Hej,
Försök 9 eller 10 just åt skogen. Nästa blir försök 10 tror jag. Här kan vi bolla tankar o frustration.. jag ska försöka samla mig till att ringa nånstans för utredning om några veckor men känns svårt att ta steget! Nästa äl är 2/5 och bim 15/2. Välkomna!
Bim 29/1. Kommer dock testa på äl+9 redan IFALL att... För min sambo kommer hem från en resa då och TÄNK om.... antagligen inte men.
Välkomna alla nya:) Ni har kommit till den bästa gruppen för tröst och pepp!
Välkommen alla! Hoppas ni får en bra helg :)
Har så jäkla kort mens efter p piller! Den är bara 2 dagar, fattar nada...
Hur som; ni som påbörjat nån form av utredning, hur bestämde ni det med er partner? Var dom med på noterna? Vi pratade om det i början om det inte skulle funka (vilket det inte verkar göra) men nu har frågan inte kommit upp på länge. Bara jag som funderar. Vet inte hur ja ska ta upp detta?? Hur gjorde ni?
Jag ringde och bokade tid för utredning och berättade det sen för sambon. Det är ofta lång väntetid (flera månader) för att få göra utredning.
Tack alla för svar! Ska ta tag i detta o prata med min sambo!
Känner precis som er! Tänker inte på något annat. Känner mig frånvarande i alla samtal för att jag långt borta tänker på graviditet. Googlar ihjäl mig på fertilitet och även och utredning nu i slutet. Vill bara kunna koppla bort alla tankar för ett tag!!! Ska ta mod till mig o berätta för min sambo hur mycket detta faktist påverkar mig och att vi måste söka hjälp snart.
Känner igen mig i allt ni upplever. Hade en jobbig dipp för två månader sedan (och självklart varje gång mensen kommer). Nu har jag dock lite börjat leva med tanken på att det kommer bli ivf för oss för att det ska kunna gå. Utredningen är ju klar nu men kön för ivf är lång. De har inte hittat något självklart svar på varför det inte går heller så vi lär fortsätta försöka under tiden vi väntar.
Det jag hade velat intala mig själv tidigare är väl att jag önskar att jag sluppit gå igenom all denna ångest och stress detta har frambringat. Slit på relationen och sexliv som gjort att jag knappt minns hur det är att ha sex pga lust och inte för att bli gravid. Hur det senaste året varit styrt av två veckor i taget, evigt väntande och som sen avslutas med besvikelse när mensen kommer.
När jag tänker på personen jag va för ett år sedan som va spänd, glad och nyfiken på att skaffa barn känns det som att jag inte ens vet vem jag är längre. Den personen är så långt borta från den jag är nu. Det känns sorgligt.
Mina vänner som jag inte ens trodde tänkte på barn är gravida nu och vissa är redan på gång med barn nummer två. Jag är ledsen att jag inte kan dela deras glädje. Fy för detta. Vi är så starka som klarar av det här!
Känner SÅ igen mig i det där att vara frånvarande i samtal! Sitter liksom på jobbet och bara mmm, jaaa, visst till alla men är lååångt borta i tankarna. Sitter just nu och kollar på The great sperm race på youtube (en dokumentär om... spermier haha...) och är genast helt säker på att min sambo måste sluta snusa och få ner sitt bmi (som ligger på 26) till under 25 GENAST för annars är hans spermier för dåliga, haha.
Hoppas din sambo kommer förstå dig! Tyckte inte min förstod först, men han har fått trösta mig några gånger när jag gråter nu så har förstått att han känner sig ledsen över det också även om han säkerligen inte är lika besatt som jag. Jag har dessutom gått igenom EXAKT hur både ivf och äggdonation (varför?!) går till, haha... Så han känns med på banan nu. Dessutom sa ju en gynekolog att vi ska försöka 3 månader till och sen ringa fertilitetskliniken så det lyssnar han på. Kanske är lättare att ta till sig vad en läkare säger?Skönt att vi är fler! Jag litar inte ens alltid på negativa gravtest utan bara "jaja men än har inte mensen kommit..." sen när mensen kommer litar jag knappt på den utan tänker "jaja men folk blöder som gravida också...". Så dumt! Men det blir många tårar varje månad till slut.