Vårdnadstvist

Ja hans upplägg känns inte så bra. Bättre isf något av dessa:

Han tar boendet på heltid och du har typ varannan helg. Inte så bra för litet barn plus att det ju är du som varit ledig och förmodligen står barnet närmast.

Du tar lägenheten (bästa alternativet) och han skaffar en ny i närheten.

Ni fortsätter bo ihop tills du lyckats skaffa lägenhet i närheten.

Varför ska han ta över lägenheten? Man brukar ju stifta på vem som har störst behov av bostaden när man separerar. Vad säger din jurist om det?

Du kommer aldrig att kunna tvinga fram en flytt hur mycket du än tvistar. Tvärtom kan det vara du som förlorar och kanske tilldöms varannan helg.

Godkänner han inte flytt så är du fast i hans stad, tyvärr. Så jag frågar som ovan, varför får han lägenheten?

Vad är bäst för barnet på lite längre sikt? Bäst är att ha lika mycket kontakt med bägge föräldrar så länge som någon inte är olämplig. Alltså någon form av blandat boende om/när barnet klarar det.

Att du bor 4 timmar bort är inte hållbart när barnet börjar i skolan. Ett alternativ då är att du flyttar dit och har barnet varannan helg. Ett annat är att du bor i andra hand i Stockholm eller får en lägenhet där. Det är svårt men kan gå relativt fort i mindre attraktiva ytterområden.

Försök sätta dig in i hans sits. Han vill såklart också ha barnet hos sig. Han vill att ni delar boendet, du vill ha större delen för dig själv. Du har trots allt valt att skaffa barn med dem här mannen och flytta till Stockholm. Barnet behöver er båda och det värsta ni kan göra mot barnet är att ha en dragkamp om det. Ni är båda likvärdiga föräldrar.

Du kommet säkert få tips om att flytta med barnet utan underskrift och att det sedan kommer skrivas hos dig då det har sin dygnsvila där. Men du ska då vara beredd på att om han är tillräckligt snabb kan han få interimisk vårdnad och barnet stannar hos honom. Du har inte rätt att flytta på barnet utan att han skriver på.

Det där är inte riktigt sant. Så kan det se ut med ÄLDRE BARN. För dessa har redan ett etablerat liv i staden. Detta har dock inte en bebis. Och eftersom man utgår från barnets intresse, vilket i den här ålder absolut är mamman (eftersom mamman varit ledig och så klart står bebisen närmast), så är oddsen betydligt större att mamman både får flytta och ta bebisen med sig. Vill pappan sedan ha barnet mer längre fram i tiden, så får han flytta på sig.

Vet inte varifrån alla på familjeliv fått för sig att om man vill byta stad med en bebis så går det inte. Bebisars boende tillfaller den som bebisen står närmast. För små bebisar ska inte separeras från sin närmaste person. Och vill man då flyta, så kan man bra göra det. 

Det upplägget pappan föreslår är inget tingsrätten kommer döma. Det är inte ett passande umgänge för små barn. 

Troligast är att mamman får boendet, och pga hennes situation så får hon flytta. Sedan får pappan umgänge 1-2 ggr/veckan (över dagen), som sedan utökas när bebisen växer. Man brukar väl sikta på att komma till varannan helg plus någon dag/natt där emellan när avståndet är längre. Men samtidigt så är 40 mil för långt för bara en dag, så jag antar varannan helg är vad man kommer sikta på.

Alternativt så döms lägenhet till dig, och du får bo där med bebisen. Men det är mer sannolikt att du får flytta. Du behöver inte oroa dig för att mista din bebis. Man separerar inte små bebisar från den närmaste personen dom har :)

Istället för att fundera över dina rättigheter kanske du ska fundera över ert gemensamma barns rättigheter. Barnets rättighet till båda sina föräldrar.

Varför kommer du med falska påståenden? Du verkar vilja att TS ska bli av med umgänget med sitt barn. Det är riktigt fult och elakt gjort av dig.

En vän till mig gjorde precis så, flyttade med sin bebis, "för den är inte rotad i någon stad". Pappan agerade genast och det slutade med att om hon inte var tillbaka inom en månad skulle hon riskerat att bli av med vårdnaden. Det blev alltså dom på det.

Som mamma får man nämligen inte försvåra kontakten mellan barn och pappa. Flyttar man till en annan stad ett antal timmar bort är det precis vad man gör - saboterar umgänget. Många här på FL tror att mamman kan göra som hon vill bara för att hon är mamma. För en mamma verkar alltid veta bäst.

Så när mammor kidnappar sina barn och flyttar bara för att de inbillar sig att de kan göra det så kommer samhället att agera och de gör det snabbt.

Du verkar inte riktigt förstå vad att vad det betyder att få tilldömt boende. Oavsett hur litet barnet är ger boendet inte föräldern rätt att flytta vart den vill. Oavsett ålder på barnet måste den andra föräldern godkänna flytten. Det finns gränsfall där man kunnat flytta ändå, utan godkännande, men då handlar det om mycket korta sträckor. Finns domar på det.

Boende betyder att barnet är skrivet där. Inget annat. Boendet ger inte en förälder mer rätt att flytta utan det är snarare tvärtom. Det är föräldern som inte har boendet som kan flytta lite hur den vill. Boendeföräldern måste ALLTID ha den andra förälderns godkännande.

Just bara för att det inte ska bli som du pratar om - att en förälder i praktiken kidnappar sitt eget barn - och därmed förhindrar umgänge. Det gäller således alla barn oavsett ålder för ingen förälder ska riskera att få sitt barn kidnappat.

Vilket umgänge som passar och är lämpligt för TS barn är inget du kan uttala dig om. Inte jag heller för den delen. Sånt beror bla på vad barnet klarar, hur föräldrarna samarbetar och en mängd olika faktorer som ingen av oss i tråden vet något om. Det är bara gamla unkna fördomar som säger att sådant umgänge är olämpligt. Det passar för vissa bebisar, för andra inte .

Hmm ja okej.. lägenheten kommer jag inte kunna ta över då jag inte får stå ensam med så mycket lån. Vi kan inte sälja heller då den minskat 700 000 i värde sen vi köpte den.

Vi kan inte fortsätta bo ihop då läget för mig har varit akut, då han varje dag skrikit på mig och tryckt ner mig psykiskt, vårt barn blir väldigt påverkad av det. Jag går oftast ifrån lägenheten då men det gör honom vansinnig och ibland hindrar han mig fysiskt från att gå. Jag har lagt fram som förslag att jag kan bo i lägenheten till veckan om han sover borta (vilket jag självklart inte kan kräva men då vårt barn far illa av det är det än bättre lösning än att flänga med henne) men det går han inte med på.

Jag får inte godkänt från banken att stå på så mycket lån, samt att vi skrivit samboavtal och han har gått in med kontantinsatsen. Vi kan inte heller sälja då lägenheten minskat 700 000 i värde sen vi köpte den.

Då var det ju väldigt bra av din sambo att göra slut med dig. Varför tog inte du beslutet själv om det varit så dåligt? Ett sånt förhållande bör ett barn inte behöva uppleva. Om din sambo blev förbannad och försökte lämna lägenheten med ert barn skulle du låta honom gå då?

Det finns mammor som förlorat både vårdnad och boende för att dom försvårat umgänge.

Ni kan sälja fastän ni gör förlust. Av alla onda ting KAN det vara det alternativet som är minst sämst.

Jag är inte helt säker på att samboavtal alltid gäller när man separerar med barn. Jag vet att det finns rättsfall där mamman blev tilldömd bostadsrätten trots avtal, trots att det var han som stod för kontrakt och lån.
Rätten gick helt efter behov.