Tillbaka med exet och bli bonusmamma åt nya barn

Jag har varit i en liknande situation. Efter år isär valde jag att ta tillbaka min exman, fastän hade han barn med kvinnan han lämnade mig för. Under dessa år träffades vi sporadiskt när jag kände för det. Hände ytterst sällan, men han ville verkligen tillbaka till mig.

Efter ungefär samma tid som dig passerat så valde jag att ge det ett försök. Idag, femton år senare så är vi en familj igen. Våra barn vi fick i vårt "första" äktenskap blev ju överlyckliga över att vi var tillsammans igen. Hans barn han fått med sin nya var mindre glada och ärligt talat är de grunden att jag väljer att skriva till dig.

Jag hade mycket svårt för dem. De var liksom ett bevis på dalen i vårt förhållande och den mörka tiden. Min man märkte det och det hela slutade i att de fick komma alltmer sällan. Min man har ingen direkt ånger då det alltid varit jag och våra barn som gällt, men jag personligen kan ibland få dåligt samvete av vetskapen att jag lagt mig emellan en far och barns relation. De är ju som sagt stora idag men relationen mellan familj 2 och vår familj är inprincip obefintligt. Min man verkar som sagt inte särskilt påverkad, utan det är väl mer jag då.

Men jag vill bara varna om att det kan vara jobbigare än man tror att leva med vad som är "misstagen" i vårt förhållande = nya barnen. De blir ju lätt så när de egentligen inte "borde" finnas till om vi bara fortsatt vara tillsammans.

Dock, idag så försöker jag själv ibland att bjuda in dem. Speciellt nu till jul ser jag fram emot det, och jag försöker peppa både min man och våra barn att försöka umgås lite med hans "nya" barn. (Vi har dock fått sladdas och således utökat), men att de ska få en någorlunda relation i vuxen ålder i vart fall.

Jag har själv varit bonusmamma ett tag. jag kan försöka ge dig råd i alla fall att vara envis att återuppta kontakten. Du säger att situationen är infekterad, så då är det väl extra viktigt. Försök tänk hur du velat att hans nya (nu ex) skulle tagit hand om dina barn, även om hon nu inte gjorde det. Låt det inte gå ut på hans nya barn. De är som sagt "barn". Jag hade heller inte ett så moget tänk när jag var bonusmamma och det ångrar jag idag. Men så var det och man lär sig.

Oj, Ts. Din information hade lika gärna kunnat vara skriven av mig. Jag var också tillsammans med min man i många år. Vi fick två barn. Både jag och min man var karriärslystna och givetvis är framgång en tilldragande faktor hos män bland kvinnor. Uppenbarligen. Vid nästan 40 års ålder så kom en ung primadonna och lade beslag på min man. Just under denna tid hade vi det jobbigt i relationen. Jag skyller på henne ja, men mest på min man som var så fruktansvärt dum att ingå en relation med henne.

Det var en bitter skilsmässa, speciellt dö barnen kastades in direkt i att dela hem med henne och ganska snabbt två halvsyskon.

Det tog ungefär två tre år innan min exman var tillbaka var och varannan dag hos mig. Vi slutade väl egentligen riktigt aldrig att ses vi heller. Jag kände att jag inte gjorde något fel, även om det var bakom hennes rygg då hon gjort detsamma bakom mig. Varför ska bara jag hälla moralen högt när alla andra beter sig som svin. Lika bra att joina klubben.

Det värsta av allt var att hon var riktigt riktigt elak mot barnen. Mina barn alltså. Det var också en bidragande faktor till att min man snabbt vaknade upp ur denna 40 års kris. Idag flera år senare är vi med tillsammans igen. Det tog ett bra himla tag innan jag väl släppte in han i hemmet att få bo här igen. Han försökte ett bra tag men jag dejtade runt och hade ingen panik. Jag var fortfarande arg på honom, fastän jag älskade honom. Mitt ultimatum var att han måste bevisa det. Tog tre röda innan han flytta ensam till en lägenhet och jag hade hans nya brutto i luren skrikandes att JAG splittrade en familj, sicket skämt.

Så jag kan ärligt talat svara att idag har jag fortfarande svårt för hans nya barn. Vi lever just nu ett idylliskt liv jag, min man och våra egna barn. Hans kommer oftast på besök på loven men annars varannan helg. Jag vägrar oftare och hade aldrig orkat det. Det respekterar också min man. Han referar till sin ex älskarinna och barnen som misstag, och här anonymt så vågar jag göra detsamma.

Jag har väl inget direkt råd att ge, bara att det är viktigt att tänka på sig själv och faktiskt våga vara självisk när speciellt mannens gamla brutta är det. Jag känner inget behov av att veta av henne eller barnen.

Oj, Ts. Din information hade lika gärna kunnat vara skriven av mig. Jag var också tillsammans med min man i många år. Vi fick två barn. Både jag och min man var karriärslystna och givetvis är framgång en tilldragande faktor hos män bland kvinnor. Uppenbarligen. Vid nästan 40 års ålder så kom en ung primadonna och lade beslag på min man. Just under denna tid hade vi det jobbigt i relationen. Jag skyller på henne ja, men mest på min man som var så fruktansvärt dum att ingå en relation med henne.

Det var en bitter skilsmässa, speciellt dö barnen kastades in direkt i att dela hem med henne och ganska snabbt två halvsyskon.

Det tog ungefär två tre år innan min exman var tillbaka var och varannan dag hos mig. Vi slutade väl egentligen riktigt aldrig att ses vi heller. Jag kände att jag inte gjorde något fel, även om det var bakom hennes rygg då hon gjort detsamma bakom mig. Varför ska bara jag hälla moralen högt när alla andra beter sig som svin. Lika bra att joina klubben.

Det värsta av allt var att hon var riktigt riktigt elak mot barnen. Mina barn alltså. Det var också en bidragande faktor till att min man snabbt vaknade upp ur denna 40 års kris. Idag flera år senare är vi med tillsammans igen. Det tog ett bra himla tag innan jag väl släppte in han i hemmet att få bo här igen. Han försökte ett bra tag men jag dejtade runt och hade ingen panik. Jag var fortfarande arg på honom, fastän jag älskade honom. Mitt ultimatum var att han måste bevisa det. Tog tre röda innan han flytta ensam till en lägenhet och jag hade hans nya brutto i luren skrikandes att JAG splittrade en familj, sicket skämt.

Så jag kan ärligt talat svara att idag har jag fortfarande svårt för hans nya barn. Vi lever just nu ett idylliskt liv jag, min man och våra egna barn. Hans kommer oftast på besök på loven men annars varannan helg. Jag vägrar oftare och hade aldrig orkat det. Det respekterar också min man. Han referar till sin ex älskarinna och barnen som misstag, och här anonymt så vågar jag göra detsamma.

Jag har väl inget direkt råd att ge, bara att det är viktigt att tänka på sig själv och faktiskt våga vara självisk när speciellt mannens gamla brutta är det. Jag känner inget behov av att veta av henne eller barnen.

Jag förstår inte varför somliga skaffar barn då relativt snabbt med den nya, när man uppenbarligen hade känslor kvar för den gamla partnern? 

Ok att man kan hitta tillbaka till varann men att då hunnit med att skaffa ny familj - är detta (i exemplen i tråden) män som verkligen inte klarar av att vara ensamma eller vad är grejen?

Oj, Ts. Din information hade lika gärna kunnat vara skriven av mig. Jag var också tillsammans med min man i många år. Vi fick två barn. Både jag och min man var karriärslystna och givetvis är framgång en tilldragande faktor hos män bland kvinnor. Uppenbarligen. Vid nästan 40 års ålder så kom en ung primadonna och lade beslag på min man. Just under denna tid hade vi det jobbigt i relationen. Jag skyller på henne ja, men mest på min man som var så fruktansvärt dum att ingå en relation med henne.

Det var en bitter skilsmässa, speciellt dö barnen kastades in direkt i att dela hem med henne och ganska snabbt två halvsyskon.

Det tog ungefär två tre år innan min exman var tillbaka var och varannan dag hos mig. Vi slutade väl egentligen riktigt aldrig att ses vi heller. Jag kände att jag inte gjorde något fel, även om det var bakom hennes rygg då hon gjort detsamma bakom mig. Varför ska bara jag hälla moralen högt när alla andra beter sig som svin. Lika bra att joina klubben.

Det värsta av allt var att hon var riktigt riktigt elak mot barnen. Mina barn alltså. Det var också en bidragande faktor till att min man snabbt vaknade upp ur denna 40 års kris. Idag flera år senare är vi med tillsammans igen. Det tog ett bra himla tag innan jag väl släppte in han i hemmet att få bo här igen. Han försökte ett bra tag men jag dejtade runt och hade ingen panik. Jag var fortfarande arg på honom, fastän jag älskade honom. Mitt ultimatum var att han måste bevisa det. Tog tre röda innan han flytta ensam till en lägenhet och jag hade hans nya brutto i luren skrikandes att JAG splittrade en familj, sicket skämt.

Så jag kan ärligt talat svara att idag har jag fortfarande svårt för hans nya barn. Vi lever just nu ett idylliskt liv jag, min man och våra egna barn. Hans kommer oftast på besök på loven men annars varannan helg. Jag vägrar oftare och hade aldrig orkat det. Det respekterar också min man. Han referar till sin ex älskarinna och barnen som misstag, och här anonymt så vågar jag göra detsamma.

Jag har väl inget direkt råd att ge, bara att det är viktigt att tänka på sig själv och faktiskt våga vara självisk när speciellt mannens gamla brutta är det. Jag känner inget behov av att veta av henne eller barnen.

Du behöver hjälp att bearbeta din enorma bitterhet som troligen förpestar hela familjen.

Trist att han kom tillbaka, i ert fall borde han stannat med sin nya kvinna och barn.

Du behöver hjälp att bearbeta din enorma bitterhet som troligen förpestar hela familjen.

Trist att han kom tillbaka, i ert fall borde han stannat med sin nya kvinna och barn.

Varför skulle mannen stannar hos en dam som var dryg mot hans första barn?

Varför ska han stanna med någon som är dryg mot hans barn?