2 års trots

Vet hur det är. Har en underbar fyraåring men som sedan tvåårsåldern haft rejäla "svackor" eller vad man ska kalla det.. Vissa veckor går det superbra, andra lyssnar han inte alls. Dock tyckte jag det blev betydligt lättare efter 3 år oavsett! Han slåss aldrig längre t.ex.
Jag försöker alltid tänka att det går över, det jobbiga varar inte för evigt och imorgon är alltid en ny dag.Tycker de tankarna hjälper ganska bra för tålamodet faktiskt, att ha i bakhuvudet att det alltid vänder. Vissa dagar är underbara, andra mindre underbara :) men min goa kille finns ju alltid där någonstans ändå <3

Wolfie13

Äldre 7 Mar 13:19

#38

LejonSa skrev 2018-03-07 10:24:29 följande:

6 månader till alltså. Sen lite mer lugn kanske

Min har ju faktiskt också slutat slåss nu när jag tänker efter. Han gjorde det som mest när syskonet var helt ny i familjen. Nu vill han faktiskt gosa med bebisen och även med oss men sen sker något och en hel dag kan bestå utav skrik missnöjdhet, gnäll, kasta saker hit och dit. Vägra mat. Vägra tandborstning. Vägra sin medicin (som han bokstavligentalat sprungit efter innan haha aldrig vägrat den). Mycket mycket mycket ?inte? nu. Inte den, inte det, inte äta, inte gå ut, inte va hemma. Osv osv...

Men ska försöka ännu mer att andas igenom dom utbrotten! Min lille underbara gosiga pojke finns ju där. <3

Jobbigast är ändå att han blir så extremt lätt uttråkad. Har så mkt energi och vet inte vad han ska göra av den. Springer mellan att hoppa i soffor (samtidigt som han likt ett mantra säger: man får inte hoppa i soffan), lägga pussel på paddan, åka runt på sin Bobby bil, kasta ut några djurleksaker från sin låda, tillbaka till soffan, och paddan osv om o om igen. Han har svårt att leka längre stunder. Och svårt att leka själv. Men det kanske är för mkt begärt av en 2,5 åring. Ingen aning :-/

Jamen det är samma med min, engergin... Ibland har man ju undrat om det är normalt och funderat lite "skämtsamt" på adhd eller andra
bokstavskombinationer...
Han kan knappt sitta still och kolla på tv utan måste klättra, stå på huvudet samtidigt haha..
Det är ju svårt att veta hur spattigt som är normalt när man inte har något att jämföra med. Spattig är för övrigt ett ord vi ofta använt för att sätta ord på det..
Han hoppar runt och det slutar ofta med att han slår sig själv och själv tänker man ju bara "men herregud bara chilla nån gång typ" :D
Dock går det som sagt i vågor, tack å lov :)

Va bra att han slutat slåss! Det är ju riktigt skönt när de kommer ifrån det våldsamma, bitandet mm. Jättebra att veta att de faktiskt lärt sig hantera sådana impulser! Framsteg i utvecklingen :)

Wolfie13

Äldre 8 Mar 12:32

#46

LejonSa skrev 2018-03-08 08:57:16 följande:

Haha! Men precis så!! Och då är ju inte ens min son sådär grovmotoriskt lagd egentligen. Han har aldrig varit den som klättrar och kastar sig överallt och så. Alltid varit mer försiktig. Observatör. Lugn! Framförallt LUGN! Alltid varit så lugn!! Vi är ett gäng aom har barn i exakt samma ålder. Min son var alltid den lugnaste. Den man kunde ta med överallt. Han åt lugnt och fint. Somnade som e klocka oavsett var man va, i sin vagn. Vaknade och var glad DIREKT! Och nu... vågar knappt gå med honom till ICAn liksom. Så fort han ser något han vill ha så skriker han sönder trumhinnorna hos varenda kotte där.

Oh ja! Bokstavsdiagnos. Jodå! De tankarna har flugit förbi skallen de med haha!

Ja, slagen var inte roliga. Speciellt inte när de ju oftast kom när jag ammade lillebror. Och slagen kunde då riktas mot honom så man kunde inte direkt göra annat än att liksom flytta honom från en istället för att öppna famnen och försöka lugna honom med en kram.

Haha ja det är ändå lite skönt att höra att andra har det lika.
Vi har pratat mycket om känslor, rätt och fel mm med honom och på förskolan säger de att han är så omtänksam och mån om andra så det är skönt. Att detta förmodligen bara hör till utvecklingen.

Han fick precis en lillasyster och henne har han bara varit fin mot! Han är ju äldre än din son och det märks att han nu har en spärr, han vet att han inte kan ta ut ilskan på henne och där hejdar han faktiskt sig själv.

Tror allt bara blir bättre och bättre när din son också blir äldre. Läste någon artikel om att oftast förväntar vi oss mer av tvååringar än vad deras hjärna är utvecklad att klara, de KAN liksom inte förstå vissa saker, som att dela med sig mm, oavsett hur mycket man förklarar :)
Min var också typ coollugn fram till två år, därför blev det nog lite av en extra chock ja, förstår det!

2 års trots

INNEHÅLL