Besviken på Auroraklinikens sk avtal för förlossningsrädda.

Jag lider med dig, FY va fruktansvärt... känns ju som du blivit otroligt sviken då du blivit lovad något helt annat än vad du nu fått.

Jag förstår inte, nu när igångsättningen inte var medicinsk motiverad varför försökte man sätta igång om inte kroppen var redo?! Brukar de inte låta en komma in på kontroller med jämna intervaller och sen starta när det verkar som kroppen är med? I alla fall så jag förstått det med sådana igångsättningar som jag hört om tidigare. HUR kan de sedan SKICKA HEM nån som uppenbarligen nästan är i panik och jätterädd?! Vet du, dom har absolut rätt, rent fysiskt kommer du fixa det, för man klarar av det man måste, men de verkar inte ha någon känsla för hur det är med det mentala, är igångsättningen påbörjad, och de inte lyckas, då får de väl begära ett akut snitt åt dig INGEN ska behöva pinas i flera dygn för att sen bli hemskickad, i panik, för att kanske vänta i 5 dagar på ett snitt men eventuellt hamna i aktiv förlossning spontant och tvingas igenom en vaginal förlossning man nu är ännu mer livrädd för än man var innan... Svensk förlossningsvård när den är som bäst... usch va arg jag blir!

Jag hoppas verkligen de hjälper dig snarast med ditt snitt, och så ledsen för vad du går igenom nu <3

Det konstiga är ju att jag ju var på Aurorakliniken för undersökning i tisdags, just för att se så jag var redo för igångsättning. Det var en, enligt förlossningen, senior läkare som är en av de mest kunniga jag träffade. Det är för övrigt han jag ska till idag för att göra en plan..

Han undersökte iaf mig och konstaterade att jag var redo. Detta är ju tredje förlossningen och han fick in ett finger, tappen var lite mjuk men inte helt och ca 1,5 cm. Barnets huvud var som sagt lite högre upp men det är vanligt sa han för omföderskor och ingen fara att det inte var fixerat mm. Han sa att jag förmodligen skulle få ta cytotec första dagen, ha ballong på fredagen och sen skulle man kunna spräcka hinnorna och jag skulle förmodligen få bebisen natten mot lördagen. Han utelämnade lite fint att man inte spräcker hinnorna om huvudet inte sjunker mer ner, att jag då kan bli hemskickad med värkar och öppen 4 cm. Det viktiga enligt honom var ju att man förekom att förlossningen startade självmant och tryckte på att jag skulle vara där och kunna få epidural mm i god tid. Sa heller inget om att det kunde bli en otroligt utdragen förlossning med mycket värkstimulerande dropp, som kanske skulle sluta fungera för att det tog så lång tid, som en av de yngre på förlossningen menade och därför ville skicka hem mig igår för att vänta på att kroppen själv startar förlossningen lite, att jag får lite värkar eller öppnar mig lite mer. Och skulle det inte funka eller att jag blir för rädd så skulle jag bara vifta med kejsarsnittkortet så skulle jag få det. Inte ett ord om att jag skulle behöva sitta hemma, öppen 4cm och med värkar i panik utan jag är på plats och får en tid, som kan bli något uppskjuten om det kommer akuta fall. Såklart helt ok för mig. Inte ett ord om att jag kanske måste vänta hemma i fem dagar för att planeras in på de ordinarie snittdagarna som såklart fylls på ganska bra varför väntan blir längre.

På förlossningen räknar man dessutom inte denna igångsättning misslyckad utan dom har ju fått mig öppen mm och har bara avbrutit det hela, vilket händer då och då, men kroppen kommer snart fatta och börja sätta igång förlossningen. För omföderskor misslyckas bara tre procent av igång sättningarna har både han o de på förlossningen sagt. Tacka fan för det om man öppen o dan får åka hem för att vänta på att kroppen startar det hela. Förr eller senare startar ju alla förlossningar.

Fy vad hemskt. Så ledsen för din skull. När ska du på möte idag? Försök orka ladda och stå på dig, ta med din man och låt han slåss för dig. Kräv din snittgaranti. Säg att det inte finns några alternativ. DEM har lovat detta. Tryck på att du inte kan hantera detta med risk för att bli helt traumatiserad, riskera anknytningsproblem, förlossningsdepression osv. Att de ska hålla sin del av avtalet.

Du beskriver min stora skräck. Hade en snabb första förlossning och fick pga det ihop med en del komplikationer vid andra graviditeten en planerad igångsättning. För mig fungerade den dock och det drog igång med full kraft. Men det var så oerhört intensivt och problemen/komplikationerna jag hade hjälptes inte alls trots planering och epidural i god i tid osv. Det absolut värsta jag varit med om. Trauma där ingen lyssnade på mig. Händelsen utreddes av sjukhuset efteråt, men bearbetade det aldrig för skulle aldrig skaffa fler barn, men nu sex år senare är jag gravid igen och livrädd. Samma komplikationer denna graviditet igen. Har också varit på aurorasamtal där bm föreslog en form av snittgaranti. Men vågar inte chansa på detta med risk för att det ska bli precis som för dig. När det väl gäller så drar dem till med något och lyssnar inte. Jag vill absolut inte ha snitt heller egentligen, men känner att jag inte har något val. Kan inte gå igenom den smärtan igen (var inte normal förlossningssmärta andra gången, första barnet föddes med bara lite lustgas, så vet skillnaden).

Men tala för din sak idag om du fortfarande känner att det är snitt du vill ha nu. Peka på vad som bestämts och skrivits ner. Ett avtal. Låt det inte finnas utrymme för förhandling eller annan diskussion. Lycka till. 

Men varför blev du igångsatt så tidigt? Jag valde också att bli igångsatt med andra barnet för att första förlossningen gick åt helvete. Blev igångsatt på bf för att bebisen skulle vara så mogen som möjligt. Tog ett dygn innan fl kom igång, sen tog det bara 6 timmar så var bebisen ute.

hade jag varit du hade jag prompt campat i väntrummet tills de gav med sig

Jag har blivit igångsatt två gånger, första gången två dagar innan bf, helt omogen, tog två timmar tills bebisen var ute från att de började (gel).

Med andra satte de ballong, det var två veckor innan bf men hade börjat öppna mig. Med den tog det allt som allt sju timmar och även då kom värkarna igång direkt.

Så mogen eller inte behöver inte spela in för hur lång tid det tar.

Exakt så var det för mig. Första barnet hade jag bara lustgas eftersom epiduralen tog bort värkarna och de ej kom tillbaka trots värkstimulerande dropp och det gick jättebra även om det tog 26h och såklart gjorde väldigt ont.

Med andra så var värkarna från start av helt annan karaktär, lika onda som dropp-värkarna eller värre. Sen blev de dessutom så intensiva att det inte var någon paus emellan. Trodde både jag och bebisen skulle dö, att nåt var fel. Var i princip inte kontaktbar och låg bara och sa/grät att det här går inte, nåt är fel osv. Enda dom sa var att det går så bra så. Du klarar det här. Eftersom jag behövde lustgas exakt hela tiden då värkarna inte klingade av så stod ju dom och stängde av den med jämna mellanrum. Hörde sen hur de sa till min man att det aldrig kommer gå, att de måste ge spinal då epidural var för sent. När jag fått den blev det lite mer uthärdligt men då började ju nästa fasa. Ungen bara måste ut innan den slutar funka! Total panik.

Kan tilläggas att det ej var någon blixtförlossning utan det tog 16h...

Så efter det, det skenande tåget där jag inte hade någon som helst kontroll, där jag var övertygad om att vi skulle dö och där barnmorskorna inte lyssnade på mig utan bara stod och sa hur bra det går så har jag blivit livrädd för en repris. Så jag gick till Aurora och ja jag tycker ju att de brutit avtalet, jag är mer rädd nu än innan och jag har absolut inget förtroende för de på förlossningen. Bara tanken på att behöva åka in dit igen om värkar drar igång, veta att de inte lyssnar på mig mm gör mig ännu mer livrädd. Så nu har jag ännu fler saker att vara rädd för.

Ska dit idag klockan 13.30.

Men fyfan vad dåligt de har behandlat dig!! Blir så förbannad att jag kokar. Hur kan de skicka hem dig i det skicket?? Hur går det för dig nu? Hur mår du och hur känner du dig? Vill skicka dig en miljon styrkekramar <3 Tycker att du ska slå upp ett tält inne på förlossningen....

Även jag ska bli igångsatt nu med mitt tredje barn pga tvåan kom extremt fort (endast 40 min med värkar) och jag hann precis in på förlossningen innan hon föddes i mina byxor. Är idag i vecka 38+0 och har varit livrädd för att det ska dra igång hemma den här gången, haft mycket ångest och gråtit över det, VILL INTE föda hemma eller i bilen. Fått igångsättning beviljat pga detta. Hursomhaver var jag inne på kontroll i vecka 37+2 samt 37+4, samma status båda gångerna; 1,5 cm tapp, de fick in ett finger, bebis högt upp, bakåtriktad tapp. Så då har de velat avvakta med igångsättning så de inte tyckt jag varit tillräckligt mogen. Fått åka hem igen. Nu har jag mått skit hela helgen, grinat och haft ångest, knappt orkat sova eller äta. Haft svinonda förvärkar och börjat kallsvettas pga att jag får panik när dessa kommer och tänker katastroftankar, att bebisen kommer födas hemma och inte andas med mera med mera.... Är verkligen inte rädd för smärtan utan bara att jag ska behöva föda utanför sjukhuset och att bebisen dör. Är idag i vecka 38+0 och ska in på ny koll. Har redan ångest över att inte bli igångsatt idag heller, statusen är säkert densamma... Kommer att bryta ihop. Är så jävla dålig på att stå på mig.

Jag är vanligtvis ganska bra på att stå upp för mig men i en sån där situation är man ju så utelämnad, rädd och sårbar så då är det ju svårt. Speciellt som de inte lyssnar när man försöker och det blir lite alla mot en och man känner att de bara vill bli av med en. Vill aldrig mer träffa dom på förlossningen men det blir ju kanske lite svårt när man är höggravid. Dit man måste åka om det drar igång. Nä fy. Blir helt skakig bara av tanken. Läkaren nu är ju iaf på specialistmödravården. Alltid nåt.

Hur jag mår. Ja, inte bra. Sovit sjukt dåligt, nojjat och varit ledsen. Börjar övergå till ilska nu så det känns ju bättre. Försöker förbereda mig inför mötet halv två. Så rädd för vad utgången ska bli. Barnen 6 och 4 år är en bra distraktion. Utan dom hade jag väl legat i fosterställning.

Väldigt intressant att ditt likadana tillstånd bedömdes som för tidigt men inte mitt.

Hoppas du får det mycket bättre! Men är ju svårt att få det sämre iaf. Kram!!

Jag önskar dig stort lycka till! I dagsläget skulle jag ju inte rekommendera igångsättning till en förlossningsrädd. Full förståelse för att du inte vågar av dessa anledningar utan väljer snitt. Detta var ju en sak jag var rädd för med men det skulle ju inte hända, allt står i mina journaler hette det. Ja föga hjälpte ju det.

För att det är tredje förlossningen, man ville inte riskera att det gick igång själv plus att kroppen var redo. Mmmm just ja.