Ni som var oroliga för autism - hade er barn det?

Ja. Vi föräldrar började redan i 1-årsåldern se att nåt var...annorlunda. Främst bristen på ögonkontakt, vill jag minnas.
Vid 3-årsåldern uttalade skolhälsovården för första gången att det kunde vara autismspektrum.
Barnet var under hela dagisåldern rätt så inåt, specialintressen, lekte själv, hade varken intresse eller liksom förmåga till social interaktion med andra barn, en vuxen behövde vara med för att det skulle funka att leka med (=utmed) andra.
Vid 8 års ålder fick vi äntligen komma till BUP. Utredningen visade på inslag av autismspektrum tillsammans med en annan bokstavsdiagnos.
De insatser som då sattes in (medicin mot den andra diagnosen + hjälp i skolan) gjorde underverk. Idag är barnet 13 år, går i högstadiet, skolan går bra.
Men det har krävts massor av tid/kraft/ork/insatser/stöd för att komma dit han (och vi) är idag. Och fortfarande är det ett dagligt arbete att hålla hela familjen på rätt köl.

Nu var jag inte orolig för autism men jag misstänkte autism tidigt på min nu 7 åriga son. Och JA han har autism. Det som fick mig att misstänka det tidigt var att han inte pratade.

Ingenting vid 3 års ålder. Jo ett eget språk så han lät ju men inga ord. Han sa "biba babi babibaaa biba babi veppavepa" men med en "melodi" i talet så det lät som han pratade. 

Han kunde stå och öppna och stänga en lucka, lock på papperskorg, skutdörr, lucka på leksak mm mm mm hur länge som helst. Helt sjukt fachinerad av dessa ting.

Vi tog tid en gång på spårvägsmuseet hur länge han skulle öppna och stänga en dörr till en spårvagn och han stod där i 30min och öppnade och stängde innan han gick vidare.

Han hade svårt med sociala koder. Kunde inte förstå att om han puttade ett annat barn så den fick ont och började gråta så hade han svårt att förstå varför för han kände ju inte smärtan själv. 

Hanm klarade inte av att dela med sig av saker. Satt och vaktade på saker som en hök och kunde inte leka med dom istället. Uatn bara vakta. Han gillar inte att bli kramad men har aldrig haft svårt med ögonkontakt eller beröring i övrigt. 

Han har dock kommit enormt lån gt och även fast han idag har våssa låsningar så är det STOR skillnad. Idag pratar han massor och har kommit väldigt längt socialt.

Han har dock resurs på heltid i skolan med det är mer för att han inte klara av för långa stunder i en stor klass med mycket ljud. och han klarar inte av för mycket krav. Kan inte sitta still mer än 5-10 mon högst sen måste han röra på sig och då blir det lätt att han stör istället. 

Han är en snäll smart och omtänksam kille. Är supersnäll med djur och sins syskon och smart är han också. Min son har autism utan utvecklingsstörning så går i vanlig skola med extra stöd.

Kan säga att han fick sn diagnos tidigt. Han var knappt fyllda 3år. Kanske 2,5 till och med. Minns inte exakt.

Ja. Jag skrev trådar när mitt första barn bara var ett par månader. Fick diagnosen vid 19 månader. MEN det har inte blivit så tufft som jag befarade. Jag hade läst någonstans att tidiga tecken betyder svårare grad men det är inte så enkelt. Men reagerade på att barnet inte ville vara nära, inte log som svar på leende och gav mindre ögonkontakt

Började misstänka efter 1,5 år och ja, autism och utvecklingsstörning trots att bvc sade att allt var normalt i början när vi började misstänks det. Fick diagnos vid 4 år och går i träningsskola nu (mellanstadiet) och klarar inte ens av vanlig särskola. Så en mkt allvarlig diagnos i vårt fall.

Det vi reagerade på vid 1,5 år var tappat tal och talförståelse, tågång, petig med mat. Hade bra ögonkontakt och var empatisk dock.

Jag misstänkte inte specifikt autism, utan jag kunde bara konstatera när hon var 2 år, att hon var annorlunda. Med 6 storasyskon blev skillnaden så tydlig. Det var en del grejor som är typiska för just 2-åringar, som hon bara inte hade. Svårt att sätta fingret på vad, men det blev tydligare sedan för varje år. Att hon inte förstod skillnaden mellan pojkar och flickor t ex. Jo, rent kroppsligt, men inte på annat sätt. Hon kunde se ett långhårigt barn med flätor och rosa spetsklänning, få veta att barnet hette Sofia, och hon kunde ändå inte ens gissa könet. Nu, vid 14 års ålder kan hon gissa om det är ett namn som är bekant. Hon lär sig könet för varje nytt namn.

Och ja, hon har Aspergers.

Inte ens min femåring vet skillnaden mellan pojkar och flickor rent kroppsligt och verkligen inte min treåring. Det behöver absolut inte vara ett tecken på autism. Jag har lärt mina ungar att alla kan ha allt och att klädsel och hår inte avgör kön.

Mer än kroppsligt, ska det stå.

Det är inte vanligt att större barn/vuxna inte ser kön men fan så uppfriskande. Just den saken skulle gärna fler få drabbas av, finns inget skönare än folk som ser andra för vad de är istället för vad föreställningarna säger att de är.