Rindi

Äldre 11 Jan 12:25

576 svar

40+ med BF sommaren 2018

Kanskeigen skrev 2018-01-10 19:35:28 följande:

Hej alla!

Hur går det för er?

Här sniglar tiden sig fram. Ska på tidigt ul på fredag och allt är en väntan på det. Har väldigt mkt oro för om allt är ok därinne. Tröttheten är enorm varje kväll, illamåendet kommer och går men inte farligt alls. Idag går jag in i vecka 11.

Jag är i v 11 (10+2) idag och har bokat UL på tisdag 16/1. Hoppas det lever och har rätt storlek, dvs för sin vecka. Har bokat blodprov för NIPT dagen efter. Illamåendet vet jag inte vad jag ska tro om. Kräks alltid det första jag gör direkt jag kliver upp, sen är det lite olika. Vissa dagar knappt inget och andra dagar kan jag få kräkimpuls av att jag pratar eller går sakta till tåget. Jag tar medicin (Lergigan Comp) ibland men försöker undvika det. Rejäla sömnproblem har jag fått senaste veckorna också

Somnar ibland inte förrän 2 på natten eller så vaknar jag vid 3-4 och ligger vaken till 8 och sen sover som död till lunch typ. Förstör hela dagen.

Så jag vet inte vad jag ska tro. Men på tisdag vet jag mer. Kan bara hålla tummarna. Inget blod, inget ont och ser ut som jag är i femte månaden. Men det beror väl på progesteronet

Rindi

Äldre 11 Jan 22:51

#399

nypan78 skrev 2018-01-11 14:00:46 följande:

Tyvärr måste jag hoppa av denna tråden. Skulle ha varit i 6+6 idag och fick en lätt blödning igår och hade en dålig känsla hela veckan, idag bekräftades mina misstankar. Det fanns inget å se - men grav testet är ff positivt. Bara vänta å se. Förmodligen måste vi göra ivf om vi vill ha ett barn till.Vet inte om jag orkar detta igen...

Fy vad ledsamt

Känner så med dig.

Rindi

Äldre 17 Jan 13:33

#419

InaLo skrev 2018-01-17 12:51:43 följande:

Gjorde kub í dag och fick 1:20000 Så det är man nöjd med. Det tog 40minuter att få fram bilder som gick att mäta så det var mysigt se bebisen så länge. Alltin såg fint ut och nackspalten var 1.5mm. Nytt bf 26//7

Vad skönt, grattis!

Rindi

Äldre 17 Jan 13:42

#420

Milou3 skrev 2018-01-16 19:58:11 följande:

Fått Lergigan utskrivet pga överjävligt illamående. Men jag vågar inte ta de!! :( som biverkning ( visserligen mindre vanlig biverkning) står hjärtstillestånd!! Blir ju skitnojig här.

Och när man googlar Lergigan så läser man om många som blivit helt däckade av medicinen.

Vågar jag ta en tablett? Mår så urkigt dygnet runt så står knappt ut :( eller ska man ta postafen ist?

För mig hjälper det och jag blir inte trött. Men jag har Lergigan Comp och jag har för mig att du inte ville ha med koffein? Jag tar en tablett direkt efter första morgonspyan. Sen klarar jag mig rätt ok om jag äter noggrant och vilar mycket. Tar vid behov en till på em om jag ska göra något lite mer ansträngande t ex träffa någon eller hämta barnen.

Angående däckad av Lergigan så har jag haft otroliga sömnproblem senaste veckorna. Ett par ggr har jag tagit en Lergigan (utan Comp) mitt i natten i ett desperat försöka att somna på den. Det har inte fungerat...

När jag fick Lergigan förra grav hörde jag att den inte hjälper alla. För mig har det fungerat och varit skillnaden mellan att kunna klara av en vardag eller att inte ha ett liv, typ. Den här gången har ju illamåendet lugnat sig lite nu framåt v 12 så nu äter jag dem inte längre. Men jag har dem i handväskan i beredskap.

Jag har aldrig upplevt någon biverkning heller. Mina sömnproblem senaste tiden tror jag beror på gravidhormoner plus en son som är mörkrädd och måste sova i min säng.

Rindi

Äldre 17 Jan 13:46

#422

Igår gjorde jag UL och såg en sprattelgubbe med tickande hjärta och som inte bara var i rätt storlek för sin vecka utan till och med lite längre. Väldigt skönt då jag oroat mig för MA pga minskade symptom. Idag lämnar jag blod för NIPT. Vecka 11+0 igår enligt beräknat, v 11+5 enligt mätvärde på fostrets storlek.

Rindi

Äldre 19 Jan 09:55

#436

Kanskeigen skrev 2018-01-18 21:02:53 följande:

Hej!

Det blev inget ?kanske igen? och inget efterlängtat sommarbarn. Jag vet inte just nu om vi ska ge upp eller inte. Vi har ju två underbara barn redan, tiden går mm mm Just nu väntar jag på att få en läkartid hos en annan instans för att sedan få tabletter för att så att säga blöda ur det som inte blev något och som antagligen inte varit något på en månad eller så. Vi får se hur jobbigt det blir och sen ta oss vidare därifrån. Allt känns tufft och ledsamt just nu.

Lycka till alla blivande mammor härinne och fortsätt att stötta varandra!!

Åh, vad ledsamt!! Vet hur det känns. Hoppas att du i alla fall får ett någorlunda drägligt avslutande. Om man googlar får man mest läsa om jobbiga upplevelser (så gör inte det!) men för mig gick det helt ok i höstas. Jag tog inte ens all smärtlindring.

Trots att jag är gravid nu igen och har kommit längre denna gång, är jag ändå ganska säker på att jag får nöja mig med mina två superhärliga ungar ifall detta inte går vägen. De är så stora nu, 8 och 10, att de är värda en mamma som är lite med i matchen och inte bara upprepat gravidtrött och oförmögen till det mesta och planerar sitt liv efter ett ev nytt barn. Så tänker jag om mig själv.

Många kramar till dig!

Rindi

Äldre 19 Jan 10:00

#437

DragonWoman skrev 2018-01-19 09:30:29 följande:

Vi kommer vänta tills efter kub och extra ultraljud. Av mina är det bara en som "vet" .. Lillkillen envisas med att det är en bebis i mammas mage, han bara vet. 3 år gammal dessutom

Vi väntar till svar på NIPT (alltså minst två veckor till), förutsatt att det är bra. Jag får dock kämpa med att dölja magen. Är smal i övrigt med minituttar så den står verkligen ut som en boll... Det är rätt årstid i alla fall. Stora stickade tröjor är grejen.

Rindi

Äldre 21 Jan 14:01

#462

InaLo skrev 2018-01-21 07:18:17 följande:

Är lite nyfiken om hur mycket ni har gått upp och i vilken vecka ni är. Även kul att vetahur mycket ni har gått upp i era tidigare graviditeter.

1:an 18kg åt ganska onyttigt

2:an 10kg (trots stor bebis på 4.3kg)

3:an 12-13kg

4:an Jag hade gåt lite ner ibörjan men nu är jag på + 1.5kg i vecka 14

1:an ca 11 kg

2:an ca 6-7 kg (kräktes mkt och hade en 2-åring att springa efter. Jag själv gick nog egentligen ner lite i vikt då. Sista veckorna i grav försökte jag gå upp i vikt med grädde och socker. Hjälpte inte. Men bebisen kom ut på 4,1 kg 2 dar efter BF. Efter 4 mån amning stannade vågen på 46,5. Jag åt som en galning och mannen köpte hem travar med kexchoklad som jag kunde proppa i mig. Jag var hungrig jämt, trött och irriterad och såg ut som en fågelskrämma. Det var hemskt. Men vid 4 mån började vi med smakportioner och när jag kunde dra ner på amningen började jag sakta gå upp i vikt igen. Men det tog över 1 år att komma till min matchvikt på 52 kg. Jag är 159 cm.

3:an (nuvarande) vet jag inte vad jag väger, har ingen våg (och har inte varit på inskrivning). Men tror jag startade på kanske 51,5 och har möjligen gått upp ca 1 kg (v 12 nu).

Att träna är tyvärr helt uteslutet. Jag mår så sjukt dåligt och kräks om jag går lite för hastigt. Jag städade badrummet i lugnt tempo i fm. Det är max ansträngning jag pallar. Sen blev det soffan en timme. Jag har köpt Olga Rönnbergs graviditetsträningsapp och liksom ligger i soffan och LÄSER om övningarna. Och drömmer

Rindi

Äldre 14 Mar 21:01

#549

Hej allihopa! Var ett tag sedan jag skrev men nu gör jag ett inhopp Efter NIPT (som ju var bra) köpte jag en doppler för att kunna lyssna på lite hjärtljud innan man känner fosterrörelser. Jag hörde inte ett smack. Illamåendet avtog, magen var lite mindre svullen och jag började noja igen såklart. Med mitt andra barn kände jag fosterrörelser fr o m v14 och kräktes och åt medicin mot det. Denna gång inget. Till slut bokade jag ett UL privat (hade ännu inte skrivit in mig på MVC...) och fick se att det var liv och rörelse och ett foster i rätt storlek. Jag bokade tid hos MVC (skrev alltså in mig v17...) och dagen före MVC tyckte jag mig känna en liten liten puff. En enda. BM (vikarie pga sportlov) ville inte lyssna på ngt hjärtljud Sedan kände jag ngn liten puff ca var tredje dag och i v 19 på kvällen innan läggdags. I måndags gjorde jag i alla fall RUL och allt såg fint ut. BF 8/8 vilket väl är vad jag har räknat med.

Eftersom jag varit så osäker har jag inte berättat för barnen, har kunnat dölja magen rätt ok med tröjor. Men i helgen berättade jag och det blev ett stort jubel Jag har två söner, nyss fyllda 8 och 10. De var duktiga och pratade om hen och lillasyskonet, men lika ofta blev det han och lillebror. Jag tror att det var i denna tråd jag skrev att jag absolut inte ville veta kön pga överraskning mm och t o m kryssade bort det på NIPT. Jag har själv varit övertygad om att det var en pojke för jag tyckte jag såg ngt litet mellan benen på extra UL. Men väl på RUL tänkte jag att jag vill inte att en ev lillasyster tas emot med ett jaså var det inte en bror, så jag bestämde mig för att fråga om könet där och då. Och vet ni, det ÄR en flicka! Just nu ruvar jag på hemligheten själv men ska berätta för dem om ett tag. Jag tror det blir mer verkligt för dem (och mig! ) att vänta på lillasyster istället för lillasyskonet.

Åh, min äldsta är så stolt, han berättat glatt nyheten för alla som inte ens har frågat och hans leende går från öra till öra

Nu puffar förresten lillasyster flera ggr varje dag, och plötsligt ser jag uppenbart gravid ut och inte bara svullen, så den där dopplern tar jag nog och säljer

Hoppas att ni andra mår så bra som det går!

Rindi

Äldre 14 Apr 21:29

#561

sommar 77 skrev 2018-04-11 10:36:49 följande:

InaLo....

Av en slump så gjorde jag en undersökning på mvc av en läkare då jag gick dit för ont i magen. Ca v 22...

Denna graviditet har inte varit lik alls men jag tror inte det har med placenta previa och göra?

Jag har ju haft väldigt ont i magen tidvis....

Annars ska det inte vara någon fara om man inte blöder....

6 dagar till kejsarsnitt....sååå nervös!!

Skriv gärna här och berätta hur det gick med snittet, när du har landat och orkar. Jag har begärt planerat snitt pga jag är helt trasig i underlivet sedan förlossning nr 2. Jag kan leva skapligt komplikationsfritt, men med anpassningar, idag men vill inte riskera att bli en millimeter sämre pga en till förlossning. Jag har fått remiss till spec-mödravården/kvinnokliniken eller vad det är för att prata om det. Känns som pest eller kolera men bebisen måste ju ut

Rindi

Äldre 14 Apr 21:31

#562

Välkomna alla nya!!

Rindi

Äldre 15 Apr 09:46

#564

InaLo skrev 2018-04-15 04:44:43 följande:

Får jag fråga vad du har för förlossningsskada? Är det inget som går att fixa?

Sprack själv hela mellangården vid förra förlossningen. Bakvägen töjdes soppas att jag har framfall av bakvägen vilket gör att tarmväggen buktar och ger besvär när man ska gör nr 2 men det har jag lärt mig handskas med eftersom man inte fixar sånt fören man fött sina barn färdigt. Vi velade ju länge om en 4:a och nu väntas ju hon till sommaren. Jag är sydd förra gången på ett sätt som jag antar inte går att genomgå en förlossning utan att den spricker upp igen mellangården.

Lär få det fixat sedan efter denna tjej är född.

Det är typ samma men utan att mellangården sprack (inte jättemycket, jag fick dock tre stygn). Den bindväv (fascia) som finns mellan bakre slidvägg och ändtarmen är helt av. Det kallas tydligen för en oupptäckt grad 2-bristning och jag har antagligen samma besvär (och sätt att handskas med det) som du vid nr 2. Det borde ha opererats direkt efter förlossningen men, du vet, omföderska och hemskickad efter 10 timmar... Det tog tre månader innan jag kunde gå någorlunda normalt och nästan ett år innan jag kunde springa. Och nej, knipövningar hjälper ju inte mot avsliten bindväv

. Däremot kan ju starka muskler motverka andra bäckenbottenproblem.

I alla fall. Alla jag frågade som tittade ?där nere? sa att det såg heeeeelt normaaaaalt ut (för att ha fött två barn...). Det var först vid mitt missfall i höstas som gynläkaren som tog hand om mig visade sig vara bäckenbottenspecialist. Hon undersökte mig g r u n d l i g t, bekräftade vad som var fel och satte medicinska ord på det jag googlat mig till åtta år tidigare.

Så, jag kan leva med detta nu och ett tag till, men jag vägrar utsätta mig för något som gör att jag kanske får mer problem, blir inkontinent, får ont eller inte kan ha sex. Sen får det bli operation för mig om ett par år.

Jag tror att vad som anses ?normaaaaaalt? efter förlossningar borde omvärderas rejält. Vi bor i ett superduperland där kvinnor inte ska behöva lida resten av sina liv för att vi är de som sätter barnen till världen. Samhället behöver barnen och då får samhället baske mig ta hand om oss bättre. Med den stress och platsbrist som råder på förlossningen i dag, och särskilt i början av augusti, kan jag inte utsätta mig för att bli behandlad värre än en ko som ska kalva. Jag har fött barn på 6 resp 4 timmar (total tid) och kan inte börja åka runt halva länet i jakt på en plats. Blir det inte snitt tänker jag föda hemma, då får man två barnmorskor på heltid tills bebisen är ute. Vilket borde vara allas rättighet egentligen. Jag har fött båda helt utan bedövning (inte ens lustgas) och är inte rädd för smärtan. Det är det livslånga handikappet efteråt som jag gärna slipper

Rindi

Äldre 17 Apr 23:37

#566

Milou3 skrev 2018-04-16 22:33:51 följande:

Men fy stackare!! Och bra skrivet!

Väntar också mitt tredje barn. Födde sista barnet på 1 timme så nojar över att det ska gå för fort. Dock var det 11 år sedan så kroppen kanske är lite mer seg nu.

Himla läskigt det här med platsbrist.

Tack!

Jag tror att problemet med barn nr två var att barnmorskan trodde det skulle vara enkelt och därför inte kollade mig noga. Omföderska med en snabb första förlossning, fullt öppen när jag kom in (vattnet gick på parkeringen och de hivade upp mig på en brits innanför ytterdörren och sprang med mig till förlossningen). Sen hände inget. Jag krystade i en timme och jag kände att något var fel. Men barnmorskan tyckte det gick bra. Hjärtljuden gick ner och barnmorskan tyckte fortfarande det var lugnt, men jag kände att det var på liv och död och att barnet bara måste ut. Så jag tog i ännu mer. Då hör jag barnmorskan säga ojdå. Sen fick jag veta att han kom med ansiktsbjudning (och alltså egentligen satt fast. Många ansiktsbjudningar avslutas med akut snitt). Han var bara minuter från syrebrist dessutom. De tog navelsträngsblod för att dubbelkolla syresättningen. Nä, fy fan sånt jäkla trauma i efterhand. Det är åtta år sedan och jag kan fortfarande inte prata om det (eller ens skriva detta) utan att börja grina. Att han kom ut frisk och stark är min förtjänst. Jag gick sönder men han är inte hjärnskadad. Det var givetvis värt det, men jag gör inte om det. (Att de dessutom inte undersökte mig ordentligt när jag pressat ur mig ett huvud på fel håll och gladeligen skickade hem mig efter tio timmar, det känns bra nära som ett övergrepp...)

Men min första förlossning var bra. Jag är glad att jag har den att jämföra med.

Rindi

Äldre 17 Apr 23:45

#567

Milou3 skrev 2018-04-16 22:33:51 följande:

Men fy stackare!! Och bra skrivet!

Väntar också mitt tredje barn. Födde sista barnet på 1 timme så nojar över att det ska gå för fort. Dock var det 11 år sedan så kroppen kanske är lite mer seg nu.

Himla läskigt det här med platsbrist.

En timme är fort! Det är fascinerande att man kan gå nio månader med livmodern stängd och sen plötsligt tycker den att nä, nu öppnar jag mig och fort ska det gå! Men det är verkligen svårt att veta vad kroppen bestämmer sig för 11 år senare. Blir man som förstföderska igen eller tycker kroppen att den är superrutinerad? Omöjligt att veta. Förstår att du nojar. Men kanske blir det precis lagom nu? Jag tycker 6 timmar är ganska ok. Man hinner förstå vad som händer men har skapligt med ork kvar till slutet.

Om några månader vet vi hur det blev

40+ med BF sommaren 2018

INNEHÅLL