Hur gör ni?

Tog ni reda på varför han inte åt maten?
Vi har aldrig haft maten som maktmedel hemma hos oss, är uppvuxen med detta och det har lett till att jag inte ser mat som något trevligt och mysigt, utan ofta ett nödvändigt ont.
Och vet du, ibland har man ingen aptit och ibland kan även ens favoritmat växa i munnen. Och jag misstänker att, som andra skrivit, att det är knappast sådana mängder som gör att godiset kan ersätta en måltid.

Gör det inte till en strid, för det är en strid du aldrig kommer att vinna.
Barn som vuxna (speciellt barn) har en sak som man alltid kan styra över, det som kommer in i kroppen och det som lämnar kroppen.
Dvs mat och toavanor är något man aldrig bör strida om

sextiotalist

Äldre 30 Oct 11:20

#18

BabyApril17 skrev 2017-10-30 11:07:23 följande:

Då är det ju en helt annan sak om man väljer att göra så

BabyApril17 skrev 2017-10-30 11:10:24 följande:

Tycker inte detta är ett hot. Inte en muta heller. För att få godis äter man mat. Inte som en muta utan för att idag är det lördag och då kör vi med lördagsmys. Man kan ju inte lära barnen att det är okej att skita i maten för att dom ändå skall få godis sen.

Fast här kommer man till pudelns kärna. Du, som inte är barnets förälder, har inte samma uppfattning som barnets förälder. Du väljer att bråka om det och skapat en konflikt.
I det här fallet är det en sådan sak som jag anser att man backar (min sambo har också barn sedan tidigare och jag har valt att backa i situationer som jag anser att det är inte min sak att hantera)

Barnets förälder väljer att inte följa din linje, då är det bara att acceptera detta.

sextiotalist

Äldre 30 Oct 11:21

#20

BabyApril17 skrev 2017-10-30 11:17:56 följande:

Nej, han brukar säga till när han är mätt och då lyssnar vi på det och sätter ner han på golvet. Han är 3 år och har vart sen med talet, så inte så lätt att få fram saker och ting alltid.

Absolut kan det vara så, men nu sa han som sagt inget och bara satt i sin stol och sa inget om att han var mätt eller så.. Han satt i max 5 minuter sen fick han gå ner.

Gjorde det inte till en strid, men om han skall ha godis eller inte är vi vuxna som bestämmer, inte en 3 åring. Då hade han ju valt att käkat godis, kakor och druckit saft hela tiden.

Ett barn vet inte själv vad som är bäst för den, då måste man som vuxen vägleda och visa vad som är rätt..

är det en treåring, jag kan nog säga ganska bestämt, att barnet inte kopplar hela vägen "äta mat - godis" "inte äta mat - inte godis".
Helt fel strid att ta anser jag.

sextiotalist

Äldre 30 Oct 11:23

#21

BabyApril17 skrev 2017-10-30 11:21:28 följande:

Jag tycker inte det är jättetrevligt att ha barn hemma som tror dom kan bestämma och styra och ställa.

Såklart han får bestämma andra saker, vad han vill ha för kläder, om han vill ha mjölk eller vatten, pålägg på mackan. Men det finns ju en gräns..

Snälla nån, en treåring kan knappast anses styra och bestämma för att han inte vill ha mat.
Som jag skrev innan, barn kan inte bestämma mycket, men det de kan styra över, det är det som kommer in och det som kommer ut.

sextiotalist

Äldre 30 Oct 15:24

#26

BabyApril17 skrev 2017-10-30 15:18:37 följande:

Jag är mer med bonusen och har mer ansvar än pappan och jag och pappan har kommit överens om att vi båda bestämmer. Eller hur tänkte du med våra gemensama barn Sen? Särbehandling?

Eftersom jag är av den uppfattningen att barn inte behöver behandlas likadant och inte ens likadant av sina föräldrar, så ser jag det inte som något problem.

Ja, jag har ett gemensamt barn med sambon, ja han har två barn sedan tidigare och ja, de har alla tre behandlats lite olika beroende på att de är tre olika personligheter, ja, vi har varit inkonsekventa.
Men visst, du kan ju köra din linje och bråka med pappan om sådana petitesser.

Kan väl upplysa om att alla tre är vuxna nu, äter det mesta, är artiga, trevliga och framför allt generösa, och fortfarande tre väldigt olika individer

sextiotalist

Äldre 30 Oct 16:05

#29

BabyApril17 skrev 2017-10-30 15:58:54 följande:

Det tror jag nog att han gör. Han var som sagt sen med talet, men förståelsen kom mycket tidigare. Han förstår ju andra saker som tex. plockar du upp dina leksaker nu så hinner vi se lite tv innan du skall sova, glass äter vi ju på fredagar du och jag (tradition efter dagis eller lunch om han är hemma den dagen, och ja jag vet att så små barn inte har en anning om vilken veckodag det är, men han accepterar mitt svar och frågar inte mer om det) och har dessutom haft fler lördagar här såklart där han ätit sin mat och sedan fått godis.

Jag tycker det är viktigt med mat och oftast äter han med väldigt god aptit, men ibland kommer trots in!

Det är tur att vi alla är olika :)

För att komma vidare i diskussionen. Han tjatade inte om godis eller så något efter, ca en timma efter (ca 19.00) åt han upp sin mat (på eget iniativ, inget tvång eller andra roliga idéer ni kommer med) och frågade då efter godis.

Då fick han det. Tror ni han hade ätit upp sin mat om han stoppat i sig godis innan?

Hedan efter kommer vi inte göra på detta vis. Vi kommer inte prata om godis innan eller visa något, Så får det bli en liten överraskning ist. Så brukar jag göra på fredagar med glassen, och han blir 100 gånger gladare av det.

Och varför gjorde ni det till en konflikt.
Fast utifrån det du beskriver så har ingen direkt koppling mat före godis sedan, han frågade ju inte ens efter godiset. Han var bara inte hungrig då, svårare än så var det inte.

Min egen grabb var en mycket envis tre-åring med mycket bestämd vilja och väldigt kräsen och nej, vi hade aldrig kunnat tvinga honom i maten (fast eftersom han åt så dåligt så var ofta blodsockret lågt nere och då kunde han få något han gillade innan maten och då kunde aptiten driggas igång).
Fast nu gillade han inte godis eller kakor, utan ofta var det hans favorit, svarta oliver, som han fick innan maten

sextiotalist

Äldre 30 Oct 16:09

#30

BabyApril17 skrev 2017-10-30 16:04:51 följande:

Alla är olika och tur är väl det :) skulle aldrig särbehandla något barn. Det är ju bara sjukt elakt.

Du skriver särbehandla, vi behandlade barnen utifrån den personlighet de var. Det hade varit betydligt elakare att inte respektera att de var olika, speciellt gällde de sambons två äldre barn, som var helt olika som personer och man hanterade dom utifrån den de var.
Den ena var extrovert, den andra introvert, den ena supersmart, den andra fick arbeta mer inom skolan. Den ena åt med god aptit allt som serverades, den andra va,r som vår gemensamma, mager, kräsmagad och ofta trött pga för lite mat.
Den ena morgonpigg, den andra kvällspigg.

Hur gör ni?

INNEHÅLL