Styvbarn kommer helt plötsligt hem under julen!

Det är väl inte konstigt att två barn reagerar olika på samma människor/situation, det är ju olika personer det handlar om? Det övergår mitt förstånd att folk kan ha flera barn och ändå inte förstå det.

Jag har haft en helt annan relation till mina föräldrars nya partners än vad min syster haft. Till exempel har hon aldrig blivit slagen, till skillnad från mig (min terapeut sade att det bl a beror på att det äldre barnet brukar agera "buffert" och skydda sitt/sina småsyskon).

Om hon har upplevelsen att bli illa behandlad - i en sådan grad att hon väljer bort en förälder (det gjorde jag också, det är varken lätt eller smärtfritt) - har hon ju den upplevelsen. Har någon brytt sig om att ta reda på vad hennes upplevelse sitter i? Min pappas fru kallar mig fortfarande primadonna, tjugofem-trettio år senare, i hennes värld är allt mitt fel. Kan som vuxen och mamma säga att hon är fullständigt väck i sin självuppfattning. Hon har gjort "allt" och "aldrig velat något ont" men hon har ju till och med misshandlat. Nu säger jag inte att det är så i det här fallet, men det är sällan bara en som gör fel när två träter, och man väljer inte bort en förälder lättvindigt eller för att man är bortskämd.

För att svara på din fråga: nej, jag var ingen primadonna för att jag efterfrågade normal och vettig omsorg av underåriga barn. Jag var heller ingen primadonna för att jag uttryckte kritik mot min pappas frus beteende gentemot oss. Däremot vet jag att jag inte har en "behaglig" personlighet, jag stryker inte medhårs bara för att. Mitt förtroende måste man förtjäna.

Jag vet att vi hade en ganska extrem situation (och så har det också tagit ett halvt liv att bearbeta allt som hände), så jag förstår att det inte går att översätta rakt av. Min poäng var väl snarare att även om ens intention är en sak, så kan mottagaren uppfatta det på ett helt annat sätt, och det måste man vara ödmjuk inför. I synnerhet om man är den vuxna i situationen.

Nej, men det betyder att det är ens upplevelse och det kan faktiskt ingen ta ifrån en heller.

Jag anser det inte normalt att säga upp kontakten med sin pappa av de anledningar du nämner, bara för att man ogillar en person och dennes uppfostran. Att det inte bara är ett hot - hon har ju hållit sig undan i ett antal månader - pekar på att det inte bara är ett försök till maktmedel.

Jag har läst alla dina inlägg, och det jag har absolut har sett är att du inte är ett under av förståelse och medkänsla.

Men alltså hallå, det är ju DU som dikterar villkoren om du säger att du vill ha separata boenden om hon vill bo tillsammans med er! Där tappade du precis all eventuell trovärdighet du haft...

Jo, det är extremt manipulativt, och barnsligt, och egenmäktigt, och visar egentligen bara att din bonusdotter nog haft rätt från början.

Nu var det ju faktiskt inte jag som skrev det först, och fick inte heller någon fråga att besvara, utan höll bara med föregående skribent. Jag å min sida fick bara någon förolämpning slängd åt mitt håll.

Jag har egna barn, för övrigt, och är vad du skriver att döma betydligt äldre än vad du är.

Att idiotförklara och förolämpa anser jag för övrigt inte vara någon vettig grund för "seriös debatt"

Om dottern har sagt att hon inte har tänkt komma till pappan så länge TS är där kan du ge dig fan på att TS kallat det manipulativt. Men om TS säger att om barnet har tänkt komma och bo där - med sin pappa - är det inte manipulativt? I vilken värld då? Hur är man funtad som vuxen när man gör en sådan sak? Och hur kan man få det att handla om hämnd?

*komma och bo där, med sin pappa, då vill TS ha skilda boenden - är inte det manipulativt?

Nja, det är argumentation. Det där som du efterfrågade. Vad mig anbelangar har du redan sjunkit djupt i den där sandlådan, och det är mest bara du som verkar arg. Jag har en kärnfamilj - och till kärnfamiljer räknar jag inte skilsmässofamiljer där det finns olika kullar av barn - som jag är väldigt rädd om. Jag skulle inte vilja utsätta mina barn för en styvförälder, och den här tråden är bara ytterligare en bekräftelse på att jag resonerar rätt.

Jag har ju erfarenheter av styvfamilj, från andra sidan. Och jag läser en trådstartare som styvnackat slår ifrån sig men som med all önskvärd tydlighet låter sin inställning till styvdottern skina igenom, och den är inte vacker. Givetvis kan allt hända, och givetvis är vi inte immuna för någonting, och givetvis kan mitt ex skaffa en ny utan att jag kan göra något åt det.

Utsätta sina barn för en styvförälder frivilligt är det massor av (skilda) föräldrar som gör, TS man till exempel. Du måste blanda ihop det med att utsätta sina barn för en skilsmässa frivilligt.

Du har låtit så här tråden igenom, men funderar på varför debatten inte är seriös...?

Jag var otydlig. "och givetvis skulle min man, om han blev mitt ex, kunna..." borde det förstås ha stått.

Nej, ÄMNET berör mig och det är vad jag är engagerad i. Jag är inte ute efter att provocera, utan att slå hål på argument och utsagor som inte håller. Jag har för övrigt inte bett någon att dra åt helvete, eller för den delen sagt att jag inte vill ha att göra med ämnet.

Vad skulle jag vara avundsjuk på menar du?

Det var ju också en väldig förenkling... Faktum är att jag beskyller min pappa, för att han var (och är) så inihelvete flat, kan inte påstå att det var bra innan heller. Men lika lite som det är bara styvförälderns fel, är det barnets fel, och därtill är det också så att ett barn är ett barn och kan inte förväntas agera som en vuxen.

Barn är avundsjuka. Det är barn i kärnfamiljer också och det hör till den mentala utvecklingen. På samma sätt är tonåringar som regel egoister som tror att de kan och vet bäst och de är känslomässigt omogna men tror sig vara mogna. Det hör också till, och det måste man förhålla sig till som förälder. Fyraåringar är jävligt jobbiga i sin självständighet, liksom när de blir lite äldre och ska frigöra sig ännu mer. Som biologisk förälder har man (som regel) fördragsamhet med det. Min erfarenhet är att styvföräldrar har svårt att hantera sådant, utan säger att precis allt handlar om att barnet är bortskämda snorungar som inte uppfostras hos motstående partner. Och det i sin tur gör att de inte behandlar barnen på ett vettigt sätt.

Säger jag att allt ligger på styvföräldern? Nej, är det jobbigt så är det antagligen det. Säger jag att allt ligger på barnet? Nej, mår barnet dåligt är det antagligen så också. Men ja, jag tycker att TS har en beklaglig inställning till sin partners dotter som antagligen innebär att barnet reagerar, och hon slår dessutom ifrån sig sitt ansvar totalt.

I det här fallet skulle det antagligen behövas samarbetssamtal, mellan pappa och dottern enskilt, liksom mellan dottern och TS. Familjerådgivning är inte bara till för vuxna par.

Nej, en BRA relation är nog att hoppas på för mycket, men det krävs antagligen för att far och dotter ska kunna ha en relation i överhuvudtaget - TS utövar ju påtryckningar gentemot pappan.

Jag tänker inte säga så mycket, du säger det bäst själv, TS. Lycka till med familjen.