Hoppar in trots lite sent kanske. Har en son som blir tre nu i januari -18, och försökt få till syskon i två år utan resultat :( trodde jag var superfertil då sonen verkligen kom till på första försöket (oskyddat och någorlunda inriktat på äl dvs). Så deppig och rädd att sonen aldrig kommer få bli storebror :( Blir 37 nu 2018. Finns fler i Göteborgstrakten kanske?
Hänger med här för tips, råd och pepp :)
Jag har plussat!
Stort grattis till dig!! Wow, det verkar vara många som plötsligt plussat, ska vi våga hoppas att det finns en chans även för oss andra? 
Jag har äl kring den 23/1 så det är nästa anhalt i livet för tillfället..
Testar just nu en kur på bisolvon, rosenrot, apiforce, zink och folsyra..
Hej och tack för tips!
Man kan tycka att det är konstigt att vi inte försökt med kosttillskott tidigare eller sökt hjälp privat när vi försökt så pass länge, men jag har haft väldigt oregelbunden mens och ibland svårt att få till det på rätt dagar pga att min man reser mycket 
så vi har väl tänkt att det inte varit konstigt att vi inte lyckats. Men nu är vi snart uppe i två år och oron har kommit smygande sedan ett par månader tillbaka. Oron blandat med sorg över att min son inte ska få uppleva att bli storebror 
Jag tar faktiskt även D-vitamin, men de andra visste jag inte! Progesteron, måste man få det utskrivet? De gånger jag varit i kontakt med sjukhuset och deras reproduktionsmottagning har det inte lett någonstans pga att vi har en son tillsammans. Vet du vad Omega 3 bidrar med?
Ni har förresten en spännande tid framför er! Jag håller alla tummar för att detta ska gå vägen 
Hej!
Läst igenom tråden och känner att jag inte kan låta bli att dela min historia. Om nu tråden även får folk att plussa, än finns det hopp!
Jag är 29 år och har en dotter ifrån ett tidigare förhållande som är 8 år, blev gravid 1 månad efter att ha slutet med ppiller när jag blev med henne. Jag och min nuvarande har försökt skaffa barn sedan förra sommaren utan framgång, vilket börjar tära lite på humöret.
Jag har sedan start käkat folsyra, men har nu istället gått över till Vitamin kvinna ifrån apoteket. Haft lite problem med min cykel som vart väldigt oregelbunden sedan jag tog ut min hormonspiral förra våren. Fick mens redan en månad efter uttag, för att sedan vara utan mens i flera månader, tills den kom tillbaka i november. Men sedan dess har jag haft väldigt långa cykler. Mens på dag 40 och nu sitter jag för andra gången på cykelns 40:e dag. Negativt gravtest imorse och fortfarande ingen mens.
Ringer till BM imorse men de sa att de inte kan göra något. Möjligen ta kontakt med gyn på sjukhuset för att se om de kan tänkas göra något. Annars får jag vänta tills vi försökt bli gravida ett år innan vi får söka hjälp.
Då jag har en dotter sedan innan och det inte var några som helst problem att bli gravid med henne. Så börjar ju även frågorna dyka upp bland släktingar och bekanta, när man skall bli gravid igen och när nästa barn kommer. Skyller på att min sambo (som är två år yngre) inte känner sig redo ännu. Trots att vi båda är JÄTTEREDO.
Man försöker att inte stressa, men försöker att inte tänka på det så mycket. Men det går ju inte en dag utan att man längtar, hoppas och önskar bli gravid inom snar framtid. Har inte vågat köpa några ägglossningstest för att inte bli besatt. Men det kanske får bli nästa steg med tanke på min numera långa menscykel.
Håller tummarna för alla i tråden att vi får det efterlängtade plusset snart!
Hej och tack för din historia! Jag känner faktiskt att vi ger varandra både styrka och hopp! För mig känns det bra att dela våra historier
Vi får inte heller hjälp från landstinget men detta beroende på att vi har en gemensam son, som faktiskt, kom till på första försöket, mer eller mindre. Trodde jag var jättefertil, typ.
Jag är skitirriterad på de som frågar "planerar ni att skaffa några fler?" har börjat snäsa åt dem att det är vår ensak Jobbigt när tankarna på barn upptar all ens vakna tid i princip.
Inte jag heller :(
Åh jag är så himla deppad och uppgiven jag med. Vill helst bara lägga hemma i sängen och aldrig mer kliva upp. Röda faran kom igen igår. Jag fattar inte! Sonen kom verkligen på första försöket och vi har gjort allt vi har kunnat nu i två år. Slår verkligen knut på oss själva med alla kurer. Bråkar mer och mer och är typ konstant osams.
Vet inte heller riktigt hur vi kan ta det vidare heller; vi bor ju i en stor stad med flera privata fertilitetskliniker osv, men vem ska man välja och hur mycket är rimligt att det ska kosta? Mycket snurrar i huvudet och priser varierar ju verkligen från klinik till klinik. Via landstinget får vi ingen hjälp då vi har en son. Mycket som snurrar idag :(
Hej!
Jag undrar om jag får vara med? Jag har läst lite i tråden och känner igen mig så oerhört i det ni skriver.
Vi har en unge på 3,5 år som kom till hur lätt som helst. Nu har vi försökt i 1 år med syskon och det börjar verkligen tära på mig och på oss. Jag har lite problem med ägglossningen och får letrozole som har fungerat bra. Fick ett supertidigt missfall i oktober (kemisk graviditet) men efter det har ingenting hänt. Ägglossar varje månad men mensen kommer som en klocka. Blir dessutom ganska skengravid varje månad och spökstreck är jag expert på.
Börjar nu ge upp, jag tror inte ens att det ska gå men kan inte sluta försöka. Alla kvinnor jag jobbar med (alltså på riktigt alla i min arbetsgrupp) är gravida utom jag.
AAARGH
Sedan tre månader tillbaka äter jag apiforce, omega3, d-vitamin, c-vitamin, rosenrot, bisolvon, zink och folsyra. Mannen äter c-vitamin, d-vitamin, zink, folsyra och omega3.
Dock funderar jag på att sluta med alltihop, får en känsla ibland av att man kanske mixtrar för mycket med kroppen?
Ja men det är skönt att skriva av sig och dela med andra i samma sits även om man inte önskar någon annan detta problem. Jag har varit hos min gynekolog idag, äter letrozol så jag går på vul varje månad. Hade 2 äggblåsor som kunde lossa, risk för tvillingar! Känner lite extra hopp just nu, läkaren spolade igenom äggstockarna och rekommenderade ett ganska nytt kosttillskott för kvinnor med pcos som försöker få barn (Donaferty). Typiskt nog så blir vi väl gravida denna månad så att bebisen kommer i december. Men den är så välkommen närsomhelst, om det så skulle vara på julafton!
Hade ni lätt att få sonen?
Känner igen mig så mycket i era historier.
Min dotter från okt -15 blev till på första försöket.
Min mens kom igång segt ett år efter, och i februari 2017 plussade jag, lyckan var total, tills där en dag kom blod på pappret och jag aborterade i vecka 8+3. Sedan dess har jag haft mer eller mindre biokemiska graviditeter - 6 graviditeter på ett år :( allt från den längsta i 8+3, till några omkring vecka 5-6 och 2 som jag mist bara några dagar efter BIM.
Vi har genomgått en utredning, även med immunutredning, som inte visar något. Min läkare tror att det är immunförsvaret ändå, och har gett mig en runda pre-IVIg, och ville ge mig prednisolon. Jag väntar och se om det kan lyckas utan kortisonet.
Dock skickade jag mensblodstest till Serum, som visade ureaplasma. Jag och sambon har nu avslutat 10 dagars antibiotika och ska prova snart igen.
Vill så gärna ha ett syskon till min dotter. Vi blir inte yngre (är 35). Avståndet mellan det efterlängtade syskonet och dottern växer ju bara... det gör det inte lättare att dottern börjat kalla sig själv för syster... (mest för att hon ser att Anna och Elsa i frost är systrar kanske).
Håller tummarna för oss! Det är SÅ orättvist!
Och i fredags var vi på ett första möte på en privat fertilitetsklinik här i vår stad. Jag fick ta ett klamydiatest (jag sa att det var bortkastat då jag varit med min man i 11 år och ingen av oss hade det när vi träffades, då sa läkaren att man kan ha fått det för 15 år sedan och att det legat latent sedan dess och att man inte märkt något, och att det kan vara hindret för en graviditet. Hade ingen aning om det)
Sen gjorde de VUL av äggstockar och ägganlag osv, och det såg normalt ut. Fick också boka ny tid för spolning av äggstockar för mig och spermatest för min man.
Hade också ett långt samtal där hon bl.a. dissade alla fertilitetskakendrar och appar och sa att man kan bli gravid under hela månaden, och vi skulle slänga alla ägglossningsstickor och appar och bara koppla bort och slappna av. Försöka 3 ggr/vecka under hela månaden..
Det känns ändå som att det var ett litet steg åt rätt håll och det känns bra.
Hej!
Jag hoppar gärna in här!
Jag och min sambo har försökt få barn i snart 2 år utan att lyckas. Jag har 2 barn sedan tidigare förhållande men min sambo har inga egna.
Vi har nyligen startat en ferilitetsutredning där det framkom att min sambo har väldigt få spermier, ca 3 miljoner. Gjordes ett vul på mig som visade att allt såg bra bra ut, dock behöver jag gå ner i vikt då jag är överviktigt.
Till hösten blir det IVF enligt våran läkare, hon ville skynda på det hela då jag är 34 och min sambo blir 38.
Det jobbiga i det hela är att jag behöver sluta röka + gå ner i vikt så känner mig väldigt stressad över att jag kanske inte lyckas. Jag har ju slutat röka förut när jag blev gravid med mina barn men osäkerheten finns ju där hela tiden.
Är det fler i tråden som också behöver gå ner i vikt?