Rindi skrev 2018-04-17 23:37:07 följande:
Tack!
Jag tror att problemet med barn nr två var att barnmorskan trodde det skulle vara enkelt och därför inte kollade mig noga. Omföderska med en snabb första förlossning, fullt öppen när jag kom in (vattnet gick på parkeringen och de hivade upp mig på en brits innanför ytterdörren och sprang med mig till förlossningen). Sen hände inget. Jag krystade i en timme och jag kände att något var fel. Men barnmorskan tyckte det gick bra. Hjärtljuden gick ner och barnmorskan tyckte fortfarande det var lugnt, men jag kände att det var på liv och död och att barnet bara måste ut. Så jag tog i ännu mer. Då hör jag barnmorskan säga ojdå. Sen fick jag veta att han kom med ansiktsbjudning (och alltså egentligen satt fast. Många ansiktsbjudningar avslutas med akut snitt). Han var bara minuter från syrebrist dessutom. De tog navelsträngsblod för att dubbelkolla syresättningen. Nä, fy fan sånt jäkla trauma i efterhand. Det är åtta år sedan och jag kan fortfarande inte prata om det (eller ens skriva detta) utan att börja grina. Att han kom ut frisk och stark är min förtjänst. Jag gick sönder men han är inte hjärnskadad. Det var givetvis värt det, men jag gör inte om det. (Att de dessutom inte undersökte mig ordentligt när jag pressat ur mig ett huvud på fel håll och gladeligen skickade hem mig efter tio timmar, det känns bra nära som ett övergrepp...)
Men min första förlossning var bra. Jag är glad att jag har den att jämföra med.
Fy, klart det känns ännu värre att leva med forlossningsskadan när den beror på någon annans slarv.
Min skada beror på att jag o barnet hade en infektion och barnet behövde snabbt ut på slutet.
Hade en ganska snabb förlossning med vattenav gång eftermiddagen innan och komm på kontroll dagen efter ca 10.30 utan värkar. Började få småvärkar under 1,5 timmar de tog ctg. Fick gå runt på sjukhuset i 1,5 timme tills 13.30. Ny ctg togs i 1,5 timmar och tyckte då att det börjat känna ordentligt men vid 15.30(öppen knapt 2-3 cm) frågade bm om vi skulle åka hem en stund men jag sa nej. Vi har en timmes körning enkel väg och jag har för ont. 17.35 föddes hon. Under dom två aktiva timmarna så var det frågan om kejsarsnitt flera gånger och en läkare var närvarande stor del av tiden. Jag minns att läkaren sa nej nu får vi ta ut barnet men jag började precis krysta då. Vid sista värken säger bm till mig att andas genom nästa värk( för att inte spricka.) men läkaren säger nej, bebisen ska ut nu. Jag vet inte om jag spricker eller om de klipper mig. Bebisen kommer ut med den värken. Vi båda har feber. Men jag hade fåt antibiotika dropp under förlossningen och dagen efter hade ingen av oss feber längre. Bebisen hade för höga hjärtljuden under de förlossningen.
Jag är faktist mer rädd för kejsarsnitt en vanlig förlossning. Att ligga där vaken medansvar någon skär och drar och sliter i magen. Fy. Helt hjälplös och utan någon kontroll. Men jag får se. Det kanske blir KS ändå om inte moderkakan flyttar sig uppåt. Hoppas verkligen den gör det.
Jag har börjat vakna kl 03.30 varje natt och ofta somnar jag inte om. Så tröttsamt. Ligger då ofta och grubblar över saker. Även om jag vet från mitt nattarbete att 3.30-5.30 är vargatimmarna och kroppens stresshormon ökar(för att väcka en ur djupsömnen) och allting alltid känns tyngre då. Så kommer man ändå inte ifrån att all alltid känns lite tyngre för att sedan kännas bra på morgonen.
