Hur mår alla nu?
Massa symptomer?
Jag är lite trött (inte alls som när jag väntade nr 2. Då var jag helt utslagen), mår illa typ jämt men ej kräkts. Blir extremt svullen om magen efter lunch.
Brösten är väldigt fylliga och känsliga.
Kissnödig hela tiden.
När jag var på tidigt ul i förra veckan mätte de fostret till en hel v yngre. Jag hade förstått det fullkomligt om jag hade haft min vanliga långa cykel, men faktum är att jag vet exakt när ÄL var och det stämmmer exakt med två v efter mens, dvs med standarduträkninhen som bm gör. Kan fostret verkligen vara en hel v efter i utvecklingen? Startar inte utveckingen så snart befruktningen skett? Och den måste ju inträffa inom ett dygn efter ÄL. Eller börjar utvecklingen först när ägget fäst? Jag håller på med hårklyverier nu gissar jag... blev lite orolig och fundersam bara.
Är det på kub dom kollar x och y kromosoner? Och på så sätt kan dom veta könet på bebisen?
Är det någon här inne som gjort kub ul tidigare?
Jag ska söka ledigt för mitt och funderar över hur lång tid jag skall uppskatta att besöket tar?
I övrigt mår jag sisådär, trött, mår illa om jag äter för mycket, eller om det går förlängt mellan målen. Tarmarna sväller upp så fort jag äter så jag ser gräsligt tjock ut/gravid, å nu har jag naturligtvis dragit på mig en redig förkylning med allt vad det innebär, orkeslös, halsont, hes, hosta, onda bihålor.
Sen har jag en fundering till. I natt vaknade jag och skulle vända mig i sängen men då fick jag en mycket kraftig skarp smärt attack nere till höger i magen, så pass att jag trodde att något brast i mig och att jag skulle måsta ta ambulans till akuten men den varade bara i kanske 5 SEK och efter det har det inte smärtat mer men om jag trycker där så är jag öm.. vad kan det vara?!
Hej. Har tänkt på nipt... Men kostar inte det 5000?
Jag förstår dig! Har inte fattat det där helt själv heller tyvärr. Men har läst om många som gjort t.om ivf och vet exakt när ägget sätts in men ändå legat ca 1v efter i utvecklingen o allt gått bra! :0
Finnar! Igår på jobbtoan såg jag plötsligt att hela pannan är knottrig. På ett dygn har jag fått flera stora onda finnar med huvud, finnar bakom öronen, på kinderna, längs käken och lite på bröstet. Är 8+2. Hade jättefin hy med sonen. Vissa säger ju att finnar betyder att man väntar en tjej, men jag tänker mest att det är en hormonstorm. Någon mer? Ska det vara så här nu och resten av graviditeten eller är det en fas tro?
Tack för dina ord och tankar.
Anledningen till att vi gör kub är för att det är det som erbjuds som första grej när jag är så pass gammal, och att vi har sagt att vi orkar inte med ett barn med "fel" vi kan inte ta den tiden från våra andra barn helt enkelt (då relationen mellan dem redan är kaotisk, med mycket hat och avund från den äldsta mot den ynggre). Sen har jag förstått att det inte är ett ja/nej svar. Utan största frågan är väll vilken siffra som vi är ok med, helst vill jag nog ha ett klart svar.
Samma här! Eller för mig är det snarare så att jag har en jättestor öm finne som flyttar runt lite var stans på kroppen. När den försvinner på ett ställe pluppar det upp en ny någon annan stans. Just nu sitter den på undersidan av mitt vänstra bröst, aj! När jag väntade sonen hade jag som du jättefin hy. Har också hört att sämre hy betyder tjej, men min magkänsla säger mig att det blir en pojke till av nån anledning.
Har fått sådana hugg, har legat på toan och kräks hela kvällen och natten, får inte behålla något blir nervös att det ska påverka fostret.
Hej!
Jag kliver ur här nu.. I lördags fick vi akut åka in till sjukhuset då jag fick en hemsk smärta i magen så jag klarade inte av någonting. Jag hade utomkvedshavandeskap och äggledaren brast i magen och över 1 liter blod fanns i magen så jag akutopererades. Fostret hade klarat sig alla 11 veckor och det lilla livet hade ett litet tickande hjärta. Detta är fruktansvärt tungt för mig eftersom jag genomgick ett missfall i december. Vet inte om jag någonsin vågar bli gravid igen. Lycka till alla ni andra och jag önskar att ingen av er behöver genomgå det jag just nu genomgår <3
Det fanns inget hjärta som slog på ultraljudet idag. Fostret dog för en v sen enligt beräkningarna. Jag är så förtvivlat ledsen och besviken på att behöva gå igenom det här igen. V 10 (9+0 idag.)
Jag är helt förvirrad nu. Och jag hatar att vi måste tillbaka till ruta ett och sätta igång jakten på ägglossning igen. Fast än är jag inte ens på ruta ett. Fan också.
Jag fick inte tid för abort/framtvingat missfall förrän på tisdag. Om det sätter igång själv ska jag ringa gynakuten på Danderyd. Det här var den tidigaste tiden de kunde få fram på KS Huddinge. Jag ville ha en tid idag, men pga sjukdomstider var detta första möjliga. Jag står på väntelista om de får nåt återbud. Jag undrade om de kunde kolla andra sjukhus (Danderyd har också sån avdelning), men de sa att det inte går nu när remissen är skickad och Huddinge äger ärendet. Jag orkade inte tvinga dem att ringa ändå. Och så hävdade de att Danderyd ändå brukar ha längre kö. Fast det vet de ju inte. Hon var inte särskilt stark, sköterskan vi träffade, hon hade inte raka svar på särskilt mycket. Läkaren var så stressad så henne fick vi bara träffa en kort stund när hon kom för att dubbelkolla att hjärtat inte slog. Sköterskan svarade bara ?allt är individuellt? på alla mina frågor. Vad är vanligare - att man väntar ut missfallet eller att man sätter igång det? Hur lång tid brukar det ta innan det sätter igång själv? Vilket är bäst för kroppen? Gör det ena ondare än det andra? Så jag vet inte vad jag vill. Helst skulle jag vilja att det satte igång NU. Av sig själv. Jag är så rädd för de där tabletterna som sätter igång aborten/missfallet. Det gjorde så ont sist att jag svor att kräva att de söver ner mig om jag skulle hamna i samma sits igen. Det måste väl vara mindre smärtsamt om kroppen sköter det själv? Men jag vill ju inte gå runt med ett dött foster i flera veckor och vänta på att naturen har sin gång.
Tack för alla era fina ord och omtanke. Vi såg hjärtat slå i v 7, så det levde en v till efter det. Jag såg på skärmen på ul att det inte slog, jag hade fattat det innan sköterskan sa det. Nu är det 1,5 års försök att få ett syskon som passerat. Två graviditeter som skitit sig. Det var ju statisktiskt orimligt, sa alla. Om två är fyller jag 40. Jag får panik på all tid som rinner iväg, jag känner mig gammal och värdelös som barnamakerska. Sist tog det flera månader innan kroppen kommit tillbaka och ÄL satte igång.
Cytotek - jag har skräckupplevelsen i färskt minne. Mitt livs smärta. Man kan visst reagera så olika, så här var det för mig. Värre än att föda barn. De får nog söva och skrapa istället, vare sig de vill eller ej.
Jag kommer ju klara mig igenom det här med, jag måste ju. Men jag önskar så att jag slapp.
Hej på er igen. Tack för alla fina ord. Igen. Jag bestämde att jag ger det tio dar för ma att komma ut på egen hand. Har tid den 26/2. I fredags kom det några droppar färskt blid, sen bara brunrosa flytningar sen dess. Idag kom en plötslig skvätt till, sen inget. Ni som har varit med om missfall - har någon lust att berätta? Vad kan jag förvänta mig? Jag förstår ju att det är väldigt individuellt, men ändå... v 7 dog fostret.
Hade mf i augusti i v 8, kände inte någon direkt smärta, lite molnande värk i ryggen,sen kom embryot i bindan,men det är nog väldigt olika. Hade blödningar i två veckor efteråt.
Kan vara skönt att ej vara ensam.
Tänker på dig ,kram!
Jag hade ett missfall för ett år sedan ca. Var då i vecka 8 men fostret hade dött i vecka 6) Började med bruna flytningar som höll på i kanske 10 dagar samtidigt som jag hade ganska ont i ryggen stundtals. Efter att ha haft några dagars uppehåll i blödandet (misfallet konstaterades medan jag hade bruna flytningar) så började jag blöda riktigt ordentligt. Klarade mig dock hela tiden med nattbindor som jag bytte var 4:e timme ca. Medan jag blödde ordentligt hade jag stark mensvärk (fast det har jag även under mens ska tilläggas). Valde då att stanna hemma från jobbet ett par dagar plus att jag fick Citodon utskrivet, vilket hjälpte jättemycket. Jag upplevde dock aldrig att det kom ut något foster men fostret dog ju i vecka 6 och då är det ju inte så stort. Blödde i totalt 4 veckor inklusive bruna flytningar i början och i slutet.
Min sambo var hemma med mig under de värsta dagarna så vi bara mös ner oss i soffan med film och onyttigheter.
Hoppas det inte blir så utdraget för dig! Många styrkekramar!
Jag beklagar ditt ma. Jag vet hur det känns, är med om samma sak själv. Det kunde varit jag som skrev ditt tidigare inlägg. Jag var på VUL i (trodde jag) v12 och fick veta att fostret dött i v 7+4. Fick en ny tid den 27/2 för att ge kroppen tid att sköta det själv, annars tabletter då.
Det var som att kroppen fattade först när hjärnan fattat att det var kört, för samma dag som VUL varit, började jag få blodiga flytningar. Detta höll på ända tills igår. Igår kväll fick jag allt mer mensvärk och kände på mig att det skulle sätta igång nu. Mycket riktigt vaknade jag i natt av stark mensvärk. Försökte somna om men det blev bara värre. Gick upp på toa, och för att ta värktabletter. Då kom det nästan som värkar, fick andas mig igenom dem, och det kom ut klumpar och blod. Tillsist kom nog hinnsäcken och moderkakan för efter den klumpen försvann smärtan direkt. Det var kanske 30 min som det var riktigt jobbigt, sen släppte allt. (Ber om ursäkt för detaljerna, men det hjälpte iaf mig att läsa om andras ma, för nu visste jag ungefär vad jag skulle vänta mig.) Nu blöder jag bara, som mens ungefär. Förhoppningsvis läker det fort, nu när kroppen skötte det själv.
Det kändes också skönt att det är över, nu kan vi börja om igen, så fort jag slutat blöda. Det var dessutom det första jag frågade läkaren, när vi kan börja försöka igen. Känner verkligen att jag vill bli gravid igen, så fort som möjligt.
Hoppas det går bra för dig, och att ni också kan börja om igen.