Min stora son vill inte leva längre, vad kan jag göra?!

Änglarrum? Nej han vill inte dö. Han vill ha att någon förstår att det inte är så lätt att vara ung, alla gånger. Han vill bara veta att han är så bra som han är, och att ni älskar honom över allt. Han orkar nog inte med att det blir ställt så stora krav på honom just nu. Låt honom få ta det det lite lungt ett tag. Man behöver inte ha ett bra jobb när man är 23, vissa har både utbildning och det! Men långt ifrån alla. Han är bra ändå. Låt honom få sin tid?

Hur kommer sig att han började bli så nervärderande mot sitt eget liv? Hur har er relation varit genom hans liv? Har han riktiga vänner? Hur var han under uppväxten?

Det är sånt en psykolog gräver fram för att komma till botten med vart hans förakt mot livet föddes.

Jo, man behöver ett jobb då man är 23. Han bor i egen lägenhet med egna räkningar på hyra, fackavgift, internet, mat osv.

Hej!

Mín 17åring har kämpat med depression i över ett år nu och blev jätte dålig i höstas med flera själmordsförsök, självmiordsplaner. Om jag har lärt mig något av barn och ungdomspsykiatrin så är det at döttstankar ska man se allvarligt på och inte vifta bort som om det är uppmärksamhet man vill ha. Det är viktigt att prata om dessa tankar. Det väcker inte björnen som sover utan har han börjat nämna det då har han förmodligen tänk mycket på det.

Jag kämpar mycket med att hålla mitt barn ur sängen eftersom hen gärna vilar och sover i mörker stordel av dagen. Försöker hitta på roliga aktiviteter och uppmuntra till att hen gör saker. Inte Så lätt alltid. Han kanske behöver vara sjukskriven ett tag och ta hand om sig själv. Även vanliga normala krav kan bli förmycket. Tyvärr är det ju så att det krävs en hel del för att vara sjukskriven. Kan vara skönt om man har en mamma som kan följa med på läkarbesök och hjälpa till med försäkringskassa ärende. Bara det kan vara svårt när man är deprimerad. Ett littet tipps är att försöka vara uppmuntrande och stöttande och undvika att kritisera. Personer som är deprimerade kritisera offra sig själva så det räcker. Kritik från mamma gör ingen nytta och upplevs bara som mammatjat.

Tack InaLo! ???? Du förstår precis vad vi går igenom. Han ska söka sig till vuxenpsykiatrin, ska be sin kurator om remiss. Vi brottas ju med balansgången mellan att stötta och förstå och försöka pusha framåt. Han står ju utan inkomst.

Det är ju inte lätt att se på sina barn som man älskar må dåligt och förstöra för sig själva. Kan du inte få han till vårdcentralen och sjukskriven snarast i väntan på remissen. Klart han måste ha en inkomst. Antingen av försäkringskassan eller socialen.

Det jag också söker efter är vart vi anhöriga kan vända oss för att få råd och stöd? Man är ju rädd för att säga fel och göra fel när sånt här uppstår. Vi behöver hjälp att hjälpa honom. Ringde Mind men det blev katastrof. Kvinnan som svarade var inte rätt person att sitta där. Hon sa i princip att jag behövde inte vara orolig för att han skulle avsluta sitt liv för i så fall skulle han troligen hamna på akuten och de skulle därifrån skicka honom till psykiatrin. Ja, om vi inte hittar honom på bårhuset istället...

Vad vet du om han vill leva eller inte? ?Folk som berättar om ett ev. självmord vill bara ha uppmärksamhet? stämmer inte. Snälla dumfan, sluta vara en dumfan, dumfan.

Koppla bort alla måsten för ett tag och bara va. Bor han inte hemma så öppna era dörrar för honom och låt han inte vara ensam så mycket då går tankarna som mest. Gör små saker, ta en glass i solen, gå i naturen, se film. Gör det som han har intresse för, något spel han är duktig på eller liknande. Ta inte upp jobbiga/krävande samtal om det inte kommer från honom själv. Visa att det är okej att bara vara och hitta sig själv så kommer allt annat sen. Han kanske behöver känna sig duktig på något, har han körkort? Börja övningsköra ihop som en kul grej, visa beröm. Jag tror säkert ni är väldens bästa föräldrar, ta inte åt er av något på ett negativt sätt utan detta är bara tips. Att sitta hemma på kvällarna är farligt om man har en massa jobbiga/dumma tankar som susar. Ge exempel från er själva, kanske har ni också haft en jobbig tid i livet men att det tillslut blev bra. Kram

Jag skulle tipsa om att vända er till socialtjänstens familjestödsenhet. BUP är också högst relevant, men det brukar vara lång kötid där! Ungas psykiska hälsa på vårdcentralen finns också i de flesta kommuner. Ring runt och hör vad som finns för möjligheter i er kommun, men om ni inte hittar något bra så ska ni veta att socialtjänsten har yttersta ansvaret och skyldigheter att hjälpa föräldrar/barn i kris oavsett vad det gäller. De kan hjälpa och är van vid denna typ av "problematik"!

 

Beklagar att er son mår så dåligt. Det viktigaste ni kan göra är att finnas för honom, i vått och torrt.

 

Men som sagt, ring runt och sök hjälp omedelbums! Det tar tid att få hjälp.

Mvh /någon som själv arbetar med suicidbenägna ungdomar

Ja, jag förstår. Jag har en brorsdotter i samma situation. Hon mådde jävligt dåligt sen tidigare tonår, där hon råkade illa ut. (Blev våldtagen.) Hon hämtar sig inte psykiskt efter denna totala förtörnelsen. Men hon har, och försöker verkligen att kämpa. Hon blir så ledsen när någon ställer krav på henne, eller säger: "Ta dig i kragen nu, studera någonting du vill, hitta ett job, försörja dig själv" Typ.

Hon säger att hon får ångest, för minsta lilla. Alla tittar på henne. Hon måste äta antidepressiv för att fungera, så gott det går. Hon har också egen lägenhet, hon är "sjukskriven" och hennes inkomst är endast från bidrag.

Hon jobbar ideellt, därför att hon måste, enligt försäkringskassan, och det gör hon bra. Hon inbillar sig att hon är anställt. Men att sedan lyssna på henne, vad hon har för framtidsplaner, tar det slut. Hon säger: "jag kämpar för att överleva, dag för dag".

Det måste vara helt förfärligt för er som föräldrar? Är det ni som får betala hans räkningar? Är du säker på att inget med droger/ spelberoende, eller annat skit, som hindrar din son för att fungera?

Om han verkligen inte vill leva, måste ju någonting ha hänt honom? Har ni pratat med honom om det, och lyssnat? Jag förstår att det är jobbigt som fan, att han inte kommer ut i livet, men psykisk sjukdom, hindrar tyvärr många unga människor idag. Det går bara inte att ställa ultimatum på dem, eller krav.

Kärlek och stöd i överflöd, är kanske en väg? Ni kanske kan hjälpa honom att söka ekonomiskt stöd, på soc, Bostadsbidrag, försäkringskassan?

Fy fan som jag lider med dig. Man vill ju att sina barn skall lyckas och må bra. Bli vuxna självständiga personer. Men ibland blir det inte så. Har han någon/ några diagnoser?

(inte förtörnelsen, men förnedringen, skulle det stå.)

Bup, när man är 23??

Jag hittade på en hobby som gjorde att jag hade kul fast jag har mått lite dåligt även då emellanåt men det hjälper ju med olika hobbys

Hej!
Jag har inte ett barn som vill dö, men jag har ett syskon som begått självmord i vuxen ålder (efter 18 års dagen). 
Just nu har Mind en "kampanj" som heter Stör döden som just handlar om mäns självmord. De har en linje för både anhöriga och självmordsbenägna:
mind.se/

Och vet du, det bästa du kan göra är:
att faktiskt prata om det svarta,
ställa till ett j-vla liv för att han ska få den hjälp han behöver,
knacka på hans dörr tills han öppnar (eller pratar genom dörren),
se till att han få en sjukskrivning och slipper oroa sig för pengar,
håll honom i handen så mycket som möjligt,
säg att er kärlek är oändlig och evig
säga att meningen med livet för er är att just nu är att vara med honom.

S T Ö R  och var krånglig.

Hej och tack för alla svar och reflektioner. 
Nej, han har ingen diagnos. Nej han tar inte droger, han dricker "inte ens" alkohol. Han tränar och går på strikt diet sen lång tid och har t o m slutat med sina antidepressiva för att det förstör kroppen och knoppen som han uttrycker det. 
Han söker jobb via arbetsförmedlingen men det ger ju inget, där finns bara plats för dom som har utbildning eller mångårig erfarenhet. Iallafall i vår lilla kommun. Han har inte körkort och pallar inte att ta det för han kan inte koncentrera sig och komma ihåg saker. Han går hos en privat psykoterapeut en gång i veckan. 
Det som fick honom att braka var när hans förra tjej tog slut efter ett 3,5 år långt förhållande, sen gick det bara utför. De har noll kontakt idag. 
Ja det var säkert fel att skriva detta i Änglarummet men jag visste inte i vilket forum det hade passat så jag ber om ursäkt för det. 
Ja det är jag och hans pappa som idag betalar alla hans räkningar, han menar att om man måste gå till socialtjänsten så har man misslyckats i livet så han vägrar.
Vi kommer ingen vart med honom. 
Så fort man talar jobb eller försörjning ilsknar han till eller säger att han ska ta tag i det sen, aldrig direkt. Alltid sen, i morgon, en annan dag. 
Problemet är ju att man inte vet vad man vågar säga, hur man ska bete sig för man har alltid hans självmordstankar i bakhuvudet och man vill inte vara den som "fick honom att sätta sina planer i verket". Man tassar på tå liksom och stryker honom medhårs, sen går man hem och kraschar när han inte ser.  
Jag/vi mår så jävla dåligt av att se min unge må så dåligt och jag kan inte hjälpa honom på något sätt!
Nån skrev att vi skulle gå på promenader och göra roliga saker, det går inte alls för han vill inte vara ute och träffa en massa människor. Han tränar och sen går han hem och sitter där framför datorn till resten. Det spelar ingen roll vad vi hittar på. Att han tränar och äter rätt gör mig glad för det hade kunnat vara så mycket värre! 
Hur gör ni andra? Vi kan knappast vara de enda som slåss mot detta. 
Kram på er!

Vi kämpar fortfarande med våran dotter som nu har hunnit bli 18år. Hon är betydligt bättre nu. Depressionen är under kontroll och hon vill inte dö längre. Utöver adhd och depression har hon även PTSD och då med ångestattacker som hon kämpar med.

Hon stänger inte inne sig och har många kompisar men gör många saker som förstör för henne. Fast det är aldrig meningen utan lite brist på konsekvenstänkande. Hon är i grund och botten väldigt snäll och omtänksam men det bara blir fel.

Jag kommer inte att försörja henne när hon blir 20 eller hoppar av gymnasiet. Så får hon söka jobb eller gå till socialen. Jag kan hjälpa henne med det.

Apropå att inte veta vad man ska säga så har Jag har en grundtanke att man Patra om det självdestruktiva sättet utan att kritisera det. För det gör hon själv så det räcker. . Man måste våga ställa rimliga krav. Inte för åldern men efter måendet. Vissa dagar är det bara att hon tar sig ur sängen andra dagar betydligt mer. Ofta kan det vara bra med en enkel plan. Min dotter funkar aldrig ?nu? utan måste ha framförhållning. Ex. I eftermiddag tar vi en promenad eller nu på onsdag måste du städa rummet. Ännu bättre är att säga vad som måste ske och de själva får planera in det. Nu är ju din son lite äldre och så men. Jag tänker att mån står där och puttar dem framåt, backar upp den istället för att hacka på dem men krav måste finnas.

Avslutar med den roligiasaken att min dotter tog körkort nyss. Detta efter många många timmars teori tillsammans med henne och massa övningskörning med henne. Hon fixade det och så stolt både jag och hon vart.

Något sent så jag hopps ni fått den hjälp till sonen som han behöver. Att han idag mår bra

Tänkte ändå skriva en sak som kanske inte är er till hjälp men någon annan som letar efter svar.

Som förälder till ett myndigt barn kan man se till att skriva en fullmakt. Där ens barn godkänner att ni vuxna får ringa till tex psykiatrin och kan få svar på frågor, möjlighet att ringa om mediciner osv.

Fullmakt kan ni även se till att ni har tex hos elbolaget/värden för idag kan man inte ringa om andras angelägenheter längre.

Vissa saker behöver man ibland snabbt kunna fixa och ens vuxna barn inte alltid är i stånd att skriva denna fullmakt.

Hoppas också att ditt barn har fått den hjälp han behöver.

En viktig sak att tänka på när det gäller barn/ungdomar som lider av depression/självmordstankar är att får man intrycket av att personen verkar må bättre, är gladare etc så beror det oftast på att de har bestämt sig. När personen visar upp den sidan och man som anhörig får intrycket av att personen verkar må bättre så släpper man som anhörig på kontrollen och man slappnar säkert av lite också och tänker att nu vänder det.

Men oftast är det tvärtom.