Ta tag i sitt liv

Hej och tack för svaret.

Det enda råd jag kan ge dig är att ställa ett ultimatum. Antingen slutar han eller så lämnar du honom. Du är i en situation där du riskerar att bli medberoende och det ger näring åt hans beroende att växa.

Jag är drogmissbrukare. Jag är beroende av opiater. Jag har inte lyckats vända på livet eller ta kontroll över mitt beroende än. Det är det jag söker hjälp med nu. Först och främst så ska jag komma fram och berätta det för min familj fast jag tror att dom redan vet om det. Sedan ska jag tala om det för min läkare och höra med henne vad för hjälp vården kan erbjuda.

Hej och stort tack för svaren.

Jag har nu varit i kontakt med soc och öppenvården här på orten och väntar på besked och ett första möte med dom.

Min sambo har redan lämnat mig, henne lär jag aldrig se eller höra av igen. Jag kan absolut förstå henne. Till resten av familjen har jag kommit ut med sanningen. Dom hade givetvis förstått hela tiden att jag var beroende och det var mycket känslor som jag inte var beredd på. Men det känns som att jag gör något rätt iallafall.

Tack för orden.

Jag har hittills öppnat up mig för alla omkring mig. Jag har varit jätterädd för det men alla har som sagt redan vetat om det och väntat på mig. Imorgon har jag nytt nummer så att ingen av mina brukande vänner kommer att få tag i mig och jag kommer inte att ha kvar deras nummer heller. Jag kommer också att ha en behandlingsplan att börja följa. Jag har lämnat över alla verktyg för missbruket som en närstående ska kasta bort. Gör jag det själv så kommer jag bara att hitta dom igen.

Just nu är det så mycket olika känslor och tankar som far runt i ett kaos men jag är trygg hos familjen. Jag kommer skriva mer imorgon när jag har något konkret att komma med.

Det blir inte behandlingshem men det kommer bli mer intensiv terapi och ingen nertrappning men fler andra mediciner som morsan och farsan kommer sköta om och så kommer jag att fortsätta bo hos dom tills vidare och sen väntar jag fortfarande på nytt nummer och ett mer definitivt avstånd från tidigare levnadsvanor och kontakter. Skulle nånting avvika från den planen så blir det LVM på annan ort. Jag är jätterädd för att det inte ska räcka men jag måste börja någonstans. Jag har fått en enorm ny chans av familjen, sambon och vården.

Det gick jättefort att sjunka ner i missbruket och mycket skrämmer mig med det som sker nu och att även hela den här karusellen går för fort.

Är det så att ni inte vill ha någon kontakt så är väl det helt okej och har man kommit så pass långt att man kan erkänna sina fel och vill helhjärtat göra en ändring så är det ett viktigt steg att be om ett genuint förlåt utan att förvänta sig något. Det ingick i mitt upplägg för stegen till nykterhet. Jag har nu varit ren i en vecka och har haft det väldigt tufft, upp och ner med både med och motgångar. Men jag är så glad och tacksam för det stödet jag fått av familjen och framförallt sambon. Vi bor inte med varandra eller något och vi är inte direkt ett par heller men vi har daglig kontakt. Ibland tänker jag att jag inte förtjänar stödet och jag förstår inte ens varför någon bryr sig längre. Men jag är otroligt tacksam för det. Jag känner fortfarande att jag inte har kommit nånstans än eftersom jag så nyligt börjat behandlingen och det har bara gått en vecka. Jag hade ett litet framsteg i veckan om jag törs kalla det för framsteg. Häromdagen mådde jag riktigt dåligt efter att fått dåliga nyheter så upptäckte jag att farsan lämnat sina och mina mediciner utan uppsyn. Jag öppnade väskan och var på väg att plocka tabletter men lyckades hejda mig och ropa på familjen och sa att dom kan inte lämna mediciner framme hur som helst för jag kommer att hitta dom och i värsta fall inte kunna stå emot. Så istället för att ge efter fyllde jag en hink med isvatten och doppade huvudet i den ett par och kom på bättre tankar efteråt.

Så ser min uppdatering ut just nu.

Stort tack till all uppmuntran och alla råd här.

Vi hörs vidare

Idag har det gått 14 dagar sen jag började behandlingen och det känns faktiskt lite lättare. Jag har mycket stöd och folk omkring mig hela tiden vilket gör allting lättare och man vet varför man vill det här och bli en bättre människa. Hoppas att det går bra för andra här som har samma problem som jag kämpar mot.

Jag förstår vad du går igenom. Erkännandet var svårast men när jag väl gjort det så blev det lättare att verkligen ge sig in i kampen. Abstinensen var hemsk dom första 4-5 dagarna utan uppehåll men började ge mig sig mer och mer efter det. Jag har från dag 1 fått 3st sobril om dagen som jag har bett familjen att hålla koll på så att jag sköter tiderna mellan intag och 1 imovane på kvällen runt 21'00 - 22'00 för att kunna sova. Jag har även en intensiv samtalsterapi och jobbar mycket med KBT. Jag är aldrig ensam utan har folk nära mig hela tiden som jag kan prata med och göra saker som promenera. Nu efter 14 dagar kommer jag att gå ner till 2st sobril om dagen och fortsätta som vanligt med allt det andra.

Jag kan fortfarande känna av abstinens och blir lätt deprimerad och får jättestark ångest ibland men inte lika intensivt och ofta som första veckan. Jag är inte på något sätt redo att säga att allt kommer att lösa sig och bli bra men hoppet blir större och starkare.

Mitt bästa råd är som sagt att erkänna och vara sann mot sig själv och till dom som står en närmast. Jag har en enorm tur att jag har så fina människor omkring mig.

Idag har jag varit på mitt första NA möte. Det kändes bra till en början men gick sedan utför. Medan jag lyssnade på dom andra så repeterade jag för mig själv i mitt huvud vad jag skulle säga. När det blev min tur och jag började prata så blev det jätte hackigt och osammanhängande. Redan efter en och halv minut blev jag tvungen och avbryta utan att ha sagt något vettigt. Efter det kände jag extremt obehag och ville bara därifrån och ta ett återfall. Jag gjorde inte det utan åkte hem istället och berättade hur dåligt det hade gått.

Har någon annan upplevt samma sak eller vill berätta hur deras första NA möte gick?

Tack åter för all feedback.

Imorgon ska jag som sagt på mitt andra NA/AA möte.

Jag funderar på det här med sponsor. Jag har hört det nämnas tidigare och är nyfiken på vad det egentligen är och hur man får kontakt med en sådan osv. Berätta gärna mer.

Idag har jag varit ren i 41 dagar. Jag är nere på en halv sobril om dagen och på måndag är det slut med den också. Så egentligen kan jag först nästa vecka säga att jag är helt ren och det är mitt mål just nu. Jag har även pratat med några stycken vänner som jag kan tänka mig skulle vara jättebra sponsorer. Jag hoppas att någon av dessa känner att dom vill och klarar av att hjälpa mig med det. Det är 3 personer som har varit enormt stöd för mig hela resan från mitt erkännande till idag. Det finns inga ord som gör deras betydelse och min tacksamhet rättvis.

Andra mötet gick mycket bättre och nu på söndag är det dags för möte igen.

Stort tack till alla som följer den här tråden och kommer med hjälpsamma råd och stort tack för all uppmuntran. ??

Midsommar imorgon. Jag är fortsatt ren och det har varit både upp och ner den här veckan. Mötet igår uteblev för jag kände att jag inte orkade helt enkelt. Jag var för trött. Imorgon väntar en nykter midsommar med mina närmaste vänner som jag tycker så mycket om. Jag känner verkligen att jag börjar bli mitt rätta jag igen och jag har dom att tacka för det. I övrigt har jag inte så mycket mer att berätta annat än att jag för första gången på väldigt länge är helt ren då jag nu har varit utan sobril och annan abstinens hämmare. Det känns bra. Hoppas att det går lika bra för er andra och en riktigt glad midsommar.