Det finns ett social tryck på att arbeta och göra "rätt" för sig som gör att de flesta inte vågar gå hemma för att de är rädda för att bli exkluderade. Dom som klagar på hemmafruar upplever jag att är lite avundsjuka. Dom skulle egentligen vilja vara det själva men vågar inte riktigt.
Mina barn får vara med mamma OCH pappa. Tänk vilken lyx om barnen får två närvarande föräldrar och samtidigt inte riskerar att få leva med en ensamstående mamma på bidrag.
Varför är det ok att välja bort den ena föräldern? Varför är det ok att offra barnens kvinnosyn och ekonomiska trygghet för att få EN förälder 24/7?
Vill bara påpeka att hemmafruar är en parentes i historien. Det fanns främst på 50/60-talet i den form som vi menar idag. Innan det jobbade de flesta kvinnor stenhårt i lantbruket. De mjölkade, tog hand om djur, skördade osv. Hemarbetet var dessutom mycket mer krävande. Det ystades ost, kärnades smör, tvättades för hand, vävdes tyger, bars in ved och vatten osv. Barn togs oftast om hand av mor/farföräldrar eller äldre syskon. Utöver det hade många arbete av olika slag som utfördes i hemmet, det var vanligt att "hemmafruar" jobbade med att montera ihop saker som sedan levererades vidare, sy kläder eller serverade mat i hemmet till ungkarlar. Så hemmafrun som "bara" tar hand om barn och lagar mat, tvättar och städar med moderna hjälpmedel är något som egentligen aldrig existerat förr i tiden.
Kanske mångas problem med det är just främst ekonomiska frågor, då är det väl inte så märkligt att diskussionen drar dit. Du ville ju utreda varför, ekonomi kanske är ett svar på varför, även om det är svaret du vill höra.
Det handlar inte om förakt. Många inlägg i tråden har försökt visa dig på att varför många människor tycker hemmafruar tillhör det förgångna. Läs vad vi faktiskt skriver.
Man påverkas ju lika ,ycket av ett samhälle som inte har subventionerad barnomsorg.
En av de främsta anledningarna till att jag vänder mig emot hemmafrubiten är att det ofta verkar kombineras med en frånvarande pappa som jobbar väldigt mycket.
En av de främsta anledningarna till att jag vänder mig emot hemmafrubiten är att det ofta verkar kombineras med en frånvarande pappa som jobbar väldigt mycket.
Mitt svar vände sig mest till de som säger att hemmafruar är något gammalt som hör till 1800-talet. Rent allmänt har jag inget emot hemmafruar, bara de har försörjning säkrat även om de blir lämnade eller maken dör. Det är svårt att komma in på arbetsmarknaden igen när man varit ifrån den länge. Jag personligen skulle också känna att det vore slöseri med min kompetens. Kanske inte under småbarnsåren, men när barnen blivit tonåringar kan min intelligens användas till bättre saker än att passa upp på dem. Risken är ju då att jag efter typ 15 år borta från arbetsmarknaden är fullkomligt ointressant och får gå hemma helt ofrivilligt. Skulle nog bli rejält bitter av det.
Du har ju absolut ingen aning om och hur någon ens regaerar på ordet eller ämnet "hemmafruar" i övrigt. Detta är ju en tråd om specifikt hemmafruar och varför de ogillas, du kan ju inte använda vad som skrivs här som en mall för vad som sägs i vardagliga sammanhang?