Hej tjejer,
Följs också gärna åt här även om mitt missfall inte känns lika grymt som era...känns kul att ha några att prata med och drömma framåt med! 
Stor kram till er <3
Just ja, nån frågade om ålder och jag har just fyllt 37. Känner mig inte jättestressad över det då jag alltid haft lätt för att bli gravid (peppar, peppar) och för att jag läst mycket ny forskning som visar att fertiliteten upp i åldrarna faktiskt är ganska hög numera... Jag har ju tre barn sen innan, och hoppas ju nu på en liten fyra - men kanske vi även hinner med en liten femma tänker jag ibland...inget min man är invigd i ännu dock och en sak i taget! 
Hej Zanda! Välkommen hit till oss. Nu är vi 4 kämpar här! Inte riktigt insatt i din situation men antar att du, liksom oss andra, var beräknad att få barn i maj? I vilken vecka fick du missfall? Kram på dig
Ja, de andra också såklart!
Mysigt med en fyra (och kanske en femma!). Min man var lite osäker på en trea innan vi beslutade oss men nu är vi väldigt angelägna båda två. Eftersom vi har svårt att bli gravida kommer vi att tvingas lägga ned om inget händer inom ca ett år, försöker att inte tänka på det. Det här är mitt andra missfall i år och det tredje totalt (det första var 2011). Två tidiga kändes "normalt"och hanterbart men det här blev något annat och nu börjar tankarna om jag förutom att ha svårt att bli gravid även har svårt att behålla en graviditet.
Härligt med den inställningen och ja, det är många som får barn sent i livet nu. Det här var min fyra som låg i magen. Längtan efter fyran är ännu större nu. När jag var gravid i v 6 nu så blev min mamma sjuk. Graviditetsglädjen har inte hunnit då sådan plats förrän sista veckorna denna gång då mamma gick bort för 1,5 månad sedan. Nu hade jag äntligen kunnat börja fokusera på glädjen över liten i magen. Vaknar på nätterna och tänker och tänker på det här nu. Vill ha en garanti för att jag snart blir gravid igen. Det gåt ju inte. Väntan är så himla svår....
Har ni sett dokumentären "Efter Inez"? Fruktansvärt sorglig men fin...såg den nu på em och höll ju på att böla ihjäl mig... 
Tänkte också på den men tror inte jag är riktigt redo än. Sen tror jag att den absolut har mycket att säga. Var den sevärd? Kanske kan man finna styrka i en sån film också. Själv lyssnade jag på låten "jag fick låna en ängel" med Shirley Clamp igår och tyckte den var fin om också väldigt sorglig såklart. Ändå kändes den så rätt i den situation vi är i nu. Det var ändå ett litet liv vi förlorade och den sorgen måste nog få ha sin tid. Hur länge dröjde det innan ni försökte igen efter missfallet, Zanda? Jag undrar så när man kan börja försöka igen. Är det större risk för missfall igen om man försöker för snabbt tro? Psykiskt sett så tror jag att nya försök är den bästa läkningen för just mig i alla fall.
För mig var det viktigt mentalt att få börja direkt igen, att få fokusera på nåt roligt istället för att älta missfallet...
Då är våra två första ungefär jämnåriga. Imponerad att ni orkade en trea så tätt och nu vill ha en fyra. Blir härligt för barnen med många syskon.
Det låter ju lovande att man ska kunna försöka direkt igen. Hur länge sen är det du fick ditt MF Zanda?
Jag satsar på att orka jobba i slutet av veckan igen, men lite beroende på om och när jag får tabletter också såklart. Känner mig inte riktigt kapabel att stå och ha lektioner ännu, är lärare nämligen. Alltför nära till tårarna ännu och de kommer bara utan nån som helst förvarning.