Hur gör ni?

Beror på varför de inte äter upp. Jag tvingar inte barnen att äta sådant de inte tycker om, däremot vill jag att de smakar på allt så jag uppmuntrar dem att ta även sådant de troligen inte gillar. Vi har inte lördagsgodis men om vi till exempel skulle ha efterrätt skulle jag aldrig någonsin låta ett barn sitta utan och titta på bara för att det inte tyckte om maten.

Om barnet däremot tramsar och flamsar och springer runt istället för att äta är det förstås en annan sak.

Men vadå, ska han äta mer mat än han behöver OCH godis? Hur smart är det ur hälsosynpunkt?

En av de viktigaste sakerna man som förälder har att lära sina barn är att ha en sund inställning till mat. I det ingår att kunna känna hunger och mättnadskänslor. Därför är det viktigt att aldrig tvinga barn att äta upp utan att respektera deras naturligt medfödda mättnadskänslor. (Och att inte ta för mycket mat...)

Sen är det förstås massor av situationer där man måste göra en bedömning on det är så att barnet är ok mätt eller "bara tjafsar"/vill leka beroende på ålder och situation. Och om barnet går på en förskola som tvingar barnet att äta en viss mängd/äta upp, då blir det ännu svårare att hålla i linjen att barnet ska kunna känna själv när det är mätt.

Barn behöver så olika mängd mat. Min son äter ungefär hälften så mycket som min bonus som är lika gammal. Bonusen är lite överviktig. Den andra bonusen är något äldre och äter mycket mer än sin bror - och är smal som en sticka. Alla är i nedre tonåren.

Sen när det gäller godis - man ger knappast så mycket godis att barnet kan äta sig mätt på det ifall barnet nu ätit för lite mat?

Jag har själv haft problem med mat som barn och tvingar därför aldrig barnen att äta upp allt på tallriken. Oftast äter de upp ändå Att koppla matintag till en belöning (godis) tycker jag är generalfel då det signalerar att man MÅSTE äta även om man själv känner att man inte behöver.

Däremot är jag tydlig med att man mår dåligt av att enbart äta godis, så man måste ha ätit mat innan man äter godis, men jag tror på att man ska äta så mycket som man känner att kroppen behöver och inte mer bara för att det råkar ligga på tallriken.

Eftersom barnen bara fått godis på lördagar, så har de fått sitt godis oavsett hur mycket mat de ätit eller hur bråkiga de varit. De har fått godiset på dagtid, så vad de sedan ätit till middag har inte spelat någon roll.

Jag tycker att hot och mutor kan vara okej till viss del i barnuppfostran, men absolut INTE i samband med mat. Hamnar man i en sits där barnet inte vill äta då det vet att det finns godis finns det många andra alternativ. Ge aldrig barnet godis just efter middagen, exempelvis.

Tog ni reda på varför han inte åt maten?

Vi har aldrig haft maten som maktmedel hemma hos oss, är uppvuxen med detta och det har lett till att jag inte ser mat som något trevligt och mysigt, utan ofta ett nödvändigt ont.

Och vet du, ibland har man ingen aptit och ibland kan även ens favoritmat växa i munnen. Och jag misstänker att, som andra skrivit, att det är knappast sådana mängder som gör att godiset kan ersätta en måltid.

Gör det inte till en strid, för det är en strid du aldrig kommer att vinna.

Barn som vuxna (speciellt barn) har en sak som man alltid kan styra över, det som kommer in i kroppen och det som lämnar kroppen.

Dvs mat och toavanor är något man aldrig bör strida om

Ok, så han var inte hungrig, men lite sugen på godis. Lördagar ska hållas trevliga och roliga!

Fast här kommer man till pudelns kärna. Du, som inte är barnets förälder, har inte samma uppfattning som barnets förälder. Du väljer att bråka om det och skapat en konflikt.

I det här fallet är det en sådan sak som jag anser att man backar (min sambo har också barn sedan tidigare och jag har valt att backa i situationer som jag anser att det är inte min sak att hantera)

Barnets förälder väljer att inte följa din linje, då är det bara att acceptera detta.

Håller med dig ts! Du gör helt rätt.

Självklart ska barnet inte få något godis om de inte har ätit mat! 

är det en treåring, jag kan nog säga ganska bestämt, att barnet inte kopplar hela vägen "äta mat - godis" "inte äta mat - inte godis".

Helt fel strid att ta anser jag.

Eftersom jag är av den uppfattningen att barn inte behöver behandlas likadant och inte ens likadant av sina föräldrar, så ser jag det inte som något problem.

Ja, jag har ett gemensamt barn med sambon, ja han har två barn sedan tidigare och ja, de har alla tre behandlats lite olika beroende på att de är tre olika personligheter, ja, vi har varit inkonsekventa.

Men visst, du kan ju köra din linje och bråka med pappan om sådana petitesser.

Kan väl upplysa om att alla tre är vuxna nu, äter det mesta, är artiga, trevliga och framför allt generösa, och fortfarande tre väldigt olika individer

Och varför gjorde ni det till en konflikt.

Fast utifrån det du beskriver så har ingen direkt koppling mat före godis sedan, han frågade ju inte ens efter godiset. Han var bara inte hungrig då, svårare än så var det inte.

Min egen grabb var en mycket envis tre-åring med mycket bestämd vilja och väldigt kräsen och nej, vi hade aldrig kunnat tvinga honom i maten (fast eftersom han åt så dåligt så var ofta blodsockret lågt nere och då kunde han få något han gillade innan maten och då kunde aptiten driggas igång).

Fast nu gillade han inte godis eller kakor, utan ofta var det hans favorit, svarta oliver, som han fick innan maten

Och varför gjorde ni det till en konflikt.

Fast utifrån det du beskriver så har ingen direkt koppling mat före godis sedan, han frågade ju inte ens efter godiset. Han var bara inte hungrig då, svårare än så var det inte.

Min egen grabb var en mycket envis tre-åring med mycket bestämd vilja och väldigt kräsen och nej, vi hade aldrig kunnat tvinga honom i maten (fast eftersom han åt så dåligt så var ofta blodsockret lågt nere och då kunde han få något han gillade innan maten och då kunde aptiten driggas igång).

Fast nu gillade han inte godis eller kakor, utan ofta var det hans favorit, svarta oliver, som han fick innan maten

Du skriver särbehandla, vi behandlade barnen utifrån den personlighet de var. Det hade varit betydligt elakare att inte respektera att de var olika, speciellt gällde de sambons två äldre barn, som var helt olika som personer och man hanterade dom utifrån den de var.

Den ena var extrovert, den andra introvert, den ena supersmart, den andra fick arbeta mer inom skolan. Den ena åt med god aptit allt som serverades, den andra va,r som vår gemensamma, mager, kräsmagad och ofta trött pga för lite mat.

Den ena morgonpigg, den andra kvällspigg.

Oavsett vad man kallar det - muta, hot, straff eller konsekvens - så används godiset för att styra barnets matintag. "Ät upp så får du godis", eller "äter du inte upp så får du inget godis". Att styra barnet på samma sätt i många andra sammanhang är helt okej tycker jag - jag har alltså inget emot metoden i sig - men just när det gäller matintag anser jag det viktigt att det är hungern som ska styra och inget annat. Detta eftersom det är så ytterst vanligt att vuxna belönar sig med mat eller tröstäter, med övervikt och ohälsa som följd. 

Har man problemet att barnet inte äter när det vet att det finns godis eller efterrätt så finns det som sagt andra sätt att lösa problemet.

Jag är mer undrande varför man ger en treåring glass varje fredag och så mycket godis på lördagen att han blir mätt av det.

Jag ger min treåring ett par smarties eller en chokladpeng om hon får något. Och absolut inte flera dagar i veckan. Varför vänja ett litet barn vid det ?

Snälla nån, en treåring kan knappast anses styra och bestämma för att han inte vill ha mat.

Som jag skrev innan, barn kan inte bestämma mycket, men det de kan styra över, det är det som kommer in och det som kommer ut.

TS: ?Tror ni han hade ätit upp sin mat om han stoppat i sig godis innan?? Alltså jag är ju långt ifrån något mattegeni, men om man säger att mat mättar 3x och godis mättar 1x, borde det inte bli så att 3x+1x=4x och 1x+3x=4x? Dvs man äter lika mycket sammanlagt, oberoende av i vilken ordning man äter det? Så varför inte börja med efterrätten? Det gör vi ibland. Är inte säker att Luther skulle gillat det, men ändå.