Meningslöst liv som 25-åring

Det låter som om du har en depression. Sök läkare tycker jag! Det är inte normalt att gå runt och känna att det är meningslöst, så ska du inte ha det.

Känner precis likadant och har nyss fyllt 27. Antar det är en vanlig ålderskris? Tror alla går igenom det förr eller senare.

Jag vägrar ha depression! Vet att man inte kan säga så men jag känner att jag vill vara så stark så att jag kämpar på och aldrig sträcker mig så långt som till depression... Även en om jag inser att det ser ut så på det jag skriver.... Kanske jag bara kunde prata med någon?

Men ärligt funderar jag själv på ifall det kan handla kring mitt förhållande. Känns som att jag är fast där, jag gör knappt något som jag själv vill då jag är i förhållandet. Bara umgås med honom liksom... Jag känner ibland att jag hade gjort roligare saker om jag inte var i förhållandet.

Vad skönt att höra, även om det inte är bra är det skönt att höra att man inte är ensam. Är du i ett förhållande?

Kanske är det där du ska börja i så fall? Att göra slut med den aktuella killen. Du är 25 år, ska du ha ett förhållande ska det göra dig mer lycklig och att du vill ha en framtid med den mannen. Annars är det ingen vits.

Det låter som en depression. Min ex-man hade depression. Det är bättre du söker hjälp, tar medicin ett tag, så kan du bli helt återställd. Om du nu drar ut på det flera år till (som mitt ex gjorde) så kan det bli kroniskt och då blir man aldrig riktigt av med det. Så det vore definitivt bättre att göra något snart. 

Jag vågar inte göra slut. :( Vet inte vad jag ska ta mig till... Jag är både rädd för hans reaktion OCH rädd för att det är fel val. Vill både ha och inte ha. :(

Hmm... själv tror jag inte att jag behöver medicin, eller jag vill inte äta medicin. Men kanske jag kunde prata med någon iallafall. Någon proffessionell, har nog ett och annat jag skulle kunna prata om.... Men jag kommer mig aldrig för att ringa, vet inte hur jag ska göra ens

Så känner nog det flesta, särskilt vintertid när dagarna är korta och man håller sig mest inne.
Börja göra upp en plan, vad hade du velat uppleva/nå i livet? Står barn på kartan? Vad vill du ha uppnått fram till dess? Vart vill du befinna dig om tio år? Vad gör dig glad i livet? Vad väcker din nyfikenhet? Något du vill prova på?
Ta steget och våga testa något nytt, om det så är en matlagningskurs, yoga eller annat som du är nyfiken på. Hur är arbetssituationen, är du nöjd eller vill utveckla dig själv på den fronten? Hitta något som får dig att fokusera på annat än den trista grå vardagen.

Ingen lätt situation och ibland så finns det inga "logiska" slutsatser. Meningen med livet är olika från person till person men ofta handlar det om att bejaka dina passioner i livet och genom dessa försöka hjälpa andra, kanske först din familj om det behövs och sedan andra människor som på olika sätt har det svårt.

Ibland måste man våga trots att det känns läskigt. Det är nödvändigt att gå utanför sin bekvämlighetszon. Det är främst då som du och ditt liv kommer att ändras och inte kännas som att du står stilla utan att något meningsfullt sker.. En vis man sade en gång (något i stil med) att man kan inte fortsätts att leva sitt liv på samma sätt och fortsätta göra saker på samma sätt och samtidigt förvänta sig ett annat resultat än det man tidigare har fått. Önskar du ett annat resultat, vilket du klart förefaller göra, så behövs förändringar i ditt liv. Vet du inte vilka så får du fundera över det och kanske t.o.m. testa dig fram. Var inte rädd för att göra "fel" för du kommer lära dig mkt under processen.

För att ta dig över till andra sidan vattnet, där livet förhoppningsvis blir bättre, behöver du hitta modet att lämna stranden du står på nu och även släppa stranden ur sikte när du kommer ut på vattnet. Du har ett helt forum här som kan peppa dig på olika sätt om det börjar kännas otäckt och därmed ge dig mer vind i dina segel. Lycka till!