C78 skrev 2017-10-10 23:37:55 följande:
Tar det som att lärarna vet om problemet och har försökt lösa det på nåt klent sätt i stället för att ta tag i det på allvar. Och att det därför lett till att mobbarna gör livet än värre för din son därför han skvallrat. Är det så? Tänker att det måste gå att anmäla högre upp i sådana fall. Så att skolan får press på sig och något görs. För att ignorera detta är ju inget bra alternativ. Din son kanske aldrig tillåter dig ta detta vidare, ska du då inte göra det och ist låta mobbingen få fortsätta utan motstånd år ut och år in? Förklara för din son att du helt enkelt inte kan strunta i det han berättade för att du är rädd om honom och älskar honom, men att du inte kommer ta det direkt med lärarna denna gång utan att du kommer gå högre upp. Till andra vuxna som kan ge lärarna en tillsägelse att de gjort fel mot honom. Svårt sånt där men du ska nog inte ignorera detta.
C78 skrev 2017-10-10 23:46:04 följande:
Eller - om det är möjligt - ta kontakt med mobbarnas föräldrar och stäm träff. En familj/mobbare i taget. Barnen ska vara med. Det kan ju lösa en del. Förutsatt att de andra barnens/mobbarnas föräldrar är ok och sunda människor.
Vi har tagit upp tidigare händelser med rektor, utan att det blivit bättre. Snarare tvärt om...
Känns som vi sviker sonen dubbelt, dels genom att berätta när han tvingat oss att lova att inte göra det, och dels genom att berätta för vuxna som svikit honom flera gånger tidigare.
Känner föräldrarna till den pojke som är drivande i det här fallet. Tyvärr är det nog inte lätt att nå fram...
Finns också en förklaring till pojkens agerande som jag kan förstå. Hans föräldrar har nyligen skiljt sig och pappan mår mycket dåligt, samtidigt som mamman flyttat in hos en ny sambo med barn, och den nya sambons barn råkar vara en av vår sons bästa vänner. Det gör att vår son oftast väljer att leka med sin kompis istället för den här pojken som nu dragit igång det här på skolan, och jag kan förstå att han då känner sig lämnad utanför.
Tyvärr har vi sett tidigare att pojkens mamma i sådana här situationer gör sin son till offer, och eldar på hans besvikelse istället för att hjälpa honom att hitta egna vänner. Har försökt att bjuda med honom för att underlätta både för honom och mamman, men det har aldrig blivit riktigt bra. Han tar ut sin osäkerhet i överdrifter, klarar inte av att vara fler än två när de leker, och jobbar hela tiden för att stänga ute vår son eller sitt "nya syskon", vilket kräver att jag som vuxen hela tiden måste vara med och hålla koll och trösta. Brukar sluta med att han blir arg, och tycker att jag har fel som försöker få med alla i leken, och gå hem till mamma och berätta hur elaka alla är och hur jobbigt det är att leka hos oss. Har också sett ett antal konflikter med andra barn och föräldrar, där den här pojken agerat gränslöst eller stängt ute andra barn, men hans mamma har inte visat någon förmåga till annan lösning än att hjälpa honom att stänga ute andra barn/föräldrar och bidra till hans svårigheter.
