Osäker i min mammaroll

Hej alla,

vet inte om jag söker uppmuntran, föräldrar som kan dela med sig av samma känslor eller om jag bara behöver skriva av för att jag inte vill belasta min sambo med dessa (ständigt deprimerade) känslor.
Jag har en 1½ åring som är helt underbar, och det är jag som jobbar nu och min sambo är hemma. Vårt barn vill hela tiden vara med pappa, jag får inte ens längre plocka upp hen från spjälsängen när hen ska komma över till vår säng. Och detta mitt i natten då man tror att barnet bara vill komma över och sova. Nej, det blir vilda protester. Hen reagerar knappt när jag kommer hem efter jobbet men är helt i extas när pappan kommer tillbaka efter ett toabesök. Jag kan inte trösta utan hen sträcker sig efter pappa osv. När jag är ensam med hen så är hen rätt tystlåten av sig, skrattar och tjoar inte, utan sitter mest och plockar med grejer runtomkring. Och massa andra liknande situationer. Allt detta gör att jag blir så fruktansvärt osäker i min mammaroll. Vad gör jag för fel, är jag behövd, spelar det någon roll alls om jag inte ens skulle komma hem om dagarna, skulle hen ens märka det? (Okej, barnet är för litet, men ni förstår min tanke). Jag känner mig främst orolig om jag har gjort något som har påverkat våran anknytning för alltid? Vad kan jag ändra på? Och slutligen så skär det nåt så fruktansvärt i hjärtat när ens barn puttar bort en. Gång på gång. Jag har undrat om det kanske är en period, men isåfall har det blivit en väldigt utdragen en...

Detta blev ett långt inlägg och är det någon som har ork och tid att läsa och kanske dela med sig av egna erfarenheter eller bara pepp så vore det underbart. Jag mår verkligen fruktansvärt dåligt över detta och gråter på toaletten på jobbet när jag tänker på det (kanske låter dramatiskt och onödigt men så är fallet..).

Mariro

Äldre 26 Apr 09:47

#3

Anonym (Känner igen) skrev 2018-04-18 15:11:21 följande:

Känner med dig! Jag hade en sådan period med vårt barn för några månader sedan när hen var strax under två år gammal. Pappa var bäst och mamma togs mer för givet. Det är nog ganska vanligt tror jag. Det kändes trist och jag kände mig nästan svartsjuk helt ärligt. Vi köpte böcker som hade en mamma och ett barn i fokus och min man pratade hela tiden positivt om vad mamma gör (både alltså vad mamman i boken och vad jag gör). Det blev bättre och nu är vi båda lika förutom när hen är trött eller har slagit sig, då är jag favoriten.

Anonym (Samma här) skrev 2018-04-18 15:34:09 följande:

Min son var likadan i den åldern. När pappa fick utanför dörren stod han där och skrev och grät helt hysteriskt tills han kom in igen. Jag fick int heller lyfta från sängen osv som du säger. Och jag kände mig så jävla värdelös och hatad.

Men det fick till sist över.

Man måste komma ihåg att barnet älskar en ändå, och att de bara ör inne i en period. Bvc sa till mig att han gjorde så mot mig för att han kände sig trygg med mig och visste att jag älskade honom därför betedde han sig så, och när jag fick höra det kändes det ändå lite lättare. Men härda ut!

Tack för era ord. Jag förstår med min logiska del av hjärnan att det är så det är. Men i förrgår gjorde jag något dumt - jag nattar alltid barnet samtidigt som hen får välling. Nu var vällingen lite för varm och jag ropade några gånger på min sambo för att han skulle späda på med lite kallvatten. Jag fattar inte att jag kunde vara så dum som prompt skulle ropa istället för att gå iväg själv. Barnet blev helt livrädd, gallskrek tills pappa såklart kom inrusandes. Så fort han försökte lägga barnet bredvid mig igen gick det inte, hen vägrade, slogs och vevade och grät på samma gång. Till slut fick pappan natta. En av mina största farhågor, att mitt barn inte ska vilja somna med mig. Vi testade igen igår natt med att jag ska lägga som vanligt, men det gick absolut inte. På något sätt. Till slut så fick pappan återigen ligga bredvid. Han försökte tassa ut mitt i vällingen men det blev katastrof. Så där blev mitt hjärta krossat. Jag är så arg på mig själv att jag förstörde det lilla vi hade i form av nattning. Jag har verkligen inte aning om hur detta ska repareras.

Mariro

Äldre 26 Apr 10:26

#6

2barnsmorsan skrev 2018-04-26 09:55:50 följande:

Många pappor har det exakt så som du beskriver, när mammorna spenderar mest tid med barnet. Antagligen är det helt enkelt för att din sambo är mest med barnet just nu. Det var likadant för oss när barnen var små och pappan var hemma. Det ändrades sedan när vi träffade dem mer jämnt.

Det bästa är att du får vara själv med barnet, natta själv utan att pappan kommer in och avbryter. Han kanske kan ta en promenad på någon timme så att ni inte faller till föga och pappan kommer in och avbryter.

Men sen behöver du också försöka känna dig lugn med att barnet just nu föredrar pappa, det betyder ju inte att du är en dålig mamma.

Iowhannah skrev 2018-04-26 10:01:49 följande:

Precis. Jag tänkte skriva något liknande.

När vi var föräldralediga så delade vi upp det så vi var hemma varannan månad. Det märktes tydligt på vårt barn vem som var ledig, det var bara den föräldern som gällde! Nu är han 2,5 år och både mamma och pappa är bäst :) För närvarande tyr han sig mer till mig eftersom jag är sjukskriven och den som alltid är hemma före och efter förskolan, men när pappa (som jobbar oregelbundna skift) är hemma så märks det att han har varit saknad :)

Ja, pappan får nog gå ut ett tag, så att han inte syns till. Då har väl barnet inget annat väl än att kapitulera och somna med mig. Vilket i sig känns väldigt tråkigt att säga att man måste tvinga sitt barn att vara ifrån den föräldern hen gillar mest. Problemet är väl att barnet nästan alltid föredragit pappan vilket jag på något sätt ändå har låtit sjunka in, för att, det bara är så. Men i sin oändliga kärlek till sitt barn vill man att barnet ska ha kul med mamma också. Och inte tycka att det är helt hemskt att vara ensam i samma rum som mamman, och i princip bli tvingad till det.

Jag har slutat ta upp allt det här med min sambo för att, vad ska han göra? Det är klart att det blir tradigt att gång på gång höra min beklaga mig över att jag känner mig totalt värdelös som mamma och inte duger åt vårt barn. Men i ett av sina försök att muntra upp mig (vilket inte gick så bra) sa han att barn inte kan låtsas. Han menade såklart att vårt barn, när hen väl kommer till mig, gör det för att hen vill. Men då tänkte jag på det motsatta - barnet kan ju inte låtsas, vilket då direkt avspeglar hens ovilja att leka, somna och vara med mig.

Usch det känns som att jag gör mig själv till martyr vilket såklart inte är meningen. Jag är konstigt nog inte speciellt svartsjuk på pappans och barnet relation för att jag älskar att se dem tillsammans och att de älskar varandra så mycket. Men när jag väl sitter själv med mina egna tankar så slår allt till på samman gång och jag blir så otroligt ledsen.

Osäker i min mammaroll

INNEHÅLL