Nån alkoholist som ville hjälpa mig med en fråga?

Jesus: det finns inget romantiskt med varken missbruk eller medberoende, de har jag inte påstått men jag visste om de ifrån början å valde ändå att fortsätta. Älskar man någon lämnar man inte den personen oavsett problem.

"Problem"? Alkoholism är inget problem eller hinder, faktum är att det inte finns nån relation. Du älskar och bryr dig och ror hela "relationen" och han ser inte dig som nåt annat än nån som ska finnas där när han känner för det, som ett objekt. En person i ett aktivt beroende har inte riktiga relationer och tänker på sig själv främst och sin drog. En sådan hjärna har nedsatt empati och är djupt egocentrisk, er "relation" består i att du ser, bekräftar och ger och han tar emot.

Jo. Man lämnar visst människor man älskar om dom kränker en, är drogberoende, otrogna osv. Du verkar ha nån twistad föreställning om att den ena måste vara ett helgon annars är den inte "god" (om hen lämnar) men att den andra kan dra sig undan, ljuga, svika löften och inte ens behöver kunna älska. Extrem obalans. I relationen men också inuti den medberoende.

Oj det var inte många rätt här - enligt mig iaf och min ?problematik? verkar likna Ts mans.

Det är klart jag älskar min man och barn mest av allt i hela världen! Jag känner enormt mkt kärlek och empati, är allt annat än egocentrisk!

Var har du läst att Ts man kränker, ljuger och är otrogen? Jag har aldrig kränkt eller varit otrogen och när det gäller lögner har jag säkert dragit en vit lögn ibland men inte mer än någon annan.

Svika löften och inte kunna älska? Jag förstår att du är hemskt bitter efter någon usel relation men blanda inte ihop det med Ts relation.

Min man kommer inte lämna mig, iaf inte pga detta. Möjligen någon gång av något annat skäl det kan jag inte veta idag.

Men vi har ett tryggt, kärleksfullt, stabilt och passionerat förhållande och så verkar även Ts ha det med sin man.

Finns absolut ingen som helst anledning att lämna pga detta ?problem?. Ett problem som inte behöver vara nåt problem om man inte väljer det!

Nej - kärleken har han enbart för Dig!

Flaskan och tid i ensamhet är ett behov men det är ingen kärlek och inget han VILL behöva göra.

Så är det i alla fall för mig.

Jag har tragglat mig igenom alkoholbehandling, tagit antabus i perioder, gått på AA möten m.m.

Jag har varit helnykter i åratal ibland. Men under dessa perioder med behandlingar, möten och helnyktert leveende mår jag KONSTANT uselt 24/7. Spelar ingen roll hur länge jag är nykter för det finns inget beroende på det sättet, det är något annat jag lider av, något som jag inte kan få på annat sätt och tro mig jag har försökt ALLT.

Så det senaste året har jag gett upp och insett att för att kunna leva ett normalt liv och må bra så måste jag ta 1-2 dagar i ensamhet när jag dricker då och då.

Jag tar nån öl ibland med vänner eller nåt glas vin till maten så det är inte sånt drickande jag menar.

Min man (särbo) har accepterat detta äntligen så vårat förhållande är underbart.

Intressant. Jag känner igen mig. Behov av att dricka ensam, gärna mer än en dag. Inte nåt man kan prata om öppet. Har du lätt för att bryta supandet eller måste du kämpa för att hålla det till högst 2 dagar?

Jag mår såklart uselt när jag bryter, men jag kämpar mig igenom det ändå. Drack igår men gick upp kl 5 idag och är på väg till jobbet. Bara att bita ihop.

Vilka mängder handlar det om? Dricker du alltid själv?

Det där är så tärande. Visst, man mår bättre efter hand under dagens gång men ju äldre man blir så känns det som jag inte orkar ännu en sån dag.