Jag blev gravid och då förändrades allt!!!!!!

Jag vet att tråden är gammal men det kunde vara mitt liv du beskriver och jag känner ett sådant medlidande med dig. Därför undrar jag hur det går för dig. Har bebisen kommit än? Hur går det för er?

Jag brast ut i okontrollerad gråt vid ett bvc-besök. Det ledde till att jag fick träffa en kurator för att få lite stöd i början. Det hjälpte lite.

Men eftersom problemet kvarstod (jag känner igen precis allt du skriver) så fanns det inget utrymme för mitt mående och alltså ingen chans att kunna må bättre.

Jag känner igen det du skriver utom en sak, jag älskade inte mitt barn. Under graviditeten hände en mycket traumatisk sak som jag inte kunnat bearbeta ordentligt och det ihop med mannens totala svek under graviditet, förlossning och första tiden efter gjorde att anknytningen totalt havererade.

Jag blev djupt deprimerad, sågs som den riktigt onda styvmodern av alla (mannen, exfrun, farmor, mannens syskon, min mamma och mina systrar) när jag sa ifrån att jag inte orkade ta hand om bonusen när maken jobbade, tränade, jagade...

Min man var under den här perioden totalt oförstående för mitt mående. Det enda han såg/brydde sig om var hur det påverkade honom och hans första barn. Det sades en hel del från hans sida som tyvärr aldrig går att sudda bort

Hur otroligt det än verkar är jag fortfarande gift med samma man. Vår äldsta är idag i övre tonåren. Vi fick ett barn till och den gången gick det något bättre. Men det svek han utsatt mig för ligger alltid strax under ytan.

Jag har lärt mig att "kapsla in" det och ältar inte i vardagen. Men de konstigaste saker kan få kapseln att spricka och då kommer smärtan igen. Jag är kanske en hårdhjärtad människa men jag kan varken glömma eller förlåta, bara gömma undan.

Vi har numera ett "normalt" familjeliv. Våra barn är vanliga trevliga ungdomar och vardagen flyter på. Jag försöker att älska min man och i perioder går det ganska bra. Men jag släpper honom aldrig helt inpå mig igen. Jag anförtror inte mina innersta tankar till honom.

Jag ser mig fortfarande som en i stort sett ensamstående förälder eftersom jag aldrig vågar lita på att han finns där för oss när vi behöver honom.

Varför jag stannar? Jag vet faktiskt inte. För barnens skull kanske, eller för att jag ändå inte vill kasta bort 20 år, kanske jag hoppas att jag en dag ska hitta tillbaka till de känslor jag hade för honom förr?

Detta var ju inte särskilt tröstande för dig att läsa och kanske jag inte borde skrivit det men nu gjorde jag det i alla fall.

Det är förståeligt att du tappade humöret i den situationen. Du är full av både amnings- och stresshormoner.

Du står ensam med ansvaret för ett litet barn medan din man leker "lyckliga familjen" med en tonåring som borde öva upp sin förmåga till självständighet. Självklart brister det för dig. Med all rätt!

Mycket bra idé!

I mitt fall stannade jag trots att kärleken nöttes bort en bit i taget för varje svek. Till sist fanns bara envishet kvar. Jag ville inte att mina barn skulle växa upp i en "trasig" familj.

I efterhand inser jag ju att det var precis så det var, vi var en trasig familj som nog aldrig blir hel. Jag trodde att jag gjorde det bästa för mina barn som kämpade på för att få det att fungera.

Jag vet att jag bara har mig själv att skylla men kan ändå inte hjälpa att jag känner sorg och bitterhet.

Förmodligen hade mina barn mått bättre av att ha en glad och lycklig mamma. Antagligen hade de inte träffat sin pappa så ofta. Sitt äldre syskon hade de nog mest velat slippa eftersom det barnet uppfört sig mycket illa mot dem.

I backspegeln ser jag hur mycket bättre mitt (och kanske mina barns) liv blivit om jag valt att lämna.