Låter som en normal tonåring och som många tonåringar de senaste 40 åren.
Mina tips, välj strider, inse att hon ny söker en egen identitet och att familjen är lägst på hennes priolista nu.
Det viktiga är att kolla att hon inte spårar ut.
Ett mantra vi hade hemma, visar man ansvar, ju mer inflytande får man. Förtroende är alltid ömsesidigt
Allt enligt den kulturmaxistiska agendan förstår du. Dvs enligt plan. Din dotter ska vara rotlös och du ska sedan på äldre dagar ruttna på vårdboende. Det är det som är utstakat. Tyvärr är det nu försent för dottern om man inte tar till väldigt kraftfulla åtgärder.
Men du har också en annan dotter som du skulle kunna satsa på och försöka bryta trenden. Men eftersom en dotter glidit dig ur händerna så är sannolikheten stor att den andra också kommer glida dig ur händerna.
...och ett viktigt tillägg.
Det som gör det extra svårt är att hon drar sig undan och känns ganska "kall". Hon säger aldrig snälla saker självmant, kramas inte om inte vi gör det. Har extremt svårt att be om ursäkt. Pratar aldrig om vad hon känner utan är bara tyst och slår ned blicken när man tar upp saker som sårar oss eller som inte är okej. Man tror alltid att "nu förstod hon, nu gick det in" och så gör hon om samma saker bara någon timme senare. Det känns som hon stänger av sina känslor för oss (Eller inte känner dem alls längre...) och det är såååå jobbigt. Hade fördraget att hon skrek och sa dumma saker för att sen få vara med om att hon kom ned, kramade om mig och sa förlåt eller åtminstone "jag vill inte bråka mamma" (skulle aldrig hända :( )