2 års trots

Åh, känner med dig. Att vara förälder är i högsta grad jobbigt under dessa perioder. Hur länge det pågår har du svaret på själv.

Vet att du inte frågade om just detta men för mig hjälpte det att stå ut genom

* andas och påminna mig om att han utvecklas, varje utbrott ett steg närmare

* kanske äta en extra liten frukt eller knäckebrödsbit (hehe sonen fick mitt känslighet för blodsocker :))

* vara nära, kunna förutse och hjälpa till att sätta ord på sonens utbrott

* förbereda och stötta om jag ser återkommande utbrott (när diplom rasar som korthus var det trösta och en undersökning av hållfasthet)

* markera när vissa typer av utbrott inte är ok men inte göras det jättestort.

* framför allt: sitta på knä på någon långt avstånd ifrån utbrottet och visa att famnen finns när han är redo att ladda energi. Han lugnade sig. Ofta när han kröp upp i famnen ett slag.

Ja du, ingen lätt. Sonen gick igenom en fas när lillebror kom och var några veckor. Inte helt kul men vi lyckades. Känner med dig. Se till att samla dina krafter om du har någon som delar ansvaret hemma. Ta hand om dig så du orkat ta han om och hjälpa sonen. Lycka till

Låter åter igen som min son. De gånger det låste sig som du beskriver och ha bara skrek och inte visste varför var det bara att erbjuda famnen och vänta ut. Sen prata om det när det lugnat sig. Ibland behövdes lite mat innan det gick. Känner så väl igen. Sonen nästan dansade runt som om han ville komma ur sin egna kropp. Det måste verkligen vara jobbigt för barnen skälva också. Det tar nog mycket energi att vara så arg.

Förresten så skulle jag svara på förra svaret. Det är nog jobbigt för dem att få syskon även om utbrotten inte riktar sig mot syskon. Går han något på förskolan? Sonen har varit hemma mycket under de första 3 månaderna nu och det har varit bra upplever jag. Men samtidigt har det varit bra med några korta dagar på förskolan också så han fått längta lite.

Skönt för dig att du kan se de bra dagarna också :)

Låter riktigt jobbigt. Inte roligt. Trottset utspelar sig olika hos olika barn. Skulle tro att väldigt mycket räknas som "normalt" men jag är verkligen ingen expert. Sen gör det ännu svårare när det är en balansgång mellan att acceptera och. Inte acceptera ett beteende. För mycket än det ena eller andra hållet kan bli ännu mer kaos.

Har inte så många tips och råd tyvärr. Har han börjat på förskola eller är han hemma?

Förstår att det är tufft. All styrka till dig.

Säger som många andra, DU ÄR INGEN DÅLIG MAMMA .

Ni har en tung tid just nu. Bygg upp ett mantra att köra. Som någon nämnde, flytt och besök, flytt och besök. Säkert kommer mycket förändras till det bättre när ni flyttat. Då kan sonen iaf hjälpa till att packa upp kartonger hela dagarna :)

Unna dig något du mår bra av när barnen sover. Bada, ta en kopp te, köp en tidning, lägg dig i sambons famn eller vad det nu kan vara. Det är okej att fälla en utmattad tår eller två men påminn dig själv att DU ÄR EN BRA MAMMA SOM GÖR DITT YTTERSTA FÖR BÅDA DINA BARN SOM DU ÄLSKAR!