Kan inte förlåta mig själv- mitt fel att Mamma dog som hon gjorde.

Tack Anonym(X) , nej det är sant, jag har inte mandat och är inte utbildad, men har varit expert på att tolka min Mammas uttryck då hon inte kunde prata de sista 15 åren. Jag såg ju där och då att hon inte ville, ändå sa jag inte stopp till sjuksköterskan.
Jag kan bara anta att jag var i förnekelse över att nu var min mor döende som varit sjuk såå länge, det gick inte att begripa.. och min vana trogen försökte jag kanske mota bort döden, ta ansvar som jag alltid gjort.
Försöka rädda Mamma, som jag alltid försökt.

Tack ska ni ha<3

Jag försöker ta till mig era ord. Hon fick 7.5 mg morfin o 5 mg stesolid i första sprutan, det vet jag för det stod i journalen men den andra sprutan vet jag inte för dom har inte skrivit in den. Så det är solklart för mig att det begåtts ett fel och hon fick för mycket.

Tack så mycket för alla era svar! Jag hoppas komma ifrån tankarna att hon ville hålla ut några timmar till så att min bror kunde komma.
Jag försöker tänka att hon kanske tagit farväl många gånger redan, men det är inte lätta, jag ville göra allt för henne.
Du som skrev att hon varit sjuk så länge att jag blivit medberoende, ja så är det nog.Bra att du gjorde mig uppmärksam på det, tack.
Jag försökte göra hennes liv bättre i så många år och att det blev jag som gjorde att hon somnade in kanske ett dygn innan hon skulle gjort annars, det är svårt att leva med.
Nån som sett den andning jag talar om, snabb och regelbunden med bröstkorg som åker in och ut?

Tack. Jag har känt hennes närvaro vid ett par gånger när jag haft det svårt med detta. Och jag vet att hon förlåtit mig.
Men det hjälper liksom inte, jag har sårat henne och gjort nåt som inte går att göras ogjort och jag kan inte förlåta mig själv.
Är också det att vi inte fick ett avslut efter en så lång sjukdomsperiod, vi kunde inte ta till oss att hon skulle dö och det visste hon.
Stackars Mamma.

Tack så mycket, jag är rörd över era svar.

Nej, det gjorde jag inte.Jag gick och lade mig, minns att jag tänkte nu gör jag nåt konstigt, men jag kunde inte vara kvar..lämnade över till vaket, sa godnatt lilla Mamma och gick och lade mig i ett gästrum på boendet:(
Sen sårade jag henne genom att beröva henne farvälet av min bror.

Tack snälla ni<3 jag ska försöka, det är så många bitar i detta som gick fel bara..

Jag är väldigt tacksam över era svar<3, så glad att ni alla tagit er tid att komma med synpunkter och hjälp, tack från djupet av mitt hjärta!!

Ja jag ville henne väl och var så van att ta beslut åt henne hela tiden, försöka lista ut hur hon mådde och hur jag kunde göra livet lite lättare för henne att jag liksom inte kunde släppa i dödens närhet ens utan försökte styra den med....

Jag tror hon levt nåt dygn till utan den där sista dosen, hon visste att hon inte skulle klara den och det var därför hon försökte signalera till mig.

Jag trodde jag hjälpte henne men i själva verket var det tvärtom.

Jag ska verkligen försöka ta till mig era ord.

Tack ska ni ha<3! Hade min Mamma legat med slutna ögon helt borta hade jag lättare kunnat acceptera detta.

Men hon var helt vaken och klar och nej, hon ville verkligen inte ha sista sprutan, hon visade det väldigt tydligt.Ofattbart att jag inte tog det på allvar:(

När ytterligare morfinet kickat in såg jag paniken i hennes ögon och då fick jag nog också panik.

Förlåt Mamma! vill jag skrika, jag är så oerhört ledsen.

Tack.Jag ska se om jag kan hitta en regressionsterapeut.Mina känslor kanske har med så mycket mer att göra än det som hände när hon dog.

Jag tror inte att min Mamma hade ont, det såg inte så ut, det var hennes andning som var oerhört snabb som att hon sprungit fort, en slags hyperventilation.
Hon var helt vaken och liksom hyper, men helt kontaktbar.

Tack snälla människa<3<3 jag blir djupt rörd att det du skriver och känner att du har rätt i så mycket.

Tack för att du försöker hjälpa mig!

Precis, skulden över att jag är frisk och kunnat göra en massa saker och hon inte, och skulden över att jag inte kunnat hjälpa henne bli frisk genom alla år.

Såå lång sjukdomstid, så mycket vi gått igenom och så kom döden så ?snabbt?.

Jag tror hon behövt flera dagar till att ta farväl, avsluta, tacka oss, försäkra sig om att vi förstod vad som skulle hända och att vi skulle klara oss.

Men kanske skedde våra farväl inte på samma gång.

Någon här skrev att hon tagit farväl många gånger och kanske har hon känt starkt att hon måste kämpa för vår skull.

Nu dog hon och de två barnen hade sagt hejdå som vanligt, inget farväl för alltid hade skett.

Ja jag kände att den andra sprutan skulle vara det bästa för henne, men det jag såg framför mig var att hon skulle kunna komma ner i andning och få vila som i sova, inte dö.

Tack för dina ord.Kram

TACK  ska ni ha<3.
Ja, jag tror att jag genom livet har haft en tendens att bli fixerad vid saker och personer.
Jag har en bror som är beroende och som jag försökt få att sluta med drogen i 20 års tid.
Nej, jag har ingen partner eller barn, nåt som jag förstått förvärrar hela situationen.
Angående att man inte får det som man vill alltid, nej visst, det har du fullkomligt rätt i. Det svindlande i detta är att det var jag som orsakade detta, jag gick in och försökte rätta till, styra och i min stora envishet orsakade jag denna tragedi.
Insikten på djupet av vad som hänt fick jag inte förrän ca 6 mån efter hennes död
och jag tog då kontakt med Mammas boende och ssk för att höra hur beredskapssköterskan resonerat som gav den andra dosen så kort efter den första.
Jag fick bara till svar att detta var hennes beslut och inte mitt, trots att det var jag somm ringde på larmet och sa att jag inte tyckt första dosen hjälpt.

Jag bad då att få journalen hemskickad, där är den första dosen inte med, endast den sista.
Jag skrev till dom att detta ju inte stämde då det var jag själv som satt där och vakade och hade ringt efter bsk båda gångerna.
Dom svarade aldrig på det.

Jag utgår från att bsk därför begått ett misstag och försökt mörka det.
Att hon dog av den andra dosen eftersom hon fick för mkt morfin o stesolid och inte kunde hålla uppe den andningstakt hon behövde, jag har också förstått i efterhand genom en massa googlande, att morfinet gör andningen tyngre och trögare.

När detta hände visste jag bara att morfinet lugnade ner andningen och trodde det skulle vara bra för min Mamma.

Tack så mycket för era svar! 30 mg outspätt rätt in i blodet måste gälla en frisk och stark människa.

Nu fick ju min Mamma Stesolid med i sprutan.

Jag antar att dom spätt ut det hela och hon fick det subkutant.

Nej, du har rätt, jag hade inte varit så hård mot nån annan som berättat liknande.

Vad fin bild, att Mamma skulle ta mig i sin famn<3 tack för det!

Ibland försöker jag tänka att det är klart att jag ställde till det när det kom som jag varit så rädd för i 30 år..

Jag minns hur jag sa till min barndomsvän flera år innan min Mamma dog, att jag var så rädd att jag inte skulle inse allvaret när hon låg för döden.

Och man kan ju säga att det ju blev så.

Jag tycker det är så konstigt att beredskapssköterskan inte informerade mig om vad som kunde hända när man gav en till dos så snart efter den förra.

Jag volontärjobbade på hospice några månader och där hörde jag anhöriga/patienter själva som bad om mer och där sköterskan sa nej vi måste vänta annars kan det här o det här hända..

Beredskapssköterskan på Mammas boende sa inte pip..

Och det verkar som alla på nåt konstigt sätt automatiskt vet om morfinets risker o farlighet?

Jag visste bara att det lugnade och dämpade smärta.Det är så jäkla tragiskt alltihop:(

Tack, men tyvärr är det försent nu, det har gått för lång tid..jag pratade med IVO men valde ändå att inte göra en anmälan eftersom jag inte ville äventyra själva äldreboendet som just kring den tiden skulle till upphandling eller inte i kommunen.

Det var ett fint antroposofiskt äldreboende där Mamma hade bott i 15 år...

Det var en oproffesionell sköterska som gav dosen, inte någon av dagoersonalen.

Tack ska ni ha. <3

Ja, om det hade konstaterats att hon dött av för mkt morfin i förtid, då hade jag vetat och jag tror det skulle varit bra att veta, men förstår vad du frågar, nej jag hade fortfarande känt skuld eftersom det var jag som ringde och frågade om hon inte kunde få lite till.

Där och då litade jag på att hon skulle ge LITE och att det var säkert, dvs att hon bedömde att min Mamma skulle klara det.

Sen kommer den hemska situationen då jag märker att Mamma inte vill ha sprutan, men jag är så inriktad på att hjälpa och fixa att jag inte riktigt tar det på allvar, tänker att hon i olika situationer sett sån ut och så har det ändå blivit bättre för henne.

Jag märker också sen att andningen blir lite tyngre och Mamma får panik i ögonen för en stund.

När jag får se journalen ett år senare är den första dosen framflyttad till ett tidigare klocklslag, så att det ser ut som att det skulle gått 4 tim mellan.

Jag konfronterar dom gång på gång men dom svarar inte.

Detta stärker mig i mina misstankar att sköterskan inte agerat professionellt och att fel begåtts.