Ni som kämpar, hur reagerar ni för andra gravid/bebisar?

Jag har en i min mammagrupp som har gått över tiden... även om jag känner att det var min tur (då vi försökt längre), så är jag ju glad för hennes skull... men det är inte lätt alltid.

Ju fler det är som annonserar att de väntar ett syskon, ju mer skär det i mitt hjärta...

man vill ju dela deras glädje, men man är ju samtidigt avundsjuk, tycker att det är vår tur...

Jag scrollar snabbt förbi folk på Facebook som annonserar graviditet, lägger upp bilder på ultraljud och magar... ibland slänger jag iväg ett snabbt like, eller hjärta. Men folk som är gravida och skriver ett löjligt i-landsproblem omkring det, blir jag irriterad över...

Det är ju inte deras fel att det är så svårt för oss.. man vill glädjas, och tvingar sig själv lite till att glädjas för deras skull... men innerst inne bär man ju på sin egna sorg...

...och tyvärr har jag hört om vänskap som förstörts, för att de som lyckas och väntar sin guldklimp inte kan sätta sig in i vår kamp och sorg...

om de bara kunde sätta sig in i känslan att vara utan det de har, och i ovetskapen om hur mycket man än kämpar... att man bara kanske kan få uppleva just det en dag...

Jag hoppas att du inte mister vänner för detta.

Jag blir glad för deras skull.

Min avundsjuka håller jag tyst om.

Jag umgås gärna både med gravida vänner och vänner som har små och stora barn.

Men ibland gör det fruktansvärt ont när jag tänker på att jag kanske aldrig kommer att få bli förälder.

Jag är rädd att fasta i tankebanor som ?vi kommer aldrig bli föräldrar? och inte få uppleva det som många upplever.. trots att vi inte har kommit in i IVF bubblan än så sörjer jag redan det barn som kom vi kanske aldrig får. Det gör det så otroligt svårt att umgås andra som har lyckats. Är rädd att för alltid fastna där och bli dömd att leta vänskap i människor utan barn, om jag inte kommer över tröskeln eller når acceptans.

Tidigare hade jag en väldigt sund inställning, att vi alla har vår egen resa till att bilda större familj (räknar mig och sambon som familj trots avsaknad av barn). Men trots piller å sprutor i flera månader och fortfarande ingen framgång känns det hopplöst. Varför ska det funka nästa gång? Eller nån gång i huvudtaget.

Dumma tankar.. dumma barnlöshet

Jag har pendlat väldigt mycket mellan lyckan av andras barn till avundsjukan och dåligt samvete när det blev för mycket. Varje gång vi fick höra att någon i närheten skulle ha sitt första och sen andra barn medan vi stampade på samma ställe var hemskt. Men till slut så funkade det! För första gången på många år njöt vi av kompisarnas små barn igår med insikten att vi också snart är där. Så tillåt dig att det får göra ont ibland, det är helt okej! Jag hoppas att ni alla lyckas med önskan om en liten.

Tycker att det är jättejobbigt. Jag var gravid Jan 16 men fick missfall och har inte lyckats sen dess. Nu efter att mina två bästa vänner blivit gravida har det blivit om möjligt ännu jobbigare. Vet liksom inte hur jag ska bete mig och blir bara avståndstagande, även fast vi pratat ut och dom är underbara. Det är jobbigt ändå att dom fick den lyckan som vi skulle haft för längesen och nu vet vi inte När eller om vi kommer få uppleva det igen. Vill liksom stänga in mig i min egna bubbla, säga upp allt och flytta till Bali.

Jag är otroligt bitter och jag tillåter mig själv att vara det.

Hej, hoppar in på dena tråd.

Jag tycker det är jättejobbigt med allt som har med graviditeter att göra. Min bästa vän eller rättare sagt förra bästa vän blev gravid och hon kunde klaga om att vara gravid medan jag skulle göra allt i världen för att vara det. Allt slutade med att vi inte är vänner längre.

Har ni påbörjat en utredning kannermigensam?

Vad tråkigt att det ska behöva bli så. Mina vänner har försökt visa förståelse och inte sticka 8 ögonen med deras magar och nytillkomna syskon.

Vissa har nog bara otroligt svårt för att sätta sig i någon annans skor. Något jag blir pepp av är folk som kämpat - och som lyckas! För så känner man mer uns av hopp. Men tyvärr känner jag också till folk som kämpat och inte lyckats.... SÅ obeskrivligt orättvist! Folk som har SÅ mycket kärlek att ge

Har själv haft 3MF och 2 MA. Varit väldigt öppen med detta på jobbet (liten ARB.plats mest kvinnor) Så blir en kollega gravid och jag blir ärligt jätteglad för hennes skull som önskat barn läääänge men aldrig försökt i andra relationer.

Om vi säger så, så är hon mkt mer barnmänniska än vad jag är (har inte alltid varit säker på om jag vill ha barn förrän typ för 3 år sedan)

Till saken hör att hon frågar mig flera ggr ?du tycker väl inte det är jobbigt nu när jag är gravid? och jag svarar ärligt nej. Men om en person går runt och tjatar om det kan det framkalla att man nästan till slut tycker det blir en aning tjatigt/jobbigt. Dessutom gick hon runt på jobbet bakom min rygg och ?beklagar sig? att hon är gravid och tycker synd om mig. Då blev jag otroligt upprörd inombords men sade inget förrän hon märkte att jag var annorlunda mot henne (inte lika öppen längre). Blev sååå otroligt sårad då en person man anförtrott sig tillhör mig till ett offer (när jag inte själv gör mig till det) Hatar verkligen det. Blev så besviken då denna person talat om djupa hemligheter för mig som jag aldrig hade avslöjat. Hur vågar man?

Som sagt jag är glad för hennes skull men har fått mig en tankeställare om att vara så öppen som jag varit med mitt liv och ev. Kommande graviditeter/MF/Ma.

Till saken hör att jag nyss haft mitt 5:e MF i dagarna men knipit tyst om detta ( inte det lättaste med smärta och inte sorg) Livet är f-n inte lätt alltid :( men jag vägrar att bli bitter. Det tar bara sådan onödig energi! Kämpa på alla där ute...

Dålig stil ja. Det räcker att fråga en eller två gånger, och när du förklarar din glädje på hennes vägnar ska hon inte sätta på dig en offerkofta. Jag hade försökt ta det upfront med henne. Kanske förstår hon inte att det inte för till något positivt att hon snackar runt så, speciellt när du sagt att du inte tar illa vid dig.

Ang dina 5 missfall så hoppas jag att du är under någon form av utredning. Även om det finns oss HABer (i min abortus habitualis grupp kallar vi oss det) som genomför graviditeter utan någon som helst behandling.

Själv har jag mist 6 ggr efter en vällyckad första graviditet. Fick konstaterat ureaplasma i livmodern (via serum i Athen - skickade prov själv dit). Vi båda genomförde en antibiotika kur. Jag har dessutom fått immunbehandling trots att mina prover inte visar tydliga tecken på immunförsvarsproblematik. Nu är jag i v 27 med min 8.e graviditet. Vi vet inte vad som gjort att vi kommit så här långt. Men något av det ena eller det andra tror jag på.

Tycker du har en bra inställning om att inte bittra ihop. Hoppas lyckan kommer, och att den kommer snart för er!

Tack! Ja vi har gjort MF utredning som inte visar ngt avvikande varken på mig eller min man. Han har dessutom ett barn sedan tidigare förhållande. Den här immunbehandlingen, vart gjorde du den? Min barnmorska sa till mig att jag skulle nämna det när jag ska på återbesök till gyn efter cytotec behandling pga MA. Tydligen kan de skicka remiss till Gbg för detta. Någon som känner till detta?

Så kul att det verkar gå vägen för dig/er denna gång . Vilken lycka kan jag tänka mig :) hoppas också få uppleva det någon gång.

Jag bor i DK, så jag fick IVIg (intravenöst immunglobulin) i flera omgångar. Betalt av det offentliga. I det privata går en behandling på runt 20.000 kr...

Hoppas de hjälper er vidare till Gbg, och att de kan hjälpa er rätt!

Tack

Ska man inte få klaga bara för att man är gravid?

Jag e gravid i vecka 39 och jag e jävligt trött på det nu,med alla krämpor som kommer med det.

Absolut ska du få klaga :) men kanske inte i en tråd där folk kämpar så in i för att bli gravid.

Jag hade jättejobbigt med gravidmagar, men inga problem med bebisar.
När någon i närheten blev gravid blev jag glad för deras skull men ledsen för min egen skull eftersom det var en påminnelse om att jag "misslyckades".
Visa dagar var ledsenheten större än gladheten, men oftast tvärtom.

En bekant som visste att jag fått två missfall på 18 månaders försök och dessutom opererat bort en äggledare sa till mig att hon äntligen förstod vad jag gått igenom efter att hon inte blivit gravid på tredje försöket... 
Där någonstans började slutet på vår vänskap
Hon blev gravid på fjärde försöket, och jag blev gravid och fick behålla ungefär samtidigt.

Jag förlorade fler vänner, men det var mest för att jag drog mig undan världen i största allmänhet och inte orkade vara social.
Sen när jag väl fick barn hade jag en überaktiv bebis som inte tillät några längre konversationer, sen separerade jag och pappan och jag skaffade ett syskon (faktiskt skaffade, andra barnet gick på två försök inkl ett MA) på egen hand. Mycket enklare mentalt, men svårare att upprätthålla vänskaper med vuxna människor när man alltid både lämnar och hämtar och dessutom behöver jobba heltid

Håller med, man är ju hellre gravid med allt vad det innebär, än att inte vara det alls. Det är en begränsad tid. Själv är jag i vecka 28, med illamående, foglossningssmärtor och sover dåligt. Men jag är otroligt tacksam för att vi nått hit! Och biljetten för all möda kommer ju så småningom.

Jag vet inte när man har tillåtelse att säga att man har förståelse för någons svårigheter. Men att inte lyckas på tre försök och använda det som argument är kanske lite klumpigt.

Jag med 6 missfall/biokemiska på ett år, har min sorg, och med den kan jag relatera lite till andra. Men jag kan inte föreställa mig sorgen de som försökt i över tio år med förluster och behandlingar, som tillslut ger upp och ställer in sig på ett liv som barnlösa.

Det är så orättvist!

Jag önskar så för er som kämpar att ni når i mål!