Vi som försökt med första barnet ca 1 år

Det är SJUKT! Kommer kanske börja fatta när jag fått berätta för honom. Och tagit ett digitalt test. Är lite rädd för det men vill se det svart på vitt.

Jag har planerat såååå länge, haha!

Tänker att han sitter i soffan när jag kommer hem, och så ska jag köpa med några bullar och föreslå fika.

För 2 1/2 år sen köpte jag en kaffekopp som det står Världens Bästa Pappa på. Den har legat undangömd under sängen sen dess. Så den ska jag ta fram, fylla med kaffe och sen ställa fram till honom utan ett ord och se hur lång tid det tar innan han fattar, haha! Åh herregud kan inte fatta att jag får göra detta. Skakar fortfarande i hela kroppen och nu ska jag in och jobba! Hur ska det gå?!

Jag hoppas SÅ innerligt att du får lyckas!! Ditt stöd under den här tiden har varit ovärdeligt, verkligen! Helt fantastiskt att känna att man har vänner här man kan dela allt med! Så tacksam!!

Så sjukt att få uppleva något man längtat efter och drömt om så länge! Det blev precis som jag hoppats, han satte sig ner vid bordet helt ovetande och tog sin kopp, såg lite fundersam ut och vred på den tills hans såg vad det stod. Tog ett par sekunder innan han fattade, då tog jag fram det digitala jag tagit och gav honom. Mycket tårar, mycket frågor, mycket glädje!

Undrar hur lång tid det tar innan man verkligen fattar att det händer på riktigt?

Två veckor fick jag vara orolig, men också lycklig.

Idag började jag blöda klarrött blod och få kramper. Känner så innerligt att något gått fel.

Ingen hjälp finns att få. Har försökt kontakta flera kliniker för att få komma på ultraljud men ingen har öppet eller tid. Ringde 1177 som inte kan säga mer än att vi ska avvakta.

Känns så jävla hopplöst allting just nu. Är det här slutet på vår kortvariga lycka? Kommer vi inte längre än så här? Vet inte hur jag ska kunna bearbeta detta. Efter alla år kan vi inte bara få vara lyckliga.

NEEEJ! Men skit också! Otur som sagt, att man aldrig ska kunna lita på sin kropp! Vet att liknande hände mig också, helt plötsligt blev min cykel 7 dagar längre än månaden innan. Kan det inte bara vara regelbundet?!

Jag känner igen mig så jävla väl. Fy fan vad bitter och missunnsam man blivit av den här resan. Känner inte igen mig själv ibland. Det som funkar bäst för mig är sorgligt nog att isolera mig från gravida/småbarnsmammor. Mår så dåligt i deras närhet, så då är det bättre att hålla sig borta. Haft turen att mina vänner varit väldigt förstående, och jag vet att jag kan kontakta dom igen när jag är redo.

Tack <3 allt känns så jävla jobbigt. I två veckor kände jag mig gravid, jag visste att det kanske fanns något där inne och det var en underbar känsla, även om den var svår att ta in. Sen efter blödningen och ultraljudet blev jag helt tom. Känner mig inte gravid längre. Känns som att jag låtsades hela tiden. Har fortfarande samma symptom men det känns ändå som att något togs ifrån mig. Försöker hitta förklaringar till varför det inte syntes något foster och har väl tömt internet på sökningar om tomma hinnsäckar och missfall..

Fy faaaaan för dessa gravidbesked! När man tror man är ?säker? så dyker det upp någon som man absolut inte trodde var i närheten av att skaffa barn. Hatar hur man behöver låtsas när man egentligen bara vill rulla ihop sig i en liten boll och skrika rakt ut.

Känner så också. Varför ska det drabba mig? När vi kämpat så länge, kan det inte bara få fungera nu? Utan en massa orosmoment och stress.

Jag var på babyshower nu i helgen (som jag först avböjt men efter vårt plus tackat ja till - det är en av mina bästa vänner) och allt kändes helt okej. Sen börjar dom prata om en tjej som trott att hon var gravid och sen på ultraljudet bara haft en tom hinnsäck. Kände hur det knöt sig i magen och ville bara komma därifrån, men det gick såklart inte. Usch. Försökte snabbt styra bort samtalet men det gick sådär..

Nu har våran kortvariga lycka tagit slut.

På ultraljudet hos kliniken idag hittade läkaren inget foster. Sedan vul i fredags har hinnsäcken växt men ingenting finns där i. Hon var brutalt säker på sin sak. Det är ett MA, där embryot dött men kroppen fortsatt producera hormoner och trott att det fortfarande funnits ett foster kvar.

Vi vet inte riktigt hur vi ska ta oss igenom det här. Allt jag vill är att få ut det här värdelösa jag har i mig. Det måste BORT. På torsdag ska vi till kvinnokliniken igen. Dom får hjälpa oss vidare. Sen får vi försöka kämpa oss upp igen.

Tack fina du <3

Tyvärr blev dagen för aborten värre än jag väntat mig. Fick inte tillräckligt med smärtstillande trots att vi bett om det, läkaren fattade inte allvaret förens jag låg och skrek och kräktes av smärta. Blev då pumpad full av morfin tills både armar och ansikte domnade av. Sen började det avta tills jag skulle ta nästa dos cytotec. Samma sak igen. Smärta och sprya och mer morfin intravenöst. Till tredje och sista dosen cytotec hade jag iallafall så mycket morfin kvar i kroppen att jag knappt kände något.

Förutom det fysiska onda att behöva krysta ut hinnsäck och moderkaka så var och är jag ett vrak rent mentalt. Orkar inte träffa någon, orkar inte hitta på nått utan vill bara ligga i soffan och stirra i taket mer eller mindre. Det här tog så jävla hårt på mig. Mannen också, men det har varit lättare för honom att samla sig och gå vidare. Jag blöder ju fortfarande ut missfallet och blir påmind varje gång det krampar i magen och varje gång jag går på toaletten.

Jag hoppas att det slutar blöda snart så kanske man kan börja känna sig som sig själv igen. Om det nu går. Ett riktigt jävla helvete det här.