder heller, eller hur?

Framtiden kan man inte bestämma över, försök låta bli att oro dig över sådant, ta hand om dig själv och finns där för dem. Om ni utvecklar en mamma-barn

relation eller inte kan du inte heller veta, men du kan vara väldigt viktig för honom såklart, särskilt om din man också skulle få en tung period nu.

Och det är klart du är orolig. En liten grabb har utsatts för en tragedi, din man också i viss grad, och det drabbar ju er alla.

Nej, hur gjorde hon det?

Sorgligt att läsa. Så många som påverkas.

Var fortsatt klok och ömsint. Kärlek kan delas utan att den blir mindre. Ni klarar detta tillsammans.

Kramar

Vilken tuff situation. Ville bara skriva att du verkar väldigt klok och jag tror pojken har en väldig tur som får in dig i sitt liv just nu.

Tack för era svar ?? Är rädd att min rädsla och sorg ska förstora för oss när jag bara vill älska och må bra.. Är övertygad om att jag kan få mins barn att fortsätta känna sig lika älskade som tidigare men inte lika säker på om de kommer ändå kommer känna sig bortprioriterade eller inte lika delaktiga i mitt @bya liv?.

Han har förlorat sin mamma. Det bästa du kan göra är att finnas där för honom.

Om dina barn har goda hjärtan så kommer de inte reflektera över detta på ett negativt vis. De kommer att tycka synd om pojken och älska dig mer för att du är så fantastisk och tar till dig ett barn som förlorat sin egen mor.

Oj, det var första gången jag läst om en förälder som faktiskt erkänner att de gillar att ha vv så att de får egen tid med sin nya partner. Jag tror egentligen att den siffran är bra mycket större än vad folk vågar erkänna...

Den här 6 åriga pojken har inte bara förlorat sin mamma utan hans mamma ?valde? även att lämna honom genom självmord, och du oroar dig för din egna tid med hans pappa? Hallå liksom?

Ligger det något i ert husköp att mamman tog sitt liv dessutom? Gick allt väldigt snabbt för den här pappan? Jag hoppas verkligen inte det för sonens skull.

Svårt att välja tankarna, inte lättare i en krissituation. Oftast tar hjärnan upp de här sakerna för att vi behöver bearbeta det och inte låta fel tankar styra. Jättebra att kunna prata om det på ett forum eller IRL, då får msn andras perspektiv.

Varför siar du i varför hon tog sitt liv? Det vet vi ju inget om.

Jag tycker TS radar upp en hel del relevanta frågeställningar och i en hyfsat vettig prioriteringsordning också. Det första hon tar upp är rädslan att bli en viktig del av barnets liv om hon också skulle försvinna. Att livet tillsammans inte blev som de hade planerat är naturligtvis en sorg, hennes partner är troligtvis i chock och barnet mår förmodligen väldigt dåligt. 

En sorg? En sorg att man kommer ha sitt barn på heltid istället för halvtid? Jag hoppas verkligen inte att pappan tycker så. Självklart är det en omställning och en sorg att denna lilla pojke har förlorat sin mamma men det är inte en sorg att ts inte får ha ett barnfritt hem vv. 

Nej en sorg att livet inte blev som man tänkt sig. Att ens barn skulle bli moderlös vid 6 års ålder till exempel. 

Det är inte pappan som är TS utan pappans nya fru. Och även om hon älskar sitt bonusbarn kan hon känna sorg över att allt blev rätt jobbigt och annorlunda nu. Det är en chock och med tiden blir säkert allt bra. Men just nu är det väl högst relevanta funderingar (dom de flesta nog skulle ha men inte alla skulle våga dryfta för att sådana som du vill dra fram det värsta och komma med anklagande pekpinnar). 

Hej!

Jag har varit med om ungefär samma i mitt nuvarande förhållande. Min mans exfru begick självmord i samma veva som vi skulle bygga hus och flytta ihop.

Det var väldigt kaosartat det första året eftersom min mans dotter som var runt tio år flyttade hem till oss och hennes halvbror flyttade hem till sin pappa. Innan hade de mest bott hos mamma pga många konflikter mellan föräldrarna. Så det blev en stor omställning för oss alla. Jag var bara 25 år och fick axla ett stort ansvar kände jag... Jag sörjde att livet inte blev som jag tänkt mig och kände stor skuld för de känslorna.

Vi hade god kontakt med broderns pappa och familj så att syskonen skulle få behålla syskonrelationen och vi umgås som goda vänner än idag, tio år senare.

Även om det var en mycket jobbig tid i början efter mammans död så tycker jag ändå att det gått bra både för min bonusdotter, men också för min mans och min relation samt relationen till övriga syskon.

Din son kanske har bott varannan vecka hos sin pappa och då tror jag att det blir lättare. Min man och hans dotter hade aldrig fått bygga upp en relation i det vardagliga livet med läxor rutiner och regler och då blev det en enorm omställning för oss alla.

Jag hoppas att det går bra för er!

Vi har nu bott ihop en månad och det här så mycket svårare än jag någonsin kunde förstå. Det är väldigt jobbigt när mina barn åker till sin pappa och jag har ju självklart saknat dem massor förut också när jag bodde själv men nu påminner min sambos son som vi såklart har på heltid om mina egna barn att det nästan blir outhärdligt för mig. Jag vill knappt vara hemma när jag inte har mina barn. Jag har försökt knyta an till min sambos barn men det går liksom inte. Han har mycket svårigheter att hantera. Ljuger, skyller ifrån sig och slåss stundtals. Det blir även väldigt påfrestande för mina barn, framförallt min dotter som är väldigt känslig och lider av lätt autism. Jag börjar tänka tankar att jag gör fel, framförallt mot mina egna barn. Varför ska de behöva utsättas för detta att leva med ett barn som är elakt mot dem och skapar oharmoni pga det han har gått igenom? De har inget val, jag har satt dem i denna situation. Gör jag fel? Mina tankar skapar totalt kaos i mig. Jag har ett dåligt samvete som skär i mig konstant, att jag ska leva och bo och finnas till på heltid för någon annans barn men inte mina egna... Jag mår så dåligt över mina känslor och vet inte riktigt hur jag ska hantera dem.....

Med tanke på hur jobbigt det måste vara för din partners son att plötsligt få en ny "mamma" istället för sin mamma (vilket kan vara varför han är elak mot dig) så kanske det vore bättre om ni bodde särbo tills pojken och pappan kommit in i det nya och kommit över det värsta av sorgen. Då blir det nog lättare för dig och dina barn också. Ni behöver ju inte göra slut för det och ni kan flytta ihop senare men så att de får landa i detta själva först? Det är svårt nog att förlora sin mamma och sedan få en bonusfamilj i samma veva är nog jättetungt för en 6åring. Och det sliter även på dina barn som du säger mer än vad det borde att få en ny familj under dessa omständigheter. Men mest på pojken då. Har ni möjlighet att flytta isär ett år eller så?