Vi som försökt med första barnet ca 1 år

Jag kan idag meddela att mitt hjärta ännu en gång blir krossat.

Jag sprang till toaletten imorse med ett stort leende i hopp om att stickan skulle visa lite starkare streck idag. Men det gjorde det inte, stickan visade ingenting alls..

Hur kan tre test under dagen igår visa svaga streck och idag ingenting? Det kan ju knappast ha varit spökstreck, men varför visar då ingenting idag..? Jag är så jävla förkrossad.

Japp, samma sort som igår. Förstår verkligen inte vad som hänt :( Känns som allt i den här resan spelar oss ett spratt

Vad säger ni om detta....? Jag tror jag precis plussat! Ska ta ett test till imorgon och även ett digitalt. Men visst fan är jag gravid!?

Vad säger ni om detta....? Jag tror jag precis plussat! Ska ta ett test till imorgon och även ett digitalt. Men visst fan är jag gravid!?

Kunde inte hålla mig!! Ett mirakel har skett!! 30 ägglossningar & 809 dagar!!

Idag brast det för mig.

Var på lunch med 4 kollegor som började prata om barn. Kommentarer som "det är nog ingen som planerar barn det bara händer" och "jag tänker skaffa massor barn" osv flög runt medan jag satt helt tyst och försökte verkligen hålla masken.

Sen säger en kollega "men vad du är tyst! Vill inte du ha barn?" Varpå de andra stämmer in med "ja ni är ju nygifta, ni ska väl ha barn snart?" "Du kanske är gravid, är det därför du är tyst?"

Alla skattar och tittar på mig. Kände mig så jävla mobbad rent ut sagt. Tittade kollegorna i ögonen och sa "jag kan inte få barn". Då brast det och tårarna började rinna. Gick därifrån medan dom satt kvar och förhoppningsvis kände sig så förbannat jävla dumma i huvudet. Chefen sprang efter och bad så himla mycket om ursäkt och var såååå ledsen. Drog nån historia om att hon fick försöka länge med andra barnet men sen när hon slutade tänka på det så hände det.

Fick fan uppleva alla jävla fel en människa kan göra mot någon som är ofrivilligt barnlös på 10 minuter.

Sa till chefen att mina tankar inte har något att göra med min missbildade livmoder och min mans spermiekvalite.

Sån jävla obekväm stämning resten av dagen men det kan dom fan ha. Ingen annan som sa något förutom en som kom och kramade mig. Hennes egen syster har gjort ivf så jag fattar inte att hon inte förstod bättre än att ställa mig mot väggen så där.

Hur kan människor inte förstå bättre? Jag ville verkligen inte berätta det här för dom, nu lär det väl spridas på hela arbetsplatsen. Hade jag inte varit så extremt ledsen för detta hela tiden hade jag kanske kunnat hålla masken men allt är så jäkla tungt just nu. Ville bara skriva av mig till er som jag vet förstår hur det känns.

Nu kommer det säkert gå "snabbt" :) bara sommaren tar slut så ska du se att det rullar igång.

Själv har jag precis suttit och kollar på ränta för att låna till IVF... Läkaren skulle ju kanske skicka en remiss efter sommaren men om hon inte gör det måste jag ha en plan b för annars vet jag inte vad jag tar mig till. Tyvärr kanske min sambo säger nej dock... Han tjänar bra och är därför den som får betala mest här hemma och han tycker kanske att man står ut med att vänta... Hade jag haft sparade pengar själv hade det varit en annan sak.

Det är ju verkligen värt det om det går vägen! Och om det inte går vägen så är det nog värt det för mitt mående... Klarar inte av att bara vänta utan att göra något. Men ska se vad läkaren säger om ett par veckor först.

Har för mig att ni lyckades med ert försök? Så underbart!

Vet inte om jag sagt det redan men jag har åkt på ett projekt på jobbet mellan september och maj, blev inte ens tillfrågad bara tillsagd, som innebär att jag kommer spendera 5h i veckan med små bebisar och deras föräldrar och jag vill verkligen inte det... samtidigt kan jag inte säga nej av ekonomiska skäl...

Precis hemkommen från första mötet på ivf-kliniken. Kunde inte sova alls på natten..

Fick träffa läkaren som gick igenom våra olika provsvar mer noggrant än vad första läkaren gjort under utredningen. Fick veta att mannens prover var precis på gränsen till normala. Stor lättnad för honom som trott att det var mycket sämre.

Ska göra korta protokollet, han kollade äggblåsor och såg att jag hade normalt antal.

Allt hade varit jättesmidigt om det inte varit för att jag gjorde cellprovtagning i maj (inte i samband med utredningen utan den vanliga man går på) och fått svar att jag har lätta cellförändringar.

För 4 veckor sen när jag fick svaret ringde jag direkt till sjukhuset och frågade om jag skulle komma på ytterligare provtagning direkt eftersom vi skulle starta ivf. Fick som svar att det inte var nödvändigt utan att det kunde tas i efterhand.

Lite konstigt tyckte jag eftersom man skulle kontakta dom om man blev gravid.. men litade på att det skulle vara som de sa.

På kliniken idag fick jag veta att det inte alls stämmer. De påbörjar ingen behandling förens cellförändringarna är utredda. Så nu får jag vänta på att rmc ska kontakta cellprovtagningen och fixa tid. Så. Jävla. Onödigt. Jag hade på känn att det skulle strula, det var därför jag ringde och ville att de skulle kolla mig så fort som möjligt! Nu kommer vi inte kunna börja med ivf förens om ca 2 månader för att det först är väntetid och sen ska svaret utredas.

Jag blev jättebesviken och rätt less på läkaren som sa "det är ingen panik, ni är så unga" ja men vi har väntat så himla länge nu så att två månader till känns som en evighet, speciellt när vi trodde vi skulle få börja direkt! Nu ska vi gå igenom 2 misslyckanden till innan vi får sätta igång..

Väldigt blandade känslor. Ledsen för att det blev fel, men glad att det trots allt är igång. Hoppas verkligen jag får en tid snabbt. Det är ju så jobbigt att man måste anpassa sig till cykeln också, så att missar man med två dagar får man vänta en månad till..

Jaja, bara ställa in sig på att mensen kommer imorgon. Försöka se framåt.