Vi som försökt med första barnet ca 1 år

Hej på er, jag och min sambo har försökt få barn i 13 månader nu. Jag är 20, han är 29. Jag förstår inte varför det inte fungerar.. Känner av min ägglossning varje månad men något som har hänt nu är att min förra mens bara höll i sig i någon timme. Jag har mått jättekonstigt sedan dess för det känns som den aldrig fick komma ut. Nu kände jag min ägglossning för kanske en vecka sedan, ont i bröstvårtorna, svag känsla i livmodern, inget mer med det liksom. Idag har jag så äckligt ont i sidorna av brösten, fick ett illamående-anfall i eftermiddags.

Jag är orolig över min konstiga mens i förra månaden och jag vill veta om detta ens är normalt eller har min bebisverkstad bara gett upp?

Så kom mensen igen då. Har typ inte använt nc alls denna månad, är bara så uppgiven och orkar inte tänka på det mer. Orkar knappt va inne här längre heller.

Har iallafall ställt in fokusen på att börja plugga och släppa alla bebistankar, vi väntar på min journal från en annan stad som jag ska ge till läkaren. Inget mer i utredningen tills dess, fästmannens nya spermaprov var jättefint så problemet verkar ligga hos mig.

Sen måste vi nog ändå vänta tills jag fyllt 25 för att få finansierad inseminering/ivf så oktober nästa år då...

Tack så mycket! Hoppas allt går bra för dig! <3

Idag brast det för mig.

Var på lunch med 4 kollegor som började prata om barn. Kommentarer som "det är nog ingen som planerar barn det bara händer" och "jag tänker skaffa massor barn" osv flög runt medan jag satt helt tyst och försökte verkligen hålla masken.

Sen säger en kollega "men vad du är tyst! Vill inte du ha barn?" Varpå de andra stämmer in med "ja ni är ju nygifta, ni ska väl ha barn snart?" "Du kanske är gravid, är det därför du är tyst?"

Alla skattar och tittar på mig. Kände mig så jävla mobbad rent ut sagt. Tittade kollegorna i ögonen och sa "jag kan inte få barn". Då brast det och tårarna började rinna. Gick därifrån medan dom satt kvar och förhoppningsvis kände sig så förbannat jävla dumma i huvudet. Chefen sprang efter och bad så himla mycket om ursäkt och var såååå ledsen. Drog nån historia om att hon fick försöka länge med andra barnet men sen när hon slutade tänka på det så hände det.

Fick fan uppleva alla jävla fel en människa kan göra mot någon som är ofrivilligt barnlös på 10 minuter.

Sa till chefen att mina tankar inte har något att göra med min missbildade livmoder och min mans spermiekvalite.

Sån jävla obekväm stämning resten av dagen men det kan dom fan ha. Ingen annan som sa något förutom en som kom och kramade mig. Hennes egen syster har gjort ivf så jag fattar inte att hon inte förstod bättre än att ställa mig mot väggen så där.

Hur kan människor inte förstå bättre? Jag ville verkligen inte berätta det här för dom, nu lär det väl spridas på hela arbetsplatsen. Hade jag inte varit så extremt ledsen för detta hela tiden hade jag kanske kunnat hålla masken men allt är så jäkla tungt just nu. Ville bara skriva av mig till er som jag vet förstår hur det känns.

BIM på fredag, 
Och idag fick jag mina klassiska menskänningar. 
Dessutom dippade tempen idag. :(
Verkar som om vi får köra på igen nästa månad. Alltså detta är en pärs. 

Jaha min sambo är helt emot att betala för ivf iaf... Han vill hellre ha en luftvärmepump och tycker vi kan vänta 1 år (minus väntetid) om vi får landstingsfinansierat då, men jag orkar inte det! Önskar att vi aldrig hade börjat försöka skaffa barn. 16 månaders lidande hittills. Vet att många försöker mkt längre men jag är inte så stark.

Ingen fara! Vi har varit hos en privat gyn och gjort utredning men är inte nöjd med den... Och i mitt län ska man ha försökt två år för ivf. Vi fick ett utomkvedshavandeskap för lite mer än ett år sedan så vi måste vänta två år efter det, vilket blir mitt i sommaren 2019 alltså måste vi isf vänta till hösten 2019 och jag klarar inte det bara... Speciellt inte för att min sambo hellre köper en luftvärmepump. Han har sen i juni köpt ny gräsklippare, tv och systemkamera för mer än ett halvt ivf försök...

Idag kom samtalet och i slutet av augusti drar vi äntligen igång med IVF då efter att vi inte lyckats själva på 18 ägglossningar!

Håll tummarna för oss!

Hej allihopa!

Jag har även jag försökt i över ett år, 1,5 mer exakt, och har inte kommit någon vart alls (jag är 29 och min sambo är 40). Känner inte av ÄL varje månad utan ungefär var tredje eller så. Vet inte än om det beror på att jag inte har ÄL varje månad eller om jag bara har olika grad på mina symptom varje månad.
Min menscykel är hyfsat regelbunden men brukar hoppa någon dag hit och dit och är ibland upp till 5 dagar tidigare än föregående månad.

För drygt en månad sen var jag och min kille på vårt första besök på en fertilitetsklinik. Han hade lämnat spermaprov samma dag som var lite halvbra. Rörligheten var bra men mängden var lite liten. Men då rörligheten på de spermier som fanns var bra så är det ju inte helt kört i alla fall.

De gjorde vaginalt ultraljud på mig och allt såg bra ut därifrån i alla fall. De bad mig boka in äggledartitt mellan mens och ÄL och nu har jag äntligen fått en tid nu på måndag den 13/8, min mens tog slut typ igår/idag.
På något sätt hoppas jag nästan att det är något som är i vägen där så vi åtminstone har en anledning till varför inget händer. Då kan de ju kanske "bara" blåsa ur och se om det funkar bättre då. Ser allt bra ut där med så är det ett fortsatt mysterium :-/.

Ville bara presentera mig och min situation, nu hoppas jag innerligt på någon slags förklaring/lösning på måndag och hoppas förstås att ni andra också får ett bra besked snart 

Kramar,

Linnéa

Men självklart ska du hänga kvar här!! Du har ju kommit dit alla vi andra vill komma så det är bara bra att ibland bli påmind om vad det är man kämpar för <3

Vilken vecka är ni i nu?

Lyckades boka tid för första ivf samtalet. Blir 18 september! Kommer kunna börja behandling kort därefter sa hon. Så glad!! Men så jävla nervös att det inte ska funka... nu jävlar ska

Ja bli gravid

Wow!!! Så du fick reda på att ni kan dra igång så snabbt? Vi har förstabehandlingsmötet den 27e augusti. Men har precis haft mens då så jag räknar med att det tar nästan en månad till innan vi är igång.

Dem sa bara till oss att på det mötet ska vi prata igenom vilken behandlingsmetod vi ska göra....

Sjukt rädd för allt som komma ska men även förväntansfull..

Hej tjejer !

Ultraljudet visade ett hjärta som slog <3

Allting såg bra ut och barnet var 3 cm . Allt i sin ordning.

V 9+6 med bf 7 mars. Helt galet. Är så överväldigad och lycklig nu. Det är först nu jag fattar det- jag ska bli mamma!!!!

Ja de var så kul å se den lille. Herregud vilken lycka. Nu längtar man till nästa ultraljud:) ska ni kolla vad det blir? :)

Åh det gick jättebra, tack. Hon gjorde ultraljud först och kollade så att ägget inte släppt, men sa att det var dags inom några dagar, det såg hon förstås på slemhinnan. Men wow, det gjorde inte ont alls! Gjorde ju misstaget att läsa alla skräckhistorier innan och hon som gjorde spolningen sa att det var jättevanligt att folk kom in och var rädda pga att de läst grejer, men hon hade personligen aldrig varit med om att någon hade fått så ont. Hon var jätteförsiktig och det enda som kändes lite var ju när de körde in instrumentet som "bänder upp" så de kan komma åt livmodertappen. Själva spolandet kändes inget alls. Men det är säkert väldigt olika på alla.
Det satt ju förmodligen ingenting i vägen heller, och det känns kanske mer om det gör det. Hon sa att allt såg bra ut och att det vi får göra nu är att fortsätta som vanligt och sen ska min sambo lämna in ett till spermaprov så snart han känner att han vill. Eftersom hans förra prov var lite sämre än önskat (tror det var antalet som var lågt, blev osäker när jag skrev mitt första inlägg och skrev kanske fel). Vi tänker dock vänta med att lämna in provet till jag ev. får min nästa mens. Vore ju kanon om det kunde fästa nu direkt efter spolningen (önsketänkade, men det är ju inte helt ovanligt). ÄL på G så bara att köra!

Vet ni vad jag hatar ännu mer än frasen - det är helt normalt? Så kallade solskenshistorier. Läste senast i förmiddags om paret som försökt i 12 år, men som äntligen blev föräldrar och vill inspirera andra som försöker! För någon vecka sedan om några som försökt i 9 år och nu vill inspirera andra.

Vadå inspirera? VEM blir inspirerad av att höra att det tar ett decennium? VEM?! Blotta tanken på att det skulle ta 10 ÅR TILL får mig ATG vilja skrika!

(Jag ber verkligen om ursäkt om det är så att några av er här har försökt i 9 år och tycker det känns inspirerande)

Var hos gynekolog i morse. Fick göra ett vul och han konstaterade ett pärlband av äggblåsor i båda äggstockarna. Jag har haft vaga misstankar om PCOS så det känns ju skönt att få det bekräftat ändå.

Har fått metformin utskrivet som ett första steg. Så obeskrivligt jävla skönt att det händer något i alla fall.