Jag känner alltid att ingen bryr sig

Känner igen mig i din historia. Dock har jag aldrig kännt mig ensam i min familj men mina vänner har betett sig som dina. De bjuder mig inte ens på fest. Om de gör det är datum redan satt och ingen har kollat om jag kunde. De har kollat med varandra och sen är det spikat. Så det är tydligen inte viktigt att jag är med känns det som. 

Jag har börjat ta avstånd från såna vänner. Jag har sagt ifrån till och med. Dock så har det mest resulterat i att de tyckt jag varit löjlig och de har inte alls förstått varför jag kännt mig utanför. 

Jag kunde inte säga nej förut till vänner. Jag läste en bok en gång. "Säg nej med gott samvete" hette den. Läs den. 
Efter många år när jag märkte hur många som sa nej till mig och aldrig hjälpte mig när jag behövde det med skitdåliga bortfökrlaringar så har jag slutat att vara alla till lags jag också.

Det känns dock trist då jag tycker att det kan vara roligt att vara till hjälp och känna att man finns där för varandra. Men många är tyvärr inte som man är själv är och det är bara att acceptera. Om jag vore du skulle jag lägga krutet på att få din familj att förstå först och främst, de är viktigare än dina vänner tror jag. 
Kram och hoppas att du hittar bättre vänner! 

Din teori har jag aldrig hört. Men det låter ju intressant. Jag sitter i samma sits som TS där vänner håller mig utanför beslut som t.ex. datum för fester. Jag höll tyst länge och kände mig ofta utanför. Till slut sa jag ifrån och de tyckte bara jag var löjlig och menade att man kan ju inte alltid säga till alla man känner när det är fest osv. Inget har dock förändrats sen jag sa till. Så hur menar du att TS bör ändra sätt? Gruppen verkar ju inte vilja ha henne med, precis som min grupp. Hur man än vrider och vänder på sin person så har de ju bestämt sig verkar det som. I allafall min grupp.

Ja det känns som en del vill ha oproblematiska vänskapsrelationer och vänskap ska ge energi så när man börjar må dåligt av det så kanske det är dags att tänka efter huruuvida det är värt? 
Jag brukar altid tänka att är detta ett beteende man skulle vilja att ens barn utsätts för? För mig är det ett stort nej iallafall. Men det är svårt att bryta med sina vänner, men man kan göra det successivt och inte låta de få för stor makt över ens välbefinnande samtidigt som man försöker hitta nya vänner. 

Nu vet jag inte hur gammal du är men jag tror du är mycket yngre än mig och då kanske du har tillfällen att träffa nya vänner i framtiden i skolan och på olika program osv. 

Jag vet, jag har samma problem. Men jag orkar inte längre och tycker inte att jag blir glad av deras vänskap. Men funderar över samma som du. Bryter jag med dessa jag har kvar nu så blir jag helt ensam och måste träffa nya vänner om jag inte vill bli helt ensam.... samtidigt känner jag mig ändå ensam i de här relationerna i och med att jag blir medbjuden i snitt två gånger om året om ens det. Det kan jag liksom klara mig utan. Sms får jag men vad ska man med det till...
Jag vet inte. Har inget bra förslag på lösning....:( 

Ja....jag tror man måste börja hitta nya vänner när man känner så här. Man behöver inte bryta upp helt man kan ta det man behöver tills man hittar folk som får en att må bra. 

Ja det är ju det, men man behöver socialt umgänge också. En kort tid kan man vara ensam det vet jag men ibland behöver man vänner. Jag tror man måste hitta nya vänner när man känner så här. Man behöver inte bryta med de gamla men successivt så kan man flytta över sig till en annan bekantskap förhoppningsvis. Jag vet inte hur, jag själv sitter där jag sitter just nu och borde väl försöka hitta nya kompisar men jag känner mig mest ledsen och trött just nu. Men när jag kommit på fötter igen så ska jag försöka som en del ger som råd här i tråden att hitta nya miljöer och bli social mot andra.