Nooomi

Äldre 28 Apr 04:26

21 svar

Min älskade, vidriga tonåring

(Snälla, orka läsa till slutet <3)

Min förstfödda, min äldsta dotter, mitt älskade barn.
Alltid så duktig och förståndig. Hjälpsam. Pålitlig. Omtänksam. Ambitiös. Snäll. Familjär. Kärleksfull.

Var tog du vägen?

Just nu vill jag bara gråta. Jag saknar mitt barn så otroligt mycket att det värker i hjärtat. Min lilla flicka som gick vilse någon gång för ett par år sedan...

Egentligen är hon här, hemma under mitt tak, nyss fjorton år fyllda, men det känns som ett helt annat barn. Ska det verkligen vara så här när de blir tonåringar, eller är det bara hon?

Det är som om hon genomgått en total förvandling. Stilen, kläderna, skolan, språket. Hon lyssnar på en musik med tveksamma texter, pratar som om hon kom från något ghetto (och svär allt oftare) fast vi bor så långt ifrån ett sådant man kan komma. Har bara smink och kompisar i huvudet, missköter sig inte direkt i skolan (än) men verkar inte ha några större ambitioner och hon har anammat någon "blåstbrud -stil" som hon verkar stolt över (eller har hon på riktigt kanske tappat massa iq någonstans längs vägen?). Har slutat med ridning som hon alltid älskat och inte hittat något annat att intressera sig för. Vi tjafsar dagligen om magtröjor, mängden smink och telefonen. Hon bryr sig knappt om sin (två år yngre) lillasyster som hon tidigare stått så extremt nära och ibland är hon inte ens trevlig mot henne och lillasyster är förtvivlad. Överlag känns det som vi (familjen) inte är viktiga för henne längre, vilket känns så otroligt tungt och sårande.

Jag försöker vara förstående, ha tålamod, sätta mig in i hennes ålder och generation, men det är fan inte lätt. Jag fick barn hyfsat tidigt och minns ungdomen så väl, men (nu kommer jag låta så som jag lovat mig själv att inte låta) det är annorlunda nu. På riktigt. Inte bara detta med telefoner och sociala media, utan språket och hur unga rent generellt är mot vuxna. Den där respekten vi ändå kände, för lärare och andra vuxna, tycks knappt existera.

Än så länge håller hon sig inom gränserna. Hon lyssnar hyfsat på oss och gör inga stora utsvävningar. Jag har kommit på henne med att ljuga för mig (om småsaker) och det värsta hon gjort är att beställa en vattenpipa (utan nikotin) vilket hon mådde dåligt över. Hon har ännu aldrig kallat oss för något fult (inte ens "dum") eller stuckit hemifrån eller ngt liknande, men det känns (och detta gör mig så jäkla panikslagen) som det är en tidsfråga innan hon spräcker den gränsen och inser att hon faktiskt kan...

Det känns som vi kommer ifrån varandra mer och mer för varje dag.
Det känns som att jag älskar min dotter ... men jag tycker inte om henne just nu.

Det här går upp och ned. Vissa dagar är bra. Andra mindre bra.

Idag gjord jag något som jag vet är fel. Jag VET det. Men det har hänt lite saker som gjorde att jag kände min tvungen. Bland annat har hon fått kontakt med en (jämngamma) kille i en annan del av landet via en instagramsida. Och denna relation har varit intensiv och av olika anledningar oroväckande för oss.
Jag gick in i hennes telefon (Instagram, sms, chattar) efter att hon gått och lagt sig.
Och det var ingen kul erfarenhet.

Språket.... alltså SPRÅKET dessa barn använder.... jag vill bara gråta.

Det är absolut inte bara hon. I princip alla hon skrivit med (mest klasskompisar) svär i var och varannan mening och det är fucking, bitch och kuk och jävlar och damp och kåta och jag vet inte vad. Ingen tycks kunna stava heller, det är en svenska som på riktigt är bland det hemskaste jag sett. Inga fullständiga meningar,

Jag förstår att tonåringar pratar annorlunda med varandra än med oss. Jag förstår att de spelar ut lite mer när de skriver än i verkligheten. Hon är inte heller elak mot någon (av det jag läst och jag läste en hel del) men hennes språk är av sådant slag att jag inte ens klarade av att visa hennes pappa.

Jag skämdes över min dotter. Så otroligt mycket. Över hur satans blåst och korkad hon framstår. Min lilla flicka som alltid ansetts som den "smarta och duktiga" tjejen....

Och jag känner att den här nya bekantskapen (killen) inte är vad hon behöver just nu. De har någon sorts konstig relation. Han kallar henne för blåst och iq-befriad i varannan mening och hon bryr sig inte (och det gör mig så jäkla arg för hon är ju egentligen en rätt smart tjej!) De verkar ha kommit varandra nära och ligger på någon gräns mellan att vara vänner och göra anspelningar på sex (och min dotter är inte direkt blyg har det visat sig Det som oroar mig, utöver det vidriga språket, är att den här killen inte verkar må bra. Alls. Ångest och dödstankar.

Jag vet inte vad jag ska göra med den här vetskapen :(

Jag kan ju inte berätta för henne att jag läst hennes meddelanden och chattar (eller?) men jag känner att hon rinner mig ur händerna.

Ska jag acceptera att det är så här det är nuförtiden, att hon växer ur detta? Eller är det bara hon (och hennes kompisar)n som är såna? Jag vet inte... jag har aldrig haft tonåring förut och känner mig så rådvill just nu, och frustrerad och maktlös och ...rädd. Kan någon bara tala om i fall detta är normalt?

Vad jag vill är att ruska om henne, slänga alla telefoner och datorer och låsa in henne tills hon fyller 18. Men det kan man (väl?) inte göra.

Jag är så rädd att det värsta inte kommit än. Att detta bara är början.

Jag saknar min lilla tjej så mycket att det ibland känns som jag redan förlorat henne.

Vad hände?

Help.

Undrande Tetris

Äldre 28 Apr 05:29

#1

Låter inte så illa, det blåsta handlar om uppmärksamhet. Det är normalt i den åldern, var noga att säga till henne att hon är smart och duger som hon är. Hon måste lära sig själv hur hon ska vara och vem hon vill vara, det kommer ändras X antal gånger under tonåren. Visa bara att du alltid finns där.

Gå inte igenom hennes saker, det kommer göra henne förbannad och kommer bara skapa en sämre relation er emellan.

Anonym (ace)

Äldre 28 Apr 05:41

#2

Låter som fullt normalt tonåringsbeteende.

Anonym (Håll ut)

Äldre 28 Apr 06:11

#3

Genom att göra allting så annorlunda från dig, genom att tjafsa om allting du vill, så frigör hon sig från dig.
Det är nödvändigt för att hon ska kunna bli en självständig, kapabel kvinna som tänker själv och inte hänger i mammas kjolar.
Då går hon till överdrift för hon måste för att märka skillnaden.
Var lugn din omtänksamma, kloka dotter kommer tillbaka, hon behöver bara så klippa navelsträngen.
Och jag tror att du ser kulmen just nu, hon är full av hormoner nu och säkert jättelabil, hon är mitt emelllan barn och vuxen och växlar däremellan dag för dag, stund för stund.
Ena stunden är hon kaxig och vet bäst och nästa behöver hon en mammakram.
Men ju äldre hon blir desto klokare blir hon och det går lättare att resonera.
Jag har 4 vuxna barn och dom vara allra värst just i 14.årsåldern.

Var lugn, vänta ut henne, håll på grundreglerna men ge henne utrymme.
Hon verkar ju själv veta vart gränserna går som du beskriver det, hon sköter skolan trots allt, hon har gränser för hur hon beter sig mot er.
Var noga med att tala om för henne att hon är bra ofta och att du älskar henne.
En sak jag gjorde med alla mina barn var att jag gjorde en 14-årsresa, bara 14-åringen och jag, för jag ville att vi skulle bonda, bibehålla kontakten så mycket det gick.
Den resan fick barnet i stort bestämma vart vi skulle resa.
Det är viktigt att ha kul med sin 14-åring också.

Finns grunden där i kärlek och tilit mellan er så kommer hon tillbaka, men då i en mer vuxen tappning precis som hon ska.

Anonym (Pappa)

Äldre 28 Apr 06:57

#4

Nooomi skrev 2018-04-28 04:26:27 följande:

(Snälla, orka läsa till slutet <3)

Min förstfödda, min äldsta dotter, mitt älskade barn.

Alltid så duktig och förståndig. Hjälpsam. Pålitlig. Omtänksam. Ambitiös. Snäll. Familjär. Kärleksfull.

Var tog du vägen?

Just nu vill jag bara gråta. Jag saknar mitt barn så otroligt mycket att det värker i hjärtat. Min lilla flicka som gick vilse någon gång för ett par år sedan...

Egentligen är hon här, hemma under mitt tak, nyss fjorton år fyllda, men det känns som ett helt annat barn. Ska det verkligen vara så här när de blir tonåringar, eller är det bara hon?

Det är som om hon genomgått en total förvandling. Stilen, kläderna, skolan, språket. Hon lyssnar på en musik med tveksamma texter, pratar som om hon kom från något ghetto (och svär allt oftare) fast vi bor så långt ifrån ett sådant man kan komma. Har bara smink och kompisar i huvudet, missköter sig inte direkt i skolan (än) men verkar inte ha några större ambitioner och hon har anammat någon "blåstbrud -stil" som hon verkar stolt över (eller har hon på riktigt kanske tappat massa iq någonstans längs vägen?). Har slutat med ridning som hon alltid älskat och inte hittat något annat att intressera sig för. Vi tjafsar dagligen om magtröjor, mängden smink och telefonen. Hon bryr sig knappt om sin (två år yngre) lillasyster som hon tidigare stått så extremt nära och ibland är hon inte ens trevlig mot henne och lillasyster är förtvivlad. Överlag känns det som vi (familjen) inte är viktiga för henne längre, vilket känns så otroligt tungt och sårande.

Jag försöker vara förstående, ha tålamod, sätta mig in i hennes ålder och generation, men det är fan inte lätt. Jag fick barn hyfsat tidigt och minns ungdomen så väl, men (nu kommer jag låta så som jag lovat mig själv att inte låta) det är annorlunda nu. På riktigt. Inte bara detta med telefoner och sociala media, utan språket och hur unga rent generellt är mot vuxna. Den där respekten vi ändå kände, för lärare och andra vuxna, tycks knappt existera.

Än så länge håller hon sig inom gränserna. Hon lyssnar hyfsat på oss och gör inga stora utsvävningar. Jag har kommit på henne med att ljuga för mig (om småsaker) och det värsta hon gjort är att beställa en vattenpipa (utan nikotin) vilket hon mådde dåligt över. Hon har ännu aldrig kallat oss för något fult (inte ens "dum") eller stuckit hemifrån eller ngt liknande, men det känns (och detta gör mig så jäkla panikslagen) som det är en tidsfråga innan hon spräcker den gränsen och inser att hon faktiskt kan...

Det känns som vi kommer ifrån varandra mer och mer för varje dag.

Det känns som att jag älskar min dotter ... men jag tycker inte om henne just nu.

Det här går upp och ned. Vissa dagar är bra. Andra mindre bra.

Idag gjord jag något som jag vet är fel. Jag VET det. Men det har hänt lite saker som gjorde att jag kände min tvungen. Bland annat har hon fått kontakt med en (jämngamma) kille i en annan del av landet via en instagramsida. Och denna relation har varit intensiv och av olika anledningar oroväckande för oss.

Jag gick in i hennes telefon (Instagram, sms, chattar) efter att hon gått och lagt sig.

Och det var ingen kul erfarenhet.

Språket.... alltså SPRÅKET dessa barn använder.... jag vill bara gråta.

Det är absolut inte bara hon. I princip alla hon skrivit med (mest klasskompisar) svär i var och varannan mening och det är fucking, bitch och kuk och jävlar och damp och kåta och jag vet inte vad. Ingen tycks kunna stava heller, det är en svenska som på riktigt är bland det hemskaste jag sett. Inga fullständiga meningar,

Jag förstår att tonåringar pratar annorlunda med varandra än med oss. Jag förstår att de spelar ut lite mer när de skriver än i verkligheten. Hon är inte heller elak mot någon (av det jag läst och jag läste en hel del) men hennes språk är av sådant slag att jag inte ens klarade av att visa hennes pappa.

Jag skämdes över min dotter. Så otroligt mycket. Över hur satans blåst och korkad hon framstår. Min lilla flicka som alltid ansetts som den "smarta och duktiga" tjejen....

Och jag känner att den här nya bekantskapen (killen) inte är vad hon behöver just nu. De har någon sorts konstig relation. Han kallar henne för blåst och iq-befriad i varannan mening och hon bryr sig inte (och det gör mig så jäkla arg för hon är ju egentligen en rätt smart tjej!) De verkar ha kommit varandra nära och ligger på någon gräns mellan att vara vänner och göra anspelningar på sex (och min dotter är inte direkt blyg har det visat sig Det som oroar mig, utöver det vidriga språket, är att den här killen inte verkar må bra. Alls. Ångest och dödstankar.

Jag vet inte vad jag ska göra med den här vetskapen :(

Jag kan ju inte berätta för henne att jag läst hennes meddelanden och chattar (eller?) men jag känner att hon rinner mig ur händerna.

Ska jag acceptera att det är så här det är nuförtiden, att hon växer ur detta? Eller är det bara hon (och hennes kompisar)n som är såna? Jag vet inte... jag har aldrig haft tonåring förut och känner mig så rådvill just nu, och frustrerad och maktlös och ...rädd. Kan någon bara tala om i fall detta är normalt?

Vad jag vill är att ruska om henne, slänga alla telefoner och datorer och låsa in henne tills hon fyller 18. Men det kan man (väl?) inte göra.

Jag är så rädd att det värsta inte kommit än. Att detta bara är början.

Jag saknar min lilla tjej så mycket att det ibland känns som jag redan förlorat henne.

Vad hände?

Help.

Jag förstår din oro och känsla.

Tänker och ska absolut inte generalisera nu.

Din upplevelse skiljer sig inte nämnvärt från vår situation, men en tonårsdotter på 15.

Vi bor i Storstockholm där trenden (för vissa) verkar vara att prata med brytning eller s.k. förortssvenska (Obs! Vi är inte helt svenska i familjen, men vi pratar rikssvenska utan brytning trots detta, med det sagt så har jag förståelse för att det ser olika ut i olika familjer och respekterar det till fullo), klä sig ?rackigt? använda det mesta en sminklåda kan innehålla och bete sig som skit. Det är en fas, ett sätt att leta/bygga identitet och distansera sig från Stenåldersfolket ( läs föräldrar).

Vi har alltid varit öppna mot varann, en kärleksfull familj som håller hårt på vissa regler och rutiner.

Respekt, hur vi tilltalar varandra, att vi äter middag tillsammans och luftar problem eller glada händelser under middagstiden. Det har fungerat relativt bra.

Försök att bryta sig loss har funnits, men mitt ansvar är tyngre, dvs att fostra detta liv till dess att hon är myndig.

Inte alltid utan gråt och skrik, men det hör till.

Varje dag så får hon veta att hon är älskad, saknad och uppskattad för att hon är hon. Hemma så delar vi på vissa ansvarsuppgifter så att hon känner sig delaktig i familjen.

Frustrerat har jag ibland flippat ur när hon försökt bryta sig loss och hitta på egna regler (om att vara ute sent, inte hjälpa till, att vara otrevlig, ohyfsad och prata förortssvenska hemma), men skam den som ger sig, det är mitt ansvar och plikt som förälder att visa vägen.

Hittills har vi Stenåldersmänniskor vunnit de flesta segrar, och jag ger mig inte, jag ska vinna fler.

Jag älskar mitt barn och vill ge henne allt ( om jag kunde), men respekt är det viktigaste.

Kommunicera om respekt hela tiden.. det är mitt tips, och jag är rätt nöjd med vad vi åstakommit, trots att vi härstammar från en annan levnadstid tydligen.

sextiotalist

Äldre 28 Apr 08:44

#5

Låter som en normal tonåring och som många tonåringar de senaste 40 åren.

Mina tips, välj strider, inse att hon ny söker en egen identitet och att familjen är lägst på hennes priolista nu.

Det viktiga är att kolla att hon inte spårar ut.

Ett mantra vi hade hemma, visar man ansvar, ju mer inflytande får man. Förtroende är alltid ömsesidigt

Nooomi

Äldre 28 Apr 10:31

#6

TACK för er svar. De betyder så otroligt mycket

Kunde inte sova i natt. Känns mig konstant som en dålig mamma som kommer förstöra mitt barn och vår relation. Som att jag gör alla fel man kan göra. Blir inte bättre av att tidigare pratade med en terapeut som i princip idiotförklarade mig som förälder för att jag satt gränser åt min dotter (lång historia men hon drog paralleller med sin egen uppfostran och tyckte barnen skulle få göra precis som de ville, komma hem när de ville, bete sig mot oss och syskon hur illa de ville, ha på sig vad de ville osv för annars hämmar man deras utveckling).

Jag velar konstant mellan den här känslan av att om jag inte tar tag i detta nu (får henne att bete sig annorlunda, sluta skriva och prata som en ghettobrud) så kommer hon flippa ut, bli ett "problembarn", förstöra sitt liv .... och känslan av att jag bara borde låta henne vara och rida ut stormen.

Mitt problem (och jag vet att det är MITT inte hennes) är att jag alltid föreställd mig att hon skulle vara så annorlunda som tonåring. Lite mer av en plugghäst, bokmal. Det var så det såg ut på lågstadiet. Hon var en klipsk tjej, en dotter som jag ständigt fick beröm för. Just nu (Jag vet att detta låter så hemskt) finns liksom inget jag känner mig stolt över med henne. Jag försöker hitta smågrejer men det är svårt. Hon är inte särskilt sympatisk och det känns som hon gör fel hela tiden. Hon är sur ofta, inte särskilt snäll som syster, slarvig, lat, tar inget ansvar för våra djur.

Jag och mina döttrar har varit så extremt tighta. Vi har samma intressen (hundar hästar, ridresor, hundkurser) men hon har tagit avstånd från det och nu är det bara jag och lillasyster kvar känns det som. Och lillasyster är en helt annan personlighet. Så extrem ansvarsfull, duktig och omtänksam hela tiden. Hon gör allt för familjens skull och nu när storasyster har förändrats så mkt är det som att lillasyster tagit på sig den här rollen att alltid "göra rätt". Hon gör det inte för att vara bättre, utan hon gör det för att hon känner att hon måste - hon vill inte göra oss ledsna och skapa mer tjafs här hemma. Och det är inte rätt mot henne. Och jag ser hur hon saknar sin syster och hela tiden vill vara med henne och få uppmärksamhet av henne men 8/10 får hon Inget alls tillbaka.

Så jag ska alltså inte ta upp detta jag läst i telefonen? ... hennes extremt fula språk och uttryck som "om hon rör honom så slå henne i ansiktet" ( obs hon är inte en fysisk person och skulle - nog- aldrig slåss utan försöker bara låta så himla ghetto hela tiden.) Jag ska försöka glömma att jag nyss läste en konversation där min dotter gjorde anspelningar på sex på ett väldigt vuxet sätt?

Bara låta det vara?

Kommer det verkligen bli bättre...?

HD2017dis

Äldre 28 Apr 10:35

#7

Allt enligt den kulturmaxistiska agendan förstår du. Dvs enligt plan. Din dotter ska vara rotlös och du ska sedan på äldre dagar ruttna på vårdboende. Det är det som är utstakat. Tyvärr är det nu försent för dottern om man inte tar till väldigt kraftfulla åtgärder.

Men du har också en annan dotter som du skulle kunna satsa på och försöka bryta trenden. Men eftersom en dotter glidit dig ur händerna så är sannolikheten stor att den andra också kommer glida dig ur händerna.

Nooomi

Äldre 28 Apr 10:36

#8

...och ett viktigt tillägg.

Det som gör det extra svårt är att hon drar sig undan och känns ganska "kall". Hon säger aldrig snälla saker självmant, kramas inte om inte vi gör det. Har extremt svårt att be om ursäkt. Pratar aldrig om vad hon känner utan är bara tyst och slår ned blicken när man tar upp saker som sårar oss eller som inte är okej. Man tror alltid att "nu förstod hon, nu gick det in" och så gör hon om samma saker bara någon timme senare. Det känns som hon stänger av sina känslor för oss (Eller inte känner dem alls längre...) och det är såååå jobbigt. Hade fördraget att hon skrek och sa dumma saker för att sen få vara med om att hon kom ned, kramade om mig och sa förlåt eller åtminstone "jag vill inte bråka mamma" (skulle aldrig hända :( )

sextiotalist

Äldre 28 Apr 10:41

#9

HD2017dis skrev 2018-04-28 10:35:22 följande:

Allt enligt den kulturmaxistiska agendan förstår du. Dvs enligt plan. Din dotter ska vara rotlös och du ska sedan på äldre dagar ruttna på vårdboende. Det är det som är utstakat. Tyvärr är det nu försent för dottern om man inte tar till väldigt kraftfulla åtgärder.

Men du har också en annan dotter som du skulle kunna satsa på och försöka bryta trenden. Men eftersom en dotter glidit dig ur händerna så är sannolikheten stor att den andra också kommer glida dig ur händerna.

Struntprat, hon är som vi flesta varit som tonåringar och idag är vi tryggare vuxna

sextiotalist

Äldre 28 Apr 10:44

#10

Nooomi skrev 2018-04-28 10:36:53 följande:

...och ett viktigt tillägg.

Det som gör det extra svårt är att hon drar sig undan och känns ganska "kall". Hon säger aldrig snälla saker självmant, kramas inte om inte vi gör det. Har extremt svårt att be om ursäkt. Pratar aldrig om vad hon känner utan är bara tyst och slår ned blicken när man tar upp saker som sårar oss eller som inte är okej. Man tror alltid att "nu förstod hon, nu gick det in" och så gör hon om samma saker bara någon timme senare. Det känns som hon stänger av sina känslor för oss (Eller inte känner dem alls längre...) och det är såååå jobbigt. Hade fördraget att hon skrek och sa dumma saker för att sen få vara med om att hon kom ned, kramade om mig och sa förlåt eller åtminstone "jag vill inte bråka mamma" (skulle aldrig hända :( )

Men låt henne dra sig undan, acceptera henne för den hon är idag, hon bryter sig loss och ju mer du försöker få henne bli som hon var förut, ju mer kommer hon protestera. Möt henne där hon är, inte var du vill var du önskar att hon var

Min älskade, vidriga tonåring

INNEHÅLL