Vi som försökt med första barnet ca 1 år

Hej! Ja besöket tog längre tid än tidigare, fick vänta ett tag innan vi kom in sen gick inte återföringen särskilt smidigt. Vi hade samma läkare som sa OJ förra gången så det kändes sådär, haha. Hon pysslade en hel del innan hon fick dit embryot. Inte så förtroendeingivande.

Vi fick ett tillbaka men det var det enda. Av 7 ägg var endast 4 mogna, och inget av de andra utvecklades som de skulle. Så det var slutet på våra landstingsfinansierade försök.. känns rätt pissigt och jag har mycket ångest för att vi kanske skulle fått ett bättre resultat om vi väntat och gjort plocket två dagar senare. Men gjort är gjort. Ruvar nu på den enda som var stark nog, så nu hoppas jag så innerligt att den klarar sig hela vägen. Känns otroligt att det skulle vara så men..

Tar trombyl på eget bevåg nu, samt vidriga lutinus som jag hatar. Fick testdag 19/6 så det är ett tag kvar. Sist jag ruvade med lutinus var ju mensen en hel vecka sen så det blir 3 långa veckors väntan nu.

Vi har redan börjat kolla upp privatkliniker så vi är förberedda efter sommaren när vi ev måste köra igen. Lutar åt Falun, så ska ringa dit nästa vecka och höra runt lite!

Visst gick du på Sofiahemmet? Gör dom endast landsting eller även privat?

Har varit utomlands en vecka så inte hunnit läsa ikapp men vill bara säga att Falun har massa samarbetsläkare runtom i Sverige där man gör ultraljuden osv! livio.se/livio-fertilitetscentrum-falun/behandling-pa-distans/ Titta där :)

Lite lat att bläddra igenom alla inlägg, men undrar hur det går för TS då denna tråd skapade för länge sen 

Tråkigt att höra. Men ni får inte ge upp. Ni kommer lyckas. 

Samma här! Jag vill göra allt som alla med barn gör! Umgås i familjen, ha barnkalas, trädgård, middag hos barnens mor- och farföräldrar. Se barnet leka med kusiner. Känner mig så utanför och hemmet känns så tomt. Men imorgon ska vi kolla på en kattunge iaf... Vi har en gammelkatt redan men.

Jaha. Så var nästa vän gravid med en kille hon känt ett knappt år.

Vi träffades för tre veckor sen och hon frågade hur det gick med ivfen och jag berättade. Och JAG FRÅGADE HENNE om hon var gravid, för jag hade en sån jävla stark känsla. Men hon ljög ju uppenbarligen då. Lät mig sitta där och berätta om mitt allra tyngsta och mörkaste medan hon gick och bar på en hemlighet.

Jag orkar inte. Det var min sista nära vän som jag umgås med regelbundet som nu blev gravid. Så det senaste halvåret har mina 5 närmaste vänner blivit gravida/fått barn.

VAD I HELVETE ÄR DET FÖR FEL PÅ OSS.

Fy fan för det här livet rent ut sagt.

Jag blev verkligen inte ett dugg glad. Kände bara att nu är det ännu en vän jag inte kommer klara av att träffa längre. Och att hon ljög för mig har jag extremt svårt att förlåta.

Usch. Har gråtit hela kvällen. Som du säger, man är sist kvar men började först av alla. Vad fan hände.

Jag har ju heller inte någon kvar att prata om detta med. Inte en chans att jag diskuterar barnlöshet med en gravid vän liksom.

Otroligt tacksam för er här i gruppen, vet inte vad jag skulle ta mig till om jag inte hade er att prata med om detta <3

Ånej vad jobbigt :( Jag har ändå tur att mina närmsta vänner inte är gravida och jag tror inte de planerar att bli heller. Men många i släkten runtomkring är och alla man gått i skolan med osv. Jag mår verkligen så dåligt när folk lättvindigt postar sina ultraljud på Instagram typ och tror att folk ska bli lika glada som dom... Och förstår verkligen hur sviken du känner dig att din kompis ljög!!!Ibland känner jag att jag har mina närmsta vänner här och på min hemliga Instagram typ för ni är de enda som förstår hur man känner kring allt. De få få dagar (3) jag fick vara gravid i april så kände jag verkligen att ALLA mina bekymmer försvann förutom att jag var rädd för att bli av med graviditeten igen vilket jag ju blev... Vår nästa ivf blir typ i augusti eller september i Uppsala. Känner mig både taggad och rädd.

FÖRRESTEN!!! En sjuk sak som hände nyss.... Var på studentfirande och en gubbe som typ är sambo med min svärmors nya mans faster? frågade om vi har barn. Sa bara nej. Och då sa han "ni vet inte hur man gör eller hähähä!" Alltså vem säger så?!?!?!?!

Här är kattungen iaf <3

Ja dom vet om allihopa. Ångrar mig så mycket nu i efterhand att jag berättat. Känner mig så sårbar och misslyckad. Eftersom jag heller inte vill söka stöd hon dom önskar jag att jag inte sagt något.. lätt att vara efterklok, suck.

Jaa verkligen! :) det är synd att vi bor så långt ifrån varandra! Hade varit så skönt att ha vänner nära som förstår och som man kan umgås med när man behöver.

Förstår vad du menar med att vara rädd för framtiden. Förut såg jag fram emot livet jag och min man planerat, nu är allt bara tomt.. har så svårt att uppskatta det liv vi har idag.