Meningslöst liv som 25-åring

Jag känner igen mig mkt i det du skriver. Jag var också i ett förhållande och var livädd för att göra slut för han var ju min trygghet i alla lägen, vem skulle rädda mig då om jag vore själv?
Ju mer tiden gick desto jobbigare blev det och hade liksom ingen aning vad jag skulle göra med mitt liv, hade också som du 2 vänner, hund o tillslut började jag vantrivas på jobbet också för jag kände på något sätt att alla andra kom någonstans med jag stog och trampade på samma ställe.

Jag tog ett beslut, lämnade killen efter många år tillsammans, började söka jobb utomlands, tog det första bästa jobbet, flyttade, tog med min hund och efter ett tag bytte jag jobb och trivs sjukt bra. Jag tog mitt pick o pack o flyttade till Spanien o nu har jah bott här i ett par år.

Nu säger inte jag att du ska flytta till Spanien, men sätt upp kanske några mål för just dig och våga bryta dig loss om det är det du vill :)

Tack för ditt svar :) Varför gjorde du slut? Jag menar, älskade du inte honom eller var du bara också osäker som jag och körde på det? Eller vad var dina tankar då? Ångrade du dig någongång? Har du någon familj i Sverige? Hur vågade du lämna dem? Jag är så himla familjekär... Men jag hade gärna velat ut i världen en stund, men känns inte som att det kommer ske på lång tid i det förhållande jag har....

Jag kände att jag utvecklades inte mer i det förhållandet, utan det var nog mest för att jag var bekväm att jag stannade hos honom på slutet och så ska det ju inte  vara.  Jag älskade honom jättemycket o det gör jag forrtfarande dock som en vän. Jag behövde flyga fritt, se nya vyer, träffa nya människor, nya utmaningar som satte igång lågan hos mig igen för att den var rent ut sagt död. för jag var 26 år men kände mig som typ en 60 åring som aldrig gjort något med sitt liv.

Jo, alla mina släktingar bor kvar i Sverige, vi skypar, whatsappar etc nästan varje dag.
Om du inte vågar ta steget till att flytta flytta, sök en sommarkurs utomlands det kan vara början till något som du kanske känner passionerat för sen?

Jag är också snart 25 år. Jag har inget förhållande och inga vänner. Allt är ju relativt men i mina ögon har du mycket.

Jag förstår vad du menar, men ibland kan man känna sig ensam trots att man har en familj som älskar dig, ett bra jobb, vänner och sjukt mkt pengar.
Man kan inte jämföra känslor.

Nej jag vet, därför skrev jag att allt är relativt.

Hej. Tråkigt att höra, samtidigt skönt att veta att man inte är ensam. Mina vänner är *inget att ha*, om man uttrycker sig så. Den ena bor i ett annat land och den andra är upptagen med att köpa hus och leva familjeliv, typ. Så den enda jag umgås med är min pojkvän. Just nu har vi det ganska lugnt men jag ska tala om för dig att det har varit långt ifrån lugnt också. Han har ropat, kallat mig fula saker, kastat saker, haft sönder saker, skrikit, slagit hål i väggar och allt vad det kan vara... Så förr, då sånt hände, då önskade jag att jag var du. Singel och ensam. Så som du säger, allt är ju relativt förstås. Men det jag menar är att det är inte alltid bra att ha domdär sakerna....

Svarade på Ts fråga angående meningslöst liv som 25 åring, och det har givetvis ingen ålder och vad som är ett meningslöst liv varierar. Jag har mindre än Ts och ser inte mitt liv som meningslöst, även om jag inte direkt ser det som meningsfullt heller.

Att känna att man inte utvecklas kan kanske vara samma med att vi inte kommer någonstans i förhållandet, eller? För det gör vi inte... jag vågar varken satsa eller sluta. Jag bara står och trampar. Jag vill också träffa nya människor, känna att jag lever...

Åh, ja, du får äventyret i mig att drömma. Jag vill så mycket känner jag, men står fast på något sätt... Sen att jag inte har nästan några vänner, det gör också att jag inte vågar tänka så långt på att göra slut. Vad ska jag då göra liksom, umgås med ingen? Märker när jag skriver det att det var en dålig anledning till att stanna, ifall jag inte har något bättre...

Hej!

Åh vad jag känner igen mig i det du skriver. Jag är 33 år och känner på liknande sätt och har gjort ganska länge. Just det där att åren sveper förbi och man bara sitter där och känner sig apatisk och att allt är lite surrealistiskt på nåt sätt.

Du är fortfarande bara 25, och om jag kunde prata med mitt 25-åriga jag skulle jag säga: gå och prata med en psykolog, det är du värd. Det är lätt att känna sig liten och att man inte tar sina problem på allvar och därför inte söker hjälp, men jag kan varmt rekommendera det.

Jag har själv nyligen sökt psykologkontakt och har gått några månader nu. Skönt att träffa någon som lyssnar och som inte dömer eller värderar. Och det är mycket lättare att reda ut sina tankar och känslor när någon annan hjälper till.

Kram!

Hej! Tack för ditt svar! Skönt att höra att du hittat något sätt att lätta dina tankar på. Jag hade gärna pratat med någon ibland. Har så mycket funderingar... Är det dyrt? Kan man få gratis på något sätt?

En annan sak, om jag får fråga. Har du familj, som pojkvän/barn eller så? Eller är du ensam?

Jag hade också ordentlig åldersångest när jag var 25. Gör några radikala förändringar, våga dig ur tryggheten! Stänger man en dörr så måste man ju öppna en ny. :)

Inte riktigt samma situation som du men jag mår också väldigt dåligt i perioder, strax innan jag fyllde 25 så tog jag examen från högskolan och kraschade därefter, skaffade en trygghet i en egen lägenhet, blev deprimerad och isolerade mig totalt. Träffade lite killar från nätet men inget seriöst. Där satt jag utan pojkvän, vänner, familj eller arbetslivserfarenhet, bara rågångest och ett kursintyg som jag aldrig skulle få användning av eftersom jag hade för mycket ångest för att jobba och speciellt i den branschen. Trodde att jag aldrig jag skulle få ett liv och höll på att tyna bort, jag längtade så fruktansvärt efter vänner, familj och att kunna jobba.

Efter två år sådär kom fram till att jag var tvungen att byta miljö och ta mig ut tryggheten så jag kom nånstans. Jag sa upp längenheten, magasinerade allt och flyttade tillfällit in hos en nyfunnen kompis som skulle vara bortrest under sommaren.

Jag visste inte vad jag skulle ta mig till utan visste bara att jag var tvungen att komma ur ekorrhjulet och vanorna så jag tog en stor risk och tvingade mig.

Plötligt gick allt fort, killen och jag föll handlöst för varann och planerade barn snabbt inpå och köpte hus. På ett år hittade jag min framtida man, skaffade barn, hus och bil. Jag öppnade upp min fb igen och tvingade mig att ta upp kontakter och började umgås med folk och skaffade nya vänner.

Min alkoholiserade mor som jag inte då ville ha att göra med insåg då själv att hon behövde ta tag i sitt liv, hon slutade dricka helt och vi har nu också en jättebra relation. Hon då? Hon träffade en fin man och för två veckor sen tog hon äntligen mod till sig och sa upp sig från sitt trygga jobb (efter 15år! Av mobbning och utnyttjade, för vem skulle anställa ha en 50åring? Även om hon hade kollat runt efter nytt jobb så var det ju inte konstigt att hon inte hittade något, hon hade ju faktiskt dörren stängd!)

Men så fick hon plötsligt nog och tog klivet it i ovissheten. Hon var jätterädd, 53år gammal och utan jobb! Men det tog inte många dagar innan hon redan hade två erbjudanden och nu är hon helt exalterad och vet knappt vilket hon ska välja. :)

Nu är min mammaledighet slut och jag försöker pricka av det sista på min lista, jobb! Jag är livrädd men tvingar mig att våga :)

Våga våga våga!

Lycka till!

Ja det kan det mycket väl vara, Jag förstår dig, det gör jag för jag stod ocgh trampade i nästan 4 år innan jag tog beslutet att lämna honom, och helt ärligt talat är det en av dom jobbigaste sakerna jag har gjort, men i efterhand så ser jag också HUR mycket jag växt och utvecklats som människa.
Men jag förstår dig, det är enormt svårt, och jag hade inte heller direkt massa vänner jag kunde luta mig tillbaka och gråta.

Ta småsaker i taget, som sagt gör små mål för dig själv.. för när du klarar av dessa små mål så ökar ditt självförtroende också.

Du ska se att det blir bra :)

Jag går privat så det är ganska dyrt. Det kan säkert variera från psykolog till psykolog, men räkna med att lägga minst ett par tusenlappar i månaden :/

Du kan också söka hjälp via din vårdcentral. Kontakta dem och förklara hur du mår så kan de sätta dig i kontakt med en psykolog. Det är mycket billigare inom den offentliga vården än den privata. Då kostar det lika mycket som ett vanligt vårdcentralsbesök, och efter ett antal gånger har du också rätt till högkostnadsskydd.

Jag lever tillsammans med min sambo. Vi har inga barn!