Jag känner alltid att ingen bryr sig

Hej, tänkte först berätta lite hurudan jag är, ifall det har någon inverkan i kommande text. Jag är en lite blyg, snäll tjej. Jag har svårt för att säga nej eller att svika folk. Jag tackar ofta ja till allt fastän jag ibland inte egentligen orkar. Kan inte svika någon alltså. Jag ska ofta vara folk till lags. Men vem bryr sig om mig då? Det är min fråga.

Jag känner oftare och oftare att ingen egentligen bryr sig. Jag har en bra familj med bra uppväxt, så inget sånt. Men nuförtiden känner jag att jag har ingen talan i något. Det spelar ingen roll vart jag befinner mig. Vänner, familjen, jobbet...

Ibland när jag vill inputta något i en diskussion eller berätta något som jag vill säga så känner jag mig dum innan jag ens sagt något, eller att ingen kommer ändå bry sig i det jag ska säga.

Nuförtiden hänger ju de flesta på whatsapp och där är jag med i några gruppchatter. I såna situationer känner jag också att ingen bryr sig i det jag skriver. Ibland ser jag också tecken på att ingen bryr sig.

Ett exempel: Någon i en chatt vill boka en träff med hela gänget, en person ger ett datum som förslag. Alla skriver att det passar. Någonstans därimellan skriver jag att det inte passar för mig då jag jobbar just den kvällen. Ingen säger något, folk bara fortsätter skriva att det passar en efter en.

Jag förstår att det inte alltid kan passa alla, men det var det första datumet som blivit sagt. Kan man inte ens testa ett annat datum som förslag? Eller kanske SVARA något, oj det var synd, eller vadsomhelst! Jag vet iallafall att jag hade sagt ?okej då kanske vi inte ska ta det den kvällen då?. Men... det är väl jag som är för snäll då...

Samma sak då någon i min familj försöker boka något, t.ex. en överraskningsfest till någon. Känns som att jag inte ens behöver säga vad jag tycker för varför skulle de ändra på något för att JAG har en åsikt. Dom bestämmer allt ändå, jag får hänga på bara...

Jag är totalt överkörd :( Vad ska jag ta mig till?? Detta gör mig så ledsen. :(

Anonym (Jag) Trådstartaren

Äldre 14 Dec 22:03

#2

Rockelina skrev 2017-12-14 21:56:15 följande:

Testa vara den drivande partnern som kommer med förslaget - då bestämmer du.

Det kan vara svårt att bryta mönster i samma grupper som är van vid att du är passiv så öva på att utveckla nya sidor bland människor du inte känner.

Jag drog utomlands själv när jag var ung. Utvecklade mig - var som jag ville vara. Kände just att jag vill utveckla mig själv.

Mjo, ibland har jag försökt ge förslag och ibland lyckas det men ofta känner jag mig bara dum.

Ja, jag har varit utomlands på andra sidan jorden och det förstärkte mitt självförtroende då, för mig själv, men vi var en grupp på 4 och visst blev jag personen som inte riktigt hade några önskemål som gick igenom där med :( Vet inte vad jag ska göra

Anonym (Jag) Trådstartaren

Äldre 14 Dec 22:13

#4

Lost93 skrev 2017-12-14 22:10:15 följande:

Du kanske kan testa att säga ifrån? Säg "Nu känner jag mig överkörd och skulle också vilja vara med och planera."

Om ingen lyssnar på det skulle jag tyvärr vilja påstå att de inte är äkta vänner.

Ja, det kanske man skulle kunna.. och ibland blir jag så sur så att jag har lust att lämna gruppen jag då chattar i. Kan man göra så? Eller kommer de bara tycka jag är barnslig och konstig då?

Anonym (Jag) Trådstartaren

Äldre 15 Dec 05:33

#10

Anonym (förstår dig) skrev 2017-12-14 22:57:19 följande:

Känner igen mig i din historia. Dock har jag aldrig kännt mig ensam i min familj men mina vänner har betett sig som dina. De bjuder mig inte ens på fest. Om de gör det är datum redan satt och ingen har kollat om jag kunde. De har kollat med varandra och sen är det spikat. Så det är tydligen inte viktigt att jag är med känns det som.

Jag har börjat ta avstånd från såna vänner. Jag har sagt ifrån till och med. Dock så har det mest resulterat i att de tyckt jag varit löjlig och de har inte alls förstått varför jag kännt mig utanför.

Jag kunde inte säga nej förut till vänner. Jag läste en bok en gång. "Säg nej med gott samvete" hette den. Läs den.

Efter många år när jag märkte hur många som sa nej till mig och aldrig hjälpte mig när jag behövde det med skitdåliga bortfökrlaringar så har jag slutat att vara alla till lags jag också.

Det känns dock trist då jag tycker att det kan vara roligt att vara till hjälp och känna att man finns där för varandra. Men många är tyvärr inte som man är själv är och det är bara att acceptera. Om jag vore du skulle jag lägga krutet på att få din familj att förstå först och främst, de är viktigare än dina vänner tror jag.

Kram och hoppas att du hittar bättre vänner!

Jag Kånner igen mig i din text, kanske för att du är med om det också och vet hur det är. Jag anser också att de bara tycker man är löjlig då man försöker säga till om något. Man ska liksom aldrig säga till då blir det bråk eller dåligt istället. Jag har flyta på ytan vänskaper, ska alltid vara bra och säg aldrig något negativt...

Anonym (Jag) Trådstartaren

Äldre 15 Dec 08:04

#12

Anonym (förstår dig) skrev 2017-12-15 06:11:03 följande:

Ja det känns som en del vill ha oproblematiska vänskapsrelationer och vänskap ska ge energi så när man börjar må dåligt av det så kanske det är dags att tänka efter huruuvida det är värt?

Jag brukar altid tänka att är detta ett beteende man skulle vilja att ens barn utsätts för? För mig är det ett stort nej iallafall. Men det är svårt att bryta med sina vänner, men man kan göra det successivt och inte låta de få för stor makt över ens välbefinnande samtidigt som man försöker hitta nya vänner.

Nu vet jag inte hur gammal du är men jag tror du är mycket yngre än mig och då kanske du har tillfällen att träffa nya vänner i framtiden i skolan och på olika program osv.

Nu är det ju dock så att jag inte har många vänner, har typ två som jag kan umgås med varav den ena pluggar i ett annat land och är hemma ibland och den andra hör aldrig av sig, (jag har försökt höra av mig). Så jag vet inte om det är läge att bryta upp med dom enda man har?

( Några av gruppchatterna jag pratade om innehåller andra personen, t.ex. kusiner som ska träffas osv. )

Jag är 24 år så mina skolår och liknande är över. Det jag gör är att jag jobbar och så umgås jag med min pojkvän och familjer. Så många nya bekantskaper hittar jag inte. Bara jobbkompisar men det är det de är...jobbkompisar.

Anonym (Jag) Trådstartaren

Äldre 15 Dec 11:21

#15

Anonym (Hm) skrev 2017-12-15 09:09:18 följande:

TS: hur ofta styr du själv upp träffar/aktiviteter/tar initiativ till att ses etc? Och vad blir responsen när du gör det? Förstår att det är jobbigt att känna sig exkluderar i gruppsituationer, men undrar hur er "planerardynamik" ser ut annars - är det någon/några som är mer "ansvariga" för att planera träffar etc?

I min familj är det alltid andra som planerar, jag kan ge förslag men ofta blir det inte mer än så. Dock inte alltid. Vi har en syster som minsann säger vad hon tycker och som hörs mest så det är ofta hon som pratar. Och min Mamma. Så i den ?gruppen? gör jag inte så mycket. Jag är yngst i syskonskaran också, ifall det spelar roll

För att träffa vänner brukar det ofta vara jag som försöker till någon träff. Ibland dissar de bara, eller svarar för att sedan inte göra något åt det. En vän som jag skrev till nyss, hon hade inte gjort något speciellt då jag frågade lite sådär vart hon varit. Och hon tyckte att vi absolut skulle träffas, men inte hände det något mer. Osv. Såna dära saker.

Anonym (Jag) Trådstartaren

Äldre 15 Dec 21:06

#17

Anonym (förstår dig) skrev 2017-12-15 18:27:29 följande:

Jag vet, jag har samma problem. Men jag orkar inte längre och tycker inte att jag blir glad av deras vänskap. Men funderar över samma som du. Bryter jag med dessa jag har kvar nu så blir jag helt ensam och måste träffa nya vänner om jag inte vill bli helt ensam.... samtidigt känner jag mig ändå ensam i de här relationerna i och med att jag blir medbjuden i snitt två gånger om året om ens det. Det kan jag liksom klara mig utan. Sms får jag men vad ska man med det till...

Jag vet inte. Har inget bra förslag på lösning....:(

Jamen precis, har inte heller någon lösning. Ensam är man stark? Jag har dock så många gånger sörjt över att jag knappt har några vänner... drömmer om en såkallad ?BFF? .

Jag känner alltid att ingen bryr sig

INNEHÅLL