Min pojkvän säger att han ”är sån” - depression

Också träffat sån. Det blir inte bättre.

Det här var något nytt för mig en tjej som är tillsammans med en deprimerad kille 

det händer inte ofta 

Trösta honom

Det låter jobbigt om han inte vill släppa in dig.  Vad har ni för modersmål? 

så han vill alltså inte ha din hjälp? Har du låtit det gå någon dag eller dar innan du pratar med honom igen kanske han har ändrat sig 

Hehe jah pratade också engelska med min men det var hans modersmål så maktförhållandet blev skevt av den anledning också.

Jag upplevde den här mannen som egoistisk. Det skulle vara på hans villkor. I min värld är det så underutvecklad strategi. Ibland mår jag på botten också men man kan inte hålla på och slänga folk fram och tillbaka i känslolivet som att de vore gamla trasor för det.

Förstod tidigt att relationen är en omöjlighet men det är inte så lätt att göra slut på det när personen ändå betyder mycket för en samt att biologin funkar så att man blir helt hooked på den här personen genom allt som sker i hjärnan vid förälskelse. Min vän rådde mig att tiden kommer visa om det funkar eller inte och när jag känner mig färdig kommer jag lämna honom. Att jag inte behöver hasta fram något beslut. Jag är som du- har hög medkänsla men i alla fall för min kille så var det inte medkänsla han var ute efter. Så kanske behöver du inte känna att du sviker honom. Han vet säkert att han är omöjlig i den här frågan och du är garanterat inte den första som får smaka den medicinen av honom. Han har högst troligt haft problem med detta i alla relationer.

Du är nog kär! Hur länge har ni varit ihop?

Vi gjorde slut för två veckor sen och har ingen kontakt. Han ville vara vän och ses och höras men jag kände att jag är trött på att drt ska vara på hans villkor samt att han gav mig grov ångest (alltså riktig ångest) under hela relationen så ska vi inte vara ett par längre vill jag inte ha honom där och störa mig och riva upp känslor. Det var han som tog initiativet till uppbrottet under sin deppiga period men han tog inget beslut utan fyra dagar gick utan ett ljud från honom (precis som din typ) och då skickade jag ett sms att det är bäst att vi inte ses igen. Han ger mig så mycket ångest att jag inte ens ville ringa. Vi har hållit på i 1,5 år och man blir helt matt.Missförstå mig inte, jag är gaaaalen i honom! Men han är som knark. Skönt för stunden men sen kommer en tio ggr så lång period som gör ont. Önskar att vi kunde vara ihop igen, jag vill det. Men det går inte!

Du skrev att han är som en drama Queen. Det tyckte jg om min också! Att han var som en tjej. Mina kompisar sa det som att "han får mens" emellanåt. Det kunde vara en vecka eller en månad, ibland två. Jag hade konstant ångest och blev liten, tyst och obetydlig som en liten mus. Vågade inte visa att jag hade ngt behov för då blev han pressad och gick i taket. Allt på hans villkor. Stängde in massor av känslor och ibland höll jag på att spricka inombords. Vi tjafsade i november pga hans depp men sen har det var ok fram till februari. Vi gjorde planer på aktiviteter och resor men plötsligt vände han igen. Han har bara öppnat sig till mig en gång och det var i november, under ett samtal. men den normala reaktionen är att han bara stänger ute mig. Jag fanns inte när han mådde dåligt.

Hej. 

Nu vet jag inget om den här killen, men jag har ju själv gjort liknande saker som killen här gjorde. Jag har det man förut kallade aspergers syndrom, vilket linnebär att jag kan bli dränerad fysiskt och mentalt av umgänge med andra människor. Har jag umgåtts med människor, exempelvis på en fest eller på dagen, så kan jag behöva allt mellan några timmar till några dagars tid för återhämtning. Jag kan även drabbas av depressioner, från korta till lite längre sådana.

 

I mitt tidigare förhållande hade vi detta problem, där min sambo var väldigt social, och jag tyckte visserligen om umgänge, men behövde mycket tid ensam för att få samla energi och "få tyst i huvudet" efteråt. Då hade jag inte fått min diagnos ännu, så det blev ju givetvis många bråk om detta. Jag kunde heller inte förklara vad det berodde på. Jag älskade henne djupt, men förstår nu i efterhand att hon givetvis kände sig oälskad. 

Det slutade väldigt illa med otrohet från hennes sida, och jag mådde väldigt dåligt. Jag skambelade mig själv. Men efter att ha genomgått utredningen och fick diagnosen, samt en massa samtal med psykolog har det lett till en större självförståelse och insikt: 

Vissa människor har olika behov helt enkelt. Är man beredd att förstå sin partner och försöka mötas halvvägs kan man klara det. Är man däremot inte beredd att kompromissa eller förstå, ja då blir det svårt. 

Du måste ta dig en funderare över hur mycket du älskar din partner, och vad du är beredd att göra för att få förhållandet att fungera. Kommer du fram till att det inte är värt det, så bör du lämna honom. Hur som helst kanske du inte behöver ta det personligt. Han kanske älskar dig djupt, men behöver tid ensam för att kunna orka?

Är det bra mellan er när det väl är bra då?

 

Ja jag brukar också ser mig själv som ett offer och anta en massa saker när jag umgås med folk som är deprimerade.

Nej jag förstår.

Hade en förredetta som hade fått lunginflammation, då hon inte ville träffas utgick jag från ingenstans att hon hatade mig och ville göra slut. Några dagar senare ringde hon och sa att hon var frisk och ville ses, jag blev jätteförbannad då hon ju klart sagt att hon ville göra slut, trots att hon inte sagt överhuvudtaget att vi gjort slut. Men då jag bara antog så måste det ju vara så att hon sårade mig.

Jodå jag kunde vara romantisk, men kanske inte enligt normen eller hennes sätt att se på saken. Jag har ju fått "lära" mig vad som är rätt, och det tar extremt mycket energi. En vanlig missuppfattning är att vi "aspies" inte har några känslor, vilket är helt fel. Vi har väldigt mycket känslor, och det kan vara otroligt frustrerande och ledsamt när jag inte kan göra mig förstådd eller få fram mina känslor. Det har blivit många missförstånd genom livet.

Att han svarade så som du tycker verkade som att han "ryckte på axlarna" kan vara en typisk signal för asperger. Jag är likadan, då jag tar saker ganska bokstavligt. Om någon frågar: "Mår du bra?" så svarar jag på frågan utan vidare omsvep. Vill man veta mer måste man ställa specifika frågor. 

Jag bara gissar här såklart, men några andra frågor av rent intresse? 

Har han svårt med ögonkontakt? 

Har han väldigt specifika intressen som han "snöar in" på?

Är han lojal? 

Måste du ge tydliga instruktioner och förklara saker väldigt ingående om något ska göras?

När man är deprimerad blir man ofta just tillbakadragen och vill inte ha med någon att göra ( i alla fall inte jag ), men jag uppskattade såklart sms eller en kram för att få bekräftat att jag fanns och att någon tänkte på mig. 

Vet du om han har gjort någon utredning?

Vad gör han för att må bättre?

Jag hade nog inte grävt ner mig i hans mående, utan tittat framåt. Om han jobbar med sig själv, skaffar samtalskontakt osv, visar att han vill må bra och vara med mig.

Om han istället väljer att gräva ner sig i sitt mående och inte försöka lösa situationen hade jag inte lagt ner mer tid, energi och känslor.