För oss med ma/MF i bagaget från Bf MAJ 2018 med syskon,stannar på FL

Zanda: var i Sverige bor du?

Tänkte också på den men tror inte jag är riktigt redo än. Sen tror jag att den absolut har mycket att säga. Var den sevärd? Kanske kan man finna styrka i en sån film också. Själv lyssnade jag på låten "jag fick låna en ängel" med Shirley Clamp igår och tyckte den var fin om också väldigt sorglig såklart. Ändå kändes den så rätt i den situation vi är i nu. Det var ändå ett litet liv vi förlorade och den sorgen måste nog få ha sin tid. Hur länge dröjde det innan ni försökte igen efter missfallet, Zanda? Jag undrar så när man kan börja försöka igen. Är det större risk för missfall igen om man försöker för snabbt tro? Psykiskt sett så tror jag att nya försök är den bästa läkningen för just mig i alla fall.

Det låter ju lovande att man ska kunna försöka direkt igen. Hur länge sen är det du fick ditt MF Zanda?
Jag satsar på att orka jobba i slutet av veckan igen, men lite beroende på om och när jag får tabletter också såklart. Känner mig inte riktigt kapabel att stå och ha lektioner ännu, är lärare nämligen. Alltför nära till tårarna ännu och de kommer bara utan nån som helst förvarning.

Ja visst lät en majbebis bra. Vår dotter är född i november och har alltid tänkt att det vore mysigt att få en sommarbebis, men den chansen känns ju rätt förbrukad för min del den här gången i alla fall. Men vad gör det om det blir en novemberbebis igen eller om den så föds på julafton, det spelar väl egentligen ingen roll. Nu siktar vi bara på en bebis så småningom och huvudsaken är att han/hon mår bra. Det är väl precis lika mysigt att ha en halvårsbebis under sommaren också. Huvudsaken är att vi lyckas! Och det hoppas jag vi gör. Även om det känns som en oändlighet just nu.

Nu hade jag bestämt mig för att ringa gyn idag och "kräva" tabletter för att det ska komma igång. Men nu vet jag inte längre om jag ska ringa eller inte.
Inatt kl 12 kom det lite blodblandat på pappret (förlåt detaljerna). Nu på morgonen var det i princip inget igen. Undra om kroppen håller på att försöka få ut det själv nu och att det därför är bättre att vänta ut det eller om jag ska ringa ändå??? Det var ju så lite som kom men ändå något. Förut har det inte varit tillstymmelse till blod.

Vi får se hur jag gör. Så kluven, ringa idag eller vänta och se vad som händer och ta tiden på torsdag istället. Önskar bara att det kom igång på riktigt nu så jag får det överstökat och kan börja blicka framåt.

Nu har jag varit i kontakt med både barnmorskan och gyn. De tycker att jag ska avvakta tills torsdag ändå eftersom det ändå kom lite blod på pappret förut. De trodde att det kanske ändå kunde vara början och då är det allra bästa att kroppen får klara det själv. Hcg proverna jag tog i fredags visade på typ 300 nånting tror jag det var och det var tydligen inte så väldigt mycket så det var bra att ta nya prover på torsdag för att se om det sjunkit ännu mer då. Hur mår ni andra idag?

Kram. Vi kämpar på. På olika håll i landet men ändå tillsammans

Pratade förresten både med gyn och barnmorskan om hur länge de tyckte vi skulle vänta med att försöka på nytt sen när det här är över. På gyn rekommenderade de att vänta 2 menstruationer medan barnmorskan sa att det gick att försöka på en gång igen bara allt var klart. Kroppen säger själv till när den är redo för en ny graviditet och innan dess händer inget ändå.

Hon menade att om man blir gravid så blir man och då är det ett tecken på att kroppen är redo. Annars händer det inte. Hon sa att många läkare menade att man skulle vänta en eller ett par månader innan man försökte igen mest pga att man skulle återhämta sig psykiskt.
Idag känns det extra tufft igen och återigen undrar jag hur jag nånsin ska bli mig själv igen. Jag ångrar att vi inte försökte med barn nr 2 för flera år sen när jag var yngre och allt, men just då kändes det ju inte rätt och ett naturligt val därför. Vill så gärna ge min dotter ett syskon och själv få uppleva glädjen av ytterligare ett mirakel, men när? Usch vad tankarna går.