Jag är i 38+0 idag. Trodde det var pågång i förrgår. Hade starka förvärkar hela natten och har haft blodblandade flytningar sen dess. Men nu ingenting. Har ändå svårt att tro att det ska gå två veckor till eller mer innan det är dags.
Mina tidigare barn kom 40+6 och 40+3 snabbt och utan massa falskalarm. Värkar som startade direkt och ute efter några få timmar. Det här känns segt...
Var hos bm på em och hamnade på bb för en extra koll eftersom jag har blodblandade flytningar sedan söndag/måndag.
Allt var bra, fastän bebisen är på g sa barnmorskan. Lite öppen också, så nu hoppas jag att det blir innan bf, två veckor kvar egentligen men jag är så trött på att vara gravid, dock alldeles för trött för att föda exakt just nu. Så nu hoppas jag på lite sömn.
Inte alls som starten på tidigare förlossningar. Det var liksom mer direkt inte så här segt. Kanske typiskt 3:an?
Precis... som jag också skrev tidigare. Den här 3:an beter sig inte alls som de tidigare två som var näst intill identiska: inga direkta förkänningar, sen pang på värkar i rygg som växte sig starkare. Efter några få timmar hemma med värkar - till BB och 3 timmar senare var de ute.
Kan kroppen bara bestämma sig... allt är mycket mer kännbart och utdraget denna gång.
Lade mig med riktiga värkar igår kväll, var så trött, sov knappt natten innan så jag tänkte att det var helt fel läge att börja föda barn, om jag bara fick slumra några timmar. Somnade till sist och vaknade... utan värkar. Jättepigg. Och det är ju så klart trevligt, men segt.
Så skönt att läsa om att man inte är ensam... Här har allt försvunnit nu, inga förvärkar längre, inga blodblandade flytningar. Tror han bestämt sig för att stanna till efter bf. Så jag ställer in mig på 3 veckor till då ????
Ang smärta så tänker jag att det är en smärta som inte är farlig och som för nåt gott med sig. Till skillnad mot smärta vid skada... den har man ju ingen kontroll över, vad den beror på om den är farlig om man ska dö osv. Gillar inte smärta i allmänhet, tar gärna full bedövning etc hos tandläkaren. Men dem här smärtan finns det ju en förklaring till, kroppen öppnar upp sig så där tänker jag annorlunda. Jag vill helst bara att det ska gå så fort som möjligt, få det överstökat. Men det är så klart överväldigande och jag kommer säkert som tidigare gånger blir lite överrumplad när det väl sätter igång.
Men att bli rädd gör liksom det hela värre och ondare. Bra att tänka på... fastän lätt att säga. Det är så himla individuellt hur man upplever det. Hur som kommer det med all säkerhet gå bra! Och barnmorskorna brukar vara fantastiska!
Mitt vatten gick inatt och därefter kom värkarna, åkte in runt 4. Konstigt nog hade jag inte börjat öppna mig? Fick starka värktabletter för att sova, hjälpte såklart inte mot värkarna -.-. Är fortfarande kvar på sjukhuset för att se om jag börjat öppna mig om en stund, annars blir vi hemskickade igen. Så segt!
Dock vet jag då inte vad jag ska gå på när jag ska in igen, eftersom slemproppen gått, vattnet gått och värkarna är regelbundna. Haha, är väl bara att vänta och se!
Jag är också faktiskt lite öm i själva magen. Tänkte på det när du skrev det här om dagen. Alltså verkligen inte mycket, och inte hela tiden, men lite grann. Det måste ju vara normalt?
Jag kommer också göra som tidigare gånger, bara andning och dusch... vill bara att det ska gå fort. Vill helst också undvika att det blir utdraget och stannar av. Så jag hoppas på typ samma!
Hej!
Vill bara uppdatera er!
Efter att proppen släppt stundvis i en hel vecka så gick vattnet igår kl 21.30. Vår prins föddes kl 02.25! Underbar upplevelse!
All lycka till er!