Med första barnet var nog planen att jag skulle ta all ledighet och vara hemma 1,5 år. Min man är rätt konservativ och vi diskuterade aldrig något annat upplägg. Vår son kom i februari så det var lagom att skola in 18 mån senare i augusti året därpå.
Men förlossningen blev tuff och tiden därefter också, så både han och jag mådde dåligt. Så pass att jag gick tillbaka och började jobba deltid redan efter 3 månader. Så gjorde jag tills han var ett år gammal. Därefter var jag hemma och kombinerade ledigheten med studier på distans tills det var dags att skola in.
Pappan har ett väldigt flexibelt jobb så han fortsatte att jobba heltid. Men i praktiken var han ändå hemma väldigt mycket, uppemot 3-4 dagar per vecka (jobbar en del natt).
Nu när andra barnet kom så var förutsättningen från min mans sida att jag inte skulle börja jobba så tidigt för han tycker att det var slitigt sist. Och det håller jag med om, vi gick mycket omlott och det blev rätt rörigt. Å andra sidan insåg jag då och jag känner likadant nu, att jag är liksom inte gjord för att vara 100% föräldraledig. Får jag bara komma iväg och jobba en halvdag per vecka så mår jag så otroligt mycket bättre hemma sen. Jag behöver båda delarna. Folk säger att jag ska sluta tänka jobb och njuta av min bebis och av att vara hemma och fet8gör jag, för mig finns ingen motsättning i det. På det här viset kan vi också vara hemma längre då vi kan spara in på dagar, så lilla barnet kommer inte behöva börja på förskolan lika tidigt som storebror gjorde.
Pappan har samma typ av jobb idag och vi är hemma väldigt mycket båda två i praktiken även om det är jag som på pappret tar ut all fp. Eller ja, alla dagar som inte är vikta åt honom.
Så jag är glad att jag har ett arbete som är flexibelt och där jag kan jobba lite som jag vill och att min man ändå förstår att det är såhär jag funkar!