Bim 4/5, någon annan som planerar syskon?

Tack för omtanken.. Har du testar äl-stickor o har dom isf gett utslag många månader?

Kanske borde sett i tråden men hur många månader har ni försökt?

Läste att du är 30, det är jag också. Och jag har bim dagen efter dig, 5/5. Hade äl i helgen men är tveksam då jag fick bruna flytningar. Har ännu idag så tre dagar, väldigt sparsamma dock. Men jag brukar aldrig ha det så tänker ju automatiskt det är nåt fel med ägglossningen :/ men vi får se :)

Vi får verkligen hoppas att graviditeterna kan vara helt olika! Ja, samma här! Tiden kommer nog räcka men att kunna vara där lika mycket för alla. Jag upplever det svårt nu redan med två. Fast jag tror lite svårare gör det att ett av barnen är mitt och andra är bonusbarn. Men det har tiden hjälpt med och det har blivit lättare och jag hoppas det blir ännu lättare senare.

Jag har funderat mycket på om jag vill ha snitt eller inte. Men jag vet inte. På nåt sätt vill jag uppleva vaginal förlossning om detr möjligt men det är inte säkert jag får det heller. Under snittet hamnade de skära upp livmodern extra mycket för att få ut henne och det kan vara ett hinder för vaginal förlossning sen. Så jag försöker att inte tänka på det så mycket nu och ta det först senare sen då en läkare gjort bedömning vad hen rekommenderar för mig. Så jag nu inte ställer in mig på nåt och sen blir besviken. Och sen då jag vet hur graviditeten har varit.

Får man fråga hurudana komplikationer uppstod? Om du vill berätta :)

Usch vilken skrämmande upplevelse! Min upplevelse är helt ojämförbar med din. Beundrar att du ens tänker tanken på ett syskon efter det!

Oj fyy då :( lessen du behövt gå igenom det! <3 vi hoppas nästa gång ska gå bättre, oavsett hur du väljer att föda. Det tror jag absolut det kommer att göra! :)

Hoppar också in här då vi planerar syskon här hemma, med bim mellan 5-8 någongång! Lite oklart då jag aldrig haft riktigt koll på lingonveckan utan har bara vetat att den ska komma i början av varje månad. Så tror att jag hade ÄL i helgen så förhoppningsvis har vi inte missat! Vo har kört nästan varannan till varjedag i mer än en veckas tid nu, så hoppas hoppas :) det är vårt första försök denna månad!

Vår första barn är fem nu så känner lite panik att han börjar bli så stor! Har alltid vetat att vi vill ha fler barn, men aldrig riktigt vetat när. Så svårt! Man vill ha så mycket klart i livet innan men samtidigt kan man ju inte sitta och vänta på rätt tid i livet heller :)

Första förlossningen var väldigt enkel, verkligen om man jämför med er som berättat om era! Men tänkte att jag kunde få hoppa med på grund av syskonlängtan och bim i maj :D dock känner jag precis som ni, hur ska man räcka till?!

Tack snälla! Ja det känns som ett så stort steg att gå från ett barn till två. Jag vet inte varför! Det är väl den där ovissheten som gör att man blir lite orolig att inte räcka till, bara för att man inte vet vad som komma skall :)

Ja jag känner nu när han är 5 att han är otroligt självgående! Han kan gå på toaletten själv, hämta något att äta själv, dricka själv och somna själv. Så allt det där som kanske är mäckigt med ett litet barn och en bebks blir inte lika mäckigt med ett stort barn och bebis! Men det återstår att se :D

Jo du har helt rätt! Livet tar verkligen form efter hur man gör det. Jag har många gånger tänkt att jag skulle ha tätt mellan barnen, men jag blev riktigt deprimerad de första månaderna efter förlossningen och kände att jag behövde hitta mig själv igen innan jag kunde bli mamma igen. Och det är nog inte förens nu jag verkligen käns mig redo! Trots att jag inte är ?förberedd? med karriär osv så känns det mer AO att vara beredd i sig själv :)

Första graviditeten kom hux flux, så jag gick inte alls och kände efter som jag gör denna gång! Men det jag minns så väl var att mina bröst ömmade som bara den och att jag avskydde lukten av mat jag älskade innan, haha. Mer än så minns jag inte! Men det var den där magkänslan, jag bara visste det innan jag tog testet. Jag visste det innan BIM! Jag tror att jag var i vecka 2 när jag fick reda på att jag var gravid :) hur va det för dig?

Jag tror ändå att han kommer kunna anpassa sig superbra! Tänk vad roligt han kommer tycka det är att ha en alldeles levande docka hemma! Jag tror att om man vägleder sina förstfödda barn att få vara med och pyssla om den nya bebisen så faller liksom alla bitar på plats :D det gäller att göra rum åt de båda på rätt sätt, så ingen blir åtsidosatt. Kan tänka mig att det är lätt hänt, just för att man är så van med att bara ha ett barn! Jag tror att er tvååring kommer klara sog utmärkt och som du säger, lära sig vara självständig med tiden :D om vi inte hinner med så får vi ta patent på kloningsmaskin, så kan vi vara på två ställen samtidigt haha!

Jag vet inte var det var, men såhär i efterhand så kan jag tänka mig att det kan ha varit det! Ja jag fick ingen information alls.. tror dock jag var väldigt diskret om det också för det kändes ju så fel att vara ledsen när man egentligen skulle vara glad! Jag minns inte hur jag kände mig exakt, men jag var väldigt ensam.. och med ensamhet kryper hjärnspöken på! Hade ingen ann vara mammaledig med och min sambo jobbade kvällar. Så minns att jag liksom blev tom och hamnade i någon ons cirkel! Hur kände du?

Intressant! Så sjukt att det kan hända sådär huxflux, så känns det verkligen så menat! Det var samma här, vi va på semester och jag gick på p-piller. Men blev en riktig satmara av mina p-piller så min sambo blev skitsur över mitt humör den semestern så han kastade de i papperskorgen och så skulle jag skaffa nytt preventivmedel när jag kom hem men vips under de dagarna blev vår son till haha! Det bästa som kunde hända känner jag idag, men just då var jag vättskrämd för jag var ganska ung!

Ja då hade vi samma känsla! Jag känner ingenting nu heller, tror jag inbillar mig psykiskt att jag gör men såhär tidigt kan jag banne mig inte känna något haha! Vi får hålla tummarna att vi känner något om en vecka kanske :D

Haha du då är vi två..

Hej! Är det okej att hoppa in här?

Jag och sambon har nu försökt med syskon till vår dotter, som blir 2 i juli, sedan i höstas.

Fick ett tidigt missfall i december och nu senast för 3 veckor sedan ett konstaterat MA. Trodde vi var i v.12 (11+2) men graviditeten hade avstannat i v.9 och fostret tilllbakabildats...

Vi hade några dagar tidigare berättat för familj och närmsta vänner. Hade även berättat för chefen timmarna innan jag började blöda.. känns både bra och dåligt..

Vi har ändå bestämt att försöka igen och igår fick jag positivt äl-test. :) Smått chockad över hur snabbt kroppen återhämtat sig.

Oj blev en lång utläggning om vår situation.

Det är så himla lätt att övertänka och analysera! Jag är väldigt mycket expert inom det området. Ja men exakt samma här!! Det var i stort sett bara min sambo och mamma som visste om att jag var deprimerad och det va min mamma som nämnde det. Så då googlade jag på det och vips så visste jag att det va det det handlade om! Faktiskt dåligt, det borde vara lika självklart att diskutera om som förlossningen!

Ja men precis så!! Verkligen!! Man försökte verkligen vara glad utåt, för allt skulle ju vara så perfekt och man skulle ha den där fantastiska bebisbubblan.. men inombords ville man vara vara hemma och gömma sig under kudden! Jag hoppas verkligen att jag slipper det denna gång och att man hittar någon skön mamma att vara mammaledig med.

Haha ja verkligen, världens bästa hux flux!! Mer hux flux åt folket! :D ja när jag berättade för folk att jag var gravid ja jävlar va det gick skitsnack hit och skitsnack dit..

Ja samma här!! Har känt mig smått illamående i en dag nu, och haft ont i magen fram och tillbaka sen i helgen. Och jag börjar få liiiite ont i brösten, men det kanske bara är en önskan haha! Åh vi får hoppas att det inte är på låtsas.. du har ju ändå spännande känningar! Heja heja!! :D när ska du våga testa?