Hej!
Som rubriken lyder. Umgås ni med vänner med barn eller gravida vänner? Funkar det för er eller känner ni som jag att jag helst skippar det? Får man göra så? Jag skiftar mellan dåligt samvete och att jag ska tänka på vad jag behöver. Rädd att vänskap relationer ska ta slut eller att dem inte förstår.
Jag är rädd att fasta i tankebanor som ?vi kommer aldrig bli föräldrar? och inte få uppleva det som många upplever.. trots att vi inte har kommit in i IVF bubblan än så sörjer jag redan det barn som kom vi kanske aldrig får. Det gör det så otroligt svårt att umgås andra som har lyckats. Är rädd att för alltid fastna där och bli dömd att leta vänskap i människor utan barn, om jag inte kommer över tröskeln eller når acceptans.
Tidigare hade jag en väldigt sund inställning, att vi alla har vår egen resa till att bilda större familj (räknar mig och sambon som familj trots avsaknad av barn). Men trots piller å sprutor i flera månader och fortfarande ingen framgång känns det hopplöst. Varför ska det funka nästa gång? Eller nån gång i huvudtaget.
Dumma tankar.. dumma barnlöshet
Ska man inte få klaga bara för att man är gravid?
Jag e gravid i vecka 39 och jag e jävligt trött på det nu,med alla krämpor som kommer med det.