Ja visst lät en majbebis bra. Vår dotter är född i november och har alltid tänkt att det vore mysigt att få en sommarbebis, men den chansen känns ju rätt förbrukad för min del den här gången i alla fall. Men vad gör det om det blir en novemberbebis igen eller om den så föds på julafton, det spelar väl egentligen ingen roll. Nu siktar vi bara på en bebis så småningom och huvudsaken är att han/hon mår bra. Det är väl precis lika mysigt att ha en halvårsbebis under sommaren också. Huvudsaken är att vi lyckas! Och det hoppas jag vi gör. Även om det känns som en oändlighet just nu.
Nu hade jag bestämt mig för att ringa gyn idag och "kräva" tabletter för att det ska komma igång. Men nu vet jag inte längre om jag ska ringa eller inte.
Inatt kl 12 kom det lite blodblandat på pappret (förlåt detaljerna). Nu på morgonen var det i princip inget igen. Undra om kroppen håller på att försöka få ut det själv nu och att det därför är bättre att vänta ut det eller om jag ska ringa ändå??? Det var ju så lite som kom men ändå något. Förut har det inte varit tillstymmelse till blod.
Pratade förresten både med gyn och barnmorskan om hur länge de tyckte vi skulle vänta med att försöka på nytt sen när det här är över. På gyn rekommenderade de att vänta 2 menstruationer medan barnmorskan sa att det gick att försöka på en gång igen bara allt var klart. Kroppen säger själv till när den är redo för en ny graviditet och innan dess händer inget ändå.
Jag beställde ägglossningstest och graviditetstest dagen efter mitt kub där ma upptäcktes. Något slags desperat försök att se framåt och inte bryta ihop. Bröt ändå ihop senare men idag kom alla test. På något vis både jobbigt att ta in att vi måste börja om för att vi faktiskt inte längre är gravida. Men även något att blicka fram mot.
Skickar stora kramar till er tjejer och hoppas det känns lite lättare snart <3
Igår och idag har jag haft blinkande gubbe på ÄL-test så nu är det snart dags tror jag! Känner mig otroligt taggad för detta nu, håll tummarna!
Mina bröst spänner och ömmar fortfarande. Har era symtom försvunnit direkt efter missfallet eller är det normalt tror ni att känna av det fortfarande ett tag efter? Jag hade ju liksom inga andra symtom
Jag vill också att alla hormoner ska vara ur kroppen. Blöder lite fortfarande men har inga symptom. Så otroligt svårt att förlika mig med att fostret var friskt och att det bara var otur. Känns som att det var vår chans till ett till barn :(
Har möte på kliniken nästa vecka. Om slemhinnan är fin och ägglossning är på g borde de inte motsätta sig insättning av ett embryo. Det enda är att jag vill ha svar på analysen av moderkakan.
Ska ni försöka så snabbt ni kan? Låter på ganska många som att man är väldigt fertil precis efter missfall och som din BM sa Linnea kommer ju kroppen ta emot en graviditet enbart om den kan och annars inte. För mig finns dock risken att "slösa" ett fint embryo på dåliga förutsättningar. Vi är snart uppe i 100 000 i kostnader för att försöka få en trea så det är värdefulla embryon.