Det är såpass små doser morfin man får i terminalstadiet ( 2.5mg-5mg, vilket inte ens är 1ml). Stesolid brukar var runt 5-10mg. Det är inte man dör av även om man fått två doser av varje med kort mellanrum. Din mamma dog för att kroppen inte orkade mera och hon var smärtfri när hon dog. Att hon dog bär du inte var där kan vara för att hon inte ville dö när du såg på. Finns många människor som vill dö själva eller utan anhöriga.
Jag förstår att det var hemskt att förlora sin mor, men varför lägger du skulden på dig själv? Hon var svag och sjuk, och du gjorde vad du kunde för att hjälpa henne.
Man vet aldrig när någon ska dö. Att du inte tog ett ordentligt förväl är inget som på något sätt är ditt fel. Hur skulle du veta att det var just den natten det skulle ske? Min svärfar är gammal och har sagt förväl till oss flera gånger, men överlevt ändå. Nästa gång kanske han inte gör det. Man vet helt enkelt inte!
Du satt hos henne flera timmar, så hon visste att du älskade henne och brydde dig om henne.
Tack ska ni ha<3
Jag försöker ta till mig era ord. Hon fick 7.5 mg morfin o 5 mg stesolid i första sprutan, det vet jag för det stod i journalen men den andra sprutan vet jag inte för dom har inte skrivit in den. Så det är solklart för mig att det begåtts ett fel och hon fick för mycket.
Tack så mycket för alla era svar! Jag hoppas komma ifrån tankarna att hon ville hålla ut några timmar till så att min bror kunde komma.
Jag försöker tänka att hon kanske tagit farväl många gånger redan, men det är inte lätta, jag ville göra allt för henne.
Du som skrev att hon varit sjuk så länge att jag blivit medberoende, ja så är det nog.Bra att du gjorde mig uppmärksam på det, tack.
Jag försökte göra hennes liv bättre i så många år och att det blev jag som gjorde att hon somnade in kanske ett dygn innan hon skulle gjort annars, det är svårt att leva med.
Nån som sett den andning jag talar om, snabb och regelbunden med bröstkorg som åker in och ut?
Tack. Jag har känt hennes närvaro vid ett par gånger när jag haft det svårt med detta. Och jag vet att hon förlåtit mig.
Men det hjälper liksom inte, jag har sårat henne och gjort nåt som inte går att göras ogjort och jag kan inte förlåta mig själv.
Är också det att vi inte fick ett avslut efter en så lång sjukdomsperiod, vi kunde inte ta till oss att hon skulle dö och det visste hon.
Stackars Mamma.
Nej, det gjorde jag inte.Jag gick och lade mig, minns att jag tänkte nu gör jag nåt konstigt, men jag kunde inte vara kvar..lämnade över till vaket, sa godnatt lilla Mamma och gick och lade mig i ett gästrum på boendet:(
Sen sårade jag henne genom att beröva henne farvälet av min bror.
Det är inte ditt fel.
Men vården borde förklara mer för oss anhöriga vad de gör. Alldeles för mycket går över huvudet på oss. Min mans pappa fick morfin på slutet och min man förstod nog inte riktigt att det tog livet av honom fortare samtidigt som det hjälpte mot besvären.
Min anhöriga dog av vården. Hennes sänkbara säng hemma hade krånglat så hon hade haft dålig sömn ett par dagar. Hon lade då på sig vatten för att hjärtat blev krångligt av sömnproblemen (hon hade iofs hjärtproblem innan men det var stabilt). Hon ramlade av sängen och hamnade då på en allmängeriatrisk avdelning. Fick där en infektion. De bytte läkare, som var nonchalant och inte var snäll och som tvingade i henne alldeles för starka vätskedrivande mot hennes vilja under hot om utskrivning (de bytte alltså från en svagare som funkade mot en snabbare). Kroppen lade av på en vecka. Infektionen vände sista dygnet men kroppen orkade inte. Min bedömning är att hon blev nedvårdad.
Jag är väldigt tacksam över era svar<3, så glad att ni alla tagit er tid att komma med synpunkter och hjälp, tack från djupet av mitt hjärta!!
Ja jag ville henne väl och var så van att ta beslut åt henne hela tiden, försöka lista ut hur hon mådde och hur jag kunde göra livet lite lättare för henne att jag liksom inte kunde släppa i dödens närhet ens utan försökte styra den med....
Jag tror hon levt nåt dygn till utan den där sista dosen, hon visste att hon inte skulle klara den och det var därför hon försökte signalera till mig.
Jag trodde jag hjälpte henne men i själva verket var det tvärtom.
Jag ska verkligen försöka ta till mig era ord.
Tack.Jag ska se om jag kan hitta en regressionsterapeut.Mina känslor kanske har med så mycket mer att göra än det som hände när hon dog.
Jag tror inte att min Mamma hade ont, det såg inte så ut, det var hennes andning som var oerhört snabb som att hon sprungit fort, en slags hyperventilation.
Hon var helt vaken och liksom hyper, men helt kontaktbar.
Tack snälla människa<3<3 jag blir djupt rörd att det du skriver och känner att du har rätt i så mycket.
Tack för att du försöker hjälpa mig!
Precis, skulden över att jag är frisk och kunnat göra en massa saker och hon inte, och skulden över att jag inte kunnat hjälpa henne bli frisk genom alla år.
Såå lång sjukdomstid, så mycket vi gått igenom och så kom döden så ?snabbt?.
Jag tror hon behövt flera dagar till att ta farväl, avsluta, tacka oss, försäkra sig om att vi förstod vad som skulle hända och att vi skulle klara oss.
Men kanske skedde våra farväl inte på samma gång.
Någon här skrev att hon tagit farväl många gånger och kanske har hon känt starkt att hon måste kämpa för vår skull.
Nu dog hon och de två barnen hade sagt hejdå som vanligt, inget farväl för alltid hade skett.
Ja jag kände att den andra sprutan skulle vara det bästa för henne, men det jag såg framför mig var att hon skulle kunna komma ner i andning och få vila som i sova, inte dö.
Tack för dina ord.Kram
TACK ska ni ha<3.
Ja, jag tror att jag genom livet har haft en tendens att bli fixerad vid saker och personer.
Jag har en bror som är beroende och som jag försökt få att sluta med drogen i 20 års tid.
Nej, jag har ingen partner eller barn, nåt som jag förstått förvärrar hela situationen.
Angående att man inte får det som man vill alltid, nej visst, det har du fullkomligt rätt i. Det svindlande i detta är att det var jag som orsakade detta, jag gick in och försökte rätta till, styra och i min stora envishet orsakade jag denna tragedi.
Insikten på djupet av vad som hänt fick jag inte förrän ca 6 mån efter hennes död
och jag tog då kontakt med Mammas boende och ssk för att höra hur beredskapssköterskan resonerat som gav den andra dosen så kort efter den första.
Jag fick bara till svar att detta var hennes beslut och inte mitt, trots att det var jag somm ringde på larmet och sa att jag inte tyckt första dosen hjälpt.
Jag bad då att få journalen hemskickad, där är den första dosen inte med, endast den sista.
Jag skrev till dom att detta ju inte stämde då det var jag själv som satt där och vakade och hade ringt efter bsk båda gångerna.
Dom svarade aldrig på det.
Jag utgår från att bsk därför begått ett misstag och försökt mörka det.
Att hon dog av den andra dosen eftersom hon fick för mkt morfin o stesolid och inte kunde hålla uppe den andningstakt hon behövde, jag har också förstått i efterhand genom en massa googlande, att morfinet gör andningen tyngre och trögare.
När detta hände visste jag bara att morfinet lugnade ner andningen och trodde det skulle vara bra för min Mamma.
Tack så mycket för era svar! 30 mg outspätt rätt in i blodet måste gälla en frisk och stark människa.
Nu fick ju min Mamma Stesolid med i sprutan.
Jag antar att dom spätt ut det hela och hon fick det subkutant.
Nej, du har rätt, jag hade inte varit så hård mot nån annan som berättat liknande.
Vad fin bild, att Mamma skulle ta mig i sin famn<3 tack för det!
Ibland försöker jag tänka att det är klart att jag ställde till det när det kom som jag varit så rädd för i 30 år..
Jag minns hur jag sa till min barndomsvän flera år innan min Mamma dog, att jag var så rädd att jag inte skulle inse allvaret när hon låg för döden.
Och man kan ju säga att det ju blev så.
Även en frisk person kan klara 30 kg rerr ut i blodet.
Subcutant innebär att man ger det under huden är.myclet vanligt om de inte redan har nål. Så hon fick det ustpäd och förmodligen subcutant.
Stesolid är lugnande/kramplössande och det ska till otroliga mängder för att någon dör av det.
Du är alldeles för hård mod dig själv.