Bli gravid efter missfall följas åt
saijda skrev 2018-11-17 22:30:57 följande:
Cd17 till Cd26 (men glömde ta testet på cd21). Hade bara 10 tester så kunde inte testa tills jag fick fast gubbe eller tom ring.
Inlägg från: Jojjans
|
-
Aah fattar. Och hur såg tempen ut under cykeln?
-
Har varit aktiv i den här tråden till och från sen mitt sena missfall (v 16) i början av september. Jag fick ägglossning 3 veckor efter missfallet, men då försökte vi inte. Missfallet berodde på en infektion i moderkakan, så jag ville liksom låta allt läka och bli utrensat innan vi försökte.
Första försöket i oktober så blev det inget, men nu verkar min kropp ha blivit redo igen och jag plussade förra veckan. Är nu i 4+6 och hoppas verkligen att jag ska våga njuta av den här graviditeten och lita på att det ska gå bra.
Jag har inga barn sen tidigare och jag och min sambo längtar så mycket. Lycka till alla! -
Om du fick mens efter missfallet så har du med allra största sannolikhet haft ägglossning. Däremot kanske du inte lyckades fånga LH-stegringen med äl-test. När hade du mens? Och hur lång cykel brukar du ha?Fröken W skrev 2018-12-12 20:18:32 följande:
Hur går det för er? Jag fick ett tidigt missfall, runt vecka 6, i början av oktober. Jag blödde ut allt, fick mens och har testat med äl-stickor. Men inget positivt än :( Jag trodde att det skulle bli positivt den här veckan, fick svagt utslag i helgen, lika svagt i måndags och idag är det svagare, nästan blankt. När fick ni äl igen efter missfall?
-
Det var för bra för att vara sant. 5+3 började jag blöda och har nu fått årets andra missfall. Att vi inte bara kunde få vara glada...Jojjans skrev 2018-12-13 12:50:19 följande:
Har varit aktiv i den här tråden till och från sen mitt sena missfall (v 16) i början av september. Jag fick ägglossning 3 veckor efter missfallet, men då försökte vi inte. Missfallet berodde på en infektion i moderkakan, så jag ville liksom låta allt läka och bli utrensat innan vi försökte.
Första försöket i oktober så blev det inget, men nu verkar min kropp ha blivit redo igen och jag plussade förra veckan. Är nu i 4+6 och hoppas verkligen att jag ska våga njuta av den här graviditeten och lita på att det ska gå bra.
Jag har inga barn sen tidigare och jag och min sambo längtar så mycket. Lycka till alla!
-
Tack <3cococatchu skrev 2018-12-18 11:37:14 följande:
ush :( Känner verkligen med dig!
Stora kramar <3
Hade precis börjat fundera på om vi skulle våga berätta för våra familjer som vi ska träffa över jul och nyår... usch hade verkligen önskat att det här året hade fått sluta lite bättre. -
Hej, vad ledsen jag blir att höra att det inte gick bra för dig (var också med i BF aug-tråden). Och vad jobbigt att behöva vänta ända till januari för tid. Hoppas kroppen sköter det själv innan dess. Stor kram!Honsomlängtar skrev 2018-12-19 19:21:06 följande:
Hoppar in här efter dagens sista ultraljud.
Skulle idag varit i vecka 7+6 men fick förra veckan reda på att de antagligen är ett Ma, så idag fick jag de bekräftat, det va våran första graviditet.
Gjorde dock abort som 15 åring så vet vilken smärta jag kommer få gå igenom.
Fått tid den 2 januari för att få hjälp att få ut allt.
Dock i en helt annan stad då jag måste va inlagd pga tidigare biverkningar som jag fick som 15 åring.
Och pga de har inte vårat sjukhus plats.
Är skit rädd men vi e fast beslutna att försöka igen så fort allt e ute och jag slutat blöda.
Så hoppas jag får stanna här hos er, känns skönt med fler som vart med om samma så man kan bolla med folk.
-
Jag trodde jag tog det ok, det var trots allt ingenting mot att förlora sin älskade bebis i vecka 16 efter kub och allt.Honsomlängtar skrev 2018-12-19 20:23:33 följande:
Läste ditt inlägg också förut, så ledsen för eran skull med, 2019 får allt va vårat år käbner jag.
Ja jag hoppas kroppen sköter de själv tills dess. Känns ändå jobbigt att behöva vänta nästan 3 veckor på tid.
Men jobbar hela jul och nyår så har tankarna på annat iallafall, hur mår du? <3
Men nu några dagar efteråt är jag verkligen på botten. Har tröstat mig efter första missfallet att ?nästa gång kommer det säkert gå bra, vad är oddsen att det går dåligt igen? osv. Men nu känner jag mig bara uppgiven, som att mitt liv är förstört och som att det inte ens skulle trösta eller hjälpa med en ny graviditet. Allt jag drömde om har gått i kras och jag känner mig försenad till livet liksom... fyller snart 33 vilket är en ångestålder för mig, och jag mådde dåligt redan förra graviditeten att jag skulle hinna fylla så mycket innan han föddes. Nu kommer jag inte ens vara gravid då, vill bara lägga mig ner och ge upp :,( -
Hur känner du inför allt? Skönt på ett sätt att du kan stänga av och slippa tänka på det, men glöm inte att öppna ventilen ibland och bearbeta känslorna <3Honsomlängtar skrev 2018-12-19 20:50:44 följande:
Beklagar verkligen :( <3
Ja livrädd kommer man va, men det gav mig en lärdom att sätta ner foten mer mot mvc Ang tidigt ultraljud.
Jag är livrädd att bli gravid igen för att få mf eller ma men samtidigt tänker jag att kroppen kanske hjälper till om allt inte står rätt till med bebisen.
Jag har dock lätt för att stänga av allt tyvärr vilket jag gjort med detta.
-
Tack för ditt långa svar <3Miccim skrev 2018-12-19 22:27:40 följande:
Beklagar verkligen! Så hemskt för er att det blev missfall. Även fast det fysiskt och psykiskt inte är värre än ditt sena missfall så läggs ju dessa två missfall ihop, och på så sätt blir det ju ännu värre. Kan tänka mig att du känner dig väldigt uppgiven. Det är verkligen inte konstigt alls att det har gjort så att du nått botten.
Får du något stöd från någon kurator? Annars rekommenderar jag det. För mig fungerade det inte att hålla känslorna inne, bita ihop och leva vidare. Jag har inte pratat med någon fysiskt om det. Smällen kom nu i min tredje graviditet för året (fick två missfall under sommaren), då jag fick en störtblödning. Jag var övertygad om att det blev missfall en tredje gång och bröt ihop totalt, så nu har jag blivit sjukskriven och går till kurator för det inte gick att hantera längre. Och det även fast ultraljudet visade att allt var som det skulle.
Det är så fysiskt och psykiskt påfrestande att vara gravid så länge sammanlagt. Att gå igenom den första oros-tiden flera gånger. Att hormonerna ska in i kroppen med alla gravid-symptom och sedan ut ur kroppen igen. Sådan ilska och irritation jag hade i kroppen båda gångerna hormonerna skulle ut ur kroppen igen.
Beklagar igen..
Just nu har jag ingen kontakt med någon kurator. Gick hos en på sjukhuset i samband med förra missfallet men efter 2 gånger antydde hon att det kanske inte behövdes en tredje gång så då ville jag inte gå tillbaka. Har också gått hos en terapeut några gånger men slutade där också av liknande anledning. Jag är för bra på att uttrycka mig och låta som att jag har distans till mitt eget mående, så alla tror jag mår bra. Så jag har inte riktigt någon jag känner att jag vill gå till, som jag tror hjälper. Skulle nog egentligen behöva träffa en psykolog eller psykiater.
Men det är nog också sant som du säger att alla hormonerna som ska ut påverkar mycket också. När jag inte är ledsen känner jag mig ok, lite nedstämd bara, men när ledsamheten sköljer över mig så är det liksom avgrundsdjupt.
Jag vågar inte tänka att det kommer gå bra nästa gång barra för att jag haft det tillräckligt jobbigt nu. Livet har redan bevisat att det inte finns några såna regler. Det kan lika gärna gå dåligt igen och det kommer jag inte klara...
Vad fint att allt ser bra ut för dig, och jag förstår verkligen att en störtblödning gjorde dig livrädd! Hur långt gången är du nu? -
Jag känner att jag måste försöka, det är liksom ett vägskäl där båda vägvalen kan leda till botten men bara det ena kan leda till att jag kommer förbi det här hemska måendet, och det är att försöka. Så vi kör igen nästa ägglossning. Och som du säger så är det ovanligt med 3 missfall i rad.Miccim skrev 2018-12-20 07:11:04 följande:
Okej, jag förstår vad du menar att prata med distans till det man känner. Går det kanske säga att det är så ifall du träffar någon fler? Att du behöver prata även fast det verkar som du mår bättre utifrån? Tråkigt att de antyder något sådant.
Jag är så himla känslosam just nu, så gråter så fort jag ser kuratorn känns det som.
Det är nog helt naturligt att känslorna går i vågor. Det är nog liknande för mig. Ibland känner jag mig rätt ok, och funderar varför jag ens är sjukskriven. Andra gånger så känns det som att jag inte ens rar mig upp ur sängen.
Jag bröt ihop totalt för att det var så mycket blod. Trodde nästan jag skulle förblöda, men klarade ändå inte av att fara till sjukhuset samma dag då jag blev så ledsen. Jag är i vecka 15 nu och är väl fortfarande inte övertygad om att den lever i magen även fast den gjorde det för några veckor sedan. Oron är övermäktig och jag vågar som inte tänka att jag får behålla denna heller.
Känner du att du inte vill försöka igen på grund av risken att gå igenom ännu ett missfall? Det är ovanligt att få tre missfall i rad, så förhoppningsvis skulle du slippa det. Kan tänka mig att det är svårt att tänka bort risken för att det sen händer igen. Och ingen kan ju säga i förväg vad som skulle hända i en annan graviditet tyvärr.
Men samtidigt blir jag livrädd att tänka att det inte kan hända igen just för att det är ovanligt... mina missfall har ju berott på helt olika saker, och egentligen är det väl inte osannolikt att jag skulle få ett till tidigt missfall. Jag tänker att jag måste ha med mig risken för det i beräkningen.
Hoppas allt går bra för dogm och du slipper blöda mer. Vad skönt ändå att du har fått hjälp med kurator och sjukskrivning så att situationen ändå blir hanterbar <3