Meningslöst liv som 25-åring

Det låter som om du har en depression. Sök läkare tycker jag! Det är inte normalt att gå runt och känna att det är meningslöst, så ska du inte ha det.

Känner precis likadant och har nyss fyllt 27. Antar det är en vanlig ålderskris? Tror alla går igenom det förr eller senare.

Kanske är det där du ska börja i så fall? Att göra slut med den aktuella killen. Du är 25 år, ska du ha ett förhållande ska det göra dig mer lycklig och att du vill ha en framtid med den mannen. Annars är det ingen vits.

Det låter som en depression. Min ex-man hade depression. Det är bättre du söker hjälp, tar medicin ett tag, så kan du bli helt återställd. Om du nu drar ut på det flera år till (som mitt ex gjorde) så kan det bli kroniskt och då blir man aldrig riktigt av med det. Så det vore definitivt bättre att göra något snart. 

Jag känner igen mig mkt i det du skriver. Jag var också i ett förhållande och var livädd för att göra slut för han var ju min trygghet i alla lägen, vem skulle rädda mig då om jag vore själv?

Ju mer tiden gick desto jobbigare blev det och hade liksom ingen aning vad jag skulle göra med mitt liv, hade också som du 2 vänner, hund o tillslut började jag vantrivas på jobbet också för jag kände på något sätt att alla andra kom någonstans med jag stog och trampade på samma ställe.

Jag tog ett beslut, lämnade killen efter många år tillsammans, började söka jobb utomlands, tog det första bästa jobbet, flyttade, tog med min hund och efter ett tag bytte jag jobb och trivs sjukt bra. Jag tog mitt pick o pack o flyttade till Spanien o nu har jah bott här i ett par år.

Nu säger inte jag att du ska flytta till Spanien, men sätt upp kanske några mål för just dig och våga bryta dig loss om det är det du vill :)

Jag är också snart 25 år. Jag har inget förhållande och inga vänner. Allt är ju relativt men i mina ögon har du mycket.

Jag kände att jag utvecklades inte mer i det förhållandet, utan det var nog mest för att jag var bekväm att jag stannade hos honom på slutet och så ska det ju inte  vara.  Jag älskade honom jättemycket o det gör jag forrtfarande dock som en vän. Jag behövde flyga fritt, se nya vyer, träffa nya människor, nya utmaningar som satte igång lågan hos mig igen för att den var rent ut sagt död. för jag var 26 år men kände mig som typ en 60 åring som aldrig gjort något med sitt liv.

Jo, alla mina släktingar bor kvar i Sverige, vi skypar, whatsappar etc nästan varje dag.

Om du inte vågar ta steget till att flytta flytta, sök en sommarkurs utomlands det kan vara början till något som du kanske känner passionerat för sen?

Hej!

Åh vad jag känner igen mig i det du skriver. Jag är 33 år och känner på liknande sätt och har gjort ganska länge. Just det där att åren sveper förbi och man bara sitter där och känner sig apatisk och att allt är lite surrealistiskt på nåt sätt.

Du är fortfarande bara 25, och om jag kunde prata med mitt 25-åriga jag skulle jag säga: gå och prata med en psykolog, det är du värd. Det är lätt att känna sig liten och att man inte tar sina problem på allvar och därför inte söker hjälp, men jag kan varmt rekommendera det.

Jag har själv nyligen sökt psykologkontakt och har gått några månader nu. Skönt att träffa någon som lyssnar och som inte dömer eller värderar. Och det är mycket lättare att reda ut sina tankar och känslor när någon annan hjälper till.

Kram!