Mina barn vill inte vara hos mig

Barnen är ju väldigt små, det kanske är för långt för dem med hela veckor? Är det något du och pappan kan diskutera? Varannan vecka funkar inte för alla individer även om det låter rättvist och bra på papperet.

Sedan tycker jag det är bra att du inte pratar bort det utan agerade så att dottern skulle må bra. Har läst trådar om folk som blir arga och säger åt barnet att "sluta tjura, vi ska ju dit i morgon!" och sen inte gjort mer. 

Eller får ni gör som det nu blev: äta middag eller göra något tex mitt i veckan men att man ändå sover där det var planerat. Då ses man med kortare intervall äv 7 dygn. 

Jag förstår din känsla TS, men tänker att det du ska göra är bekräfta barnens saknad (så de känner att den är okej), prata om den och erbjuda alternativ så som föreslogs tidigare av ett nick med massa bokstäver i sitt namn. Dvs: "Ja du saknar pappa. Det är mysigt i en gosig säng. Jag undrar om vi kan göra om min säng så den blir jättegosig Kan inte du hjälpa mig med det?"

Sen tänker jag att flickan ju frågade efter dig och att träffa din syster med barn (även om hon sedan ville sova hos pappan på natten). På liknande sätt kanske de frågar efter dig under sin pappavecka men som du inte vet om?

Sen tänker jag att pappan har bott kvar i ert gamla hus också kan spela in, att ni hållit på och renoverat och du har en ny i ditt liv (även om de trivs bra ihop) också är faktorer som påverkar.

Tack för alla svar, vissa bättre än andra.

Barnen och min nya sambo går hur bra som helst ihop. Jag hade inte velat ändra på nånting. Han tar ansvar för dem, de frågar efter honom, de är trygga med honom och de älskar varandra.

Vi har pratat mycket om det här och har också varit inne på att vi kanske haft annat fokus också, medans när barnen är hos pappa så är det bara dom. Vi har försökt att lägga om det så att vi gör "de tråkiga sakerna" när barnen inte är här, och annat när barnen är här.

Jag menar inte att jag ska vara nummer ett, det jag menar är att förut var det jag framför pappan alla gånger och nu har det svängt till något värre? De grinade ju inte efter mig när jag var borta då, men de föredrog mig om man säger så. Nu lät det där jättekontstigt och vill ni rasa över det så varsågoda.

Vi tvingar dem inte att vara här. Det är inte liksom så att vi sliter dom från pappans armar och de grinar hejdlöst i en vecka efter det. De blir jätteglada när jag kommer och hämtar dem varesig det är på dagis, hemma hos honom eller att han lämnar dom här. Men man märker att de föredrar pappans veckor framför mina, och det igår var bara för mycket. Jag har knappt sovit något inatt, bara legat och grubblat. Hur ska jag agera på måndag när de ska hit? Tänk om detta satt spår i dottern så att hon inte vill hit på måndag?!

Jättebra tips att bekräfta istället för att rationalisera! Det ska jag ta till mig och använda mig av. Tack!

En tanke kom upp inatt när jag låg och tänkte. På hans veckor träffar jag dem alltid någon eller några gånger. Men på mina veckor träffar de sällan eller aldrig sin pappa, så det går alltså nästan alltid en hel vecka innan de träffar pappan igen. Sen jobbar han må-fre så barnen är på dagis 06.30-16.30 varje dag som han jobbar. Här brukar jag hämta dem tidigare om jag är ledig, och ha dem tills han kommer hem. Men kanske det spelar in? Först en heeel lång vecka innan de får se honom igen, och sen mycket tid ifrån honom i allafall? Som sagt så kanske de inte har chans att sakna mig tillräckligt?

Min syster var likadan bär hon var liten. En period ville hon inte alls vara hos sin pappa. Så de lät henne bo hos mamma ett tag och då gick det över och hon ville till sin pappa igen.

Pappa stannade kvar i det huset där ni bodde tillsammans , då är det så att dom är vana vid det huset dom känner sig trygga i , dom ser det som sitt hem, det är definitivt det inte pappa!

Var glad att barnen trivs hos sin pappa ,så kan du slappna av när dom inte är hos sig.Sen det där beteendet är just nu,det kan ändras.Och du vet inte hur mycket barnen saknar dig,när dom är hos pappa.Kom ihåg,det här är ingen tävling,vem är nr 1 eller så.Barnen behöver sin mamma ochså.Fortsätt saken vara och fortsätt vara en bra mamma,sä löser detta ochså .

Det kan absolut spela in. Om de har långa dagisdagar på hans veckor får de inte så många timmar vaken tid med sin pappa egentligen. Är detta något pappan kan förändra? Barnen är ju rätt små, har ni föräldradagar kvar skulle han kunna korta av någon arbetsdag för deras skull, hämta dem tidigare. 

Jag menar att du inte ska tänka på om de inte hinner sakna dig, utan troligen är det så att detta gör att de saknar honom. Kan han göra något för att minska på den känslan hos dem kommer de troligen lugna ner sig även gentemot dig. 

Så enkelt kan man inte se på det tycker jag. Varför vill du svärta ner pappan och påstå det bara handlar om huset? 

Nu kommer jag med en alternativ tolkning här men jag tänker att det också skulle kunna vara så att du är tagen för given och att barnen upplever dig som trygg. Du har gått vidare relativt snabbt men hur tog ditt ex er separation? Om en förälder varit ledsen, mått dåligt under en längre tid t.ex. så kan det göra att barnen känner att de behöver finnas till och "vaka" där. Dig behöver de kanske inte "bevaka", du klarar dig. Bara en tanke.

Du skriver väldigt mycket vad barnen har tillgång till men ingenting om hur kommunikationen fungerar  emellan er ! 

Du påstår att dom blir glada när du kommer, men kanske det är din sambo dom är glada att träffa ? 

OM du överröser dom med kärlek, varför skriver du inte vad du gör som är så överrösande ? Ett rum hit och dit bryr sig nog inte så små barn så mycket om. däremot i tonåren. 

Vill inte vara taskig med är uppväxt med en manipulativ mamma som gärna slog oss så är skeptisk emot allt en kvinna säger när det inte fungerar med barnen. 

Faktum är att jag som barn fungerade precis som du beskriver dina barn. Älskade pappa för han var lugn och snäll och ingen besservisser eller misshandlare. Blev glad när mamma hämtade mig för då fick jag träffa djuren eller någon annan snäll msk i närheten.. 

Men ofta höll det inte länge innan hon skulle börja älta o tjabbla och påvisa sin makt o ge en stryk för minsta lilla.

Nu säger jag inte att du är en av dom onda, men jag tror nog att du inte berättat allt! Säkert en hel del du utesluter faktiskt :S

Men lycka till ! O sluta räkna upp vad ungarna har, barnen har rätt till egna rum i detta land iallafall ? Vi har ekonomin till att ge dom det åtminstone ! Så ingen wow grej där inte !

För att du har haft en destruktiv mamma som slagit dig så tror du att jag slår mina barn för att de trivs bättre hos sin pappa?! Jag tänker inte sitta här och försvara mig för att du ska tro mig, det finns ingen anledning till det.

Du kommer med kloka och tänkvärda aspekter! Pappan har pappadagar kvar så jag kommer absolut att ta upp detta med honom.

Så kan det ju också vara. Barn är klokare än man tror, även fast de är små. Och mina barn är väldigt måna och särskilt dottern har förmåga att se när andra är ledsna och tänka sig i i deras situation. Sist vi tittade på Björnbröder så började hon gråta när Kenai berättade för Koda att Kodas mamma inte kommer tillbaka. Trodde aldrig att en femåring kunde förstå en film så.

När bonusen var i den åldern hade vi aldrig en hel vecka i sträck utan en dag i veckan(tors-fre) var han han hos den andre föräldern så att det inte skulle gå så lång tid mellan gångerna han fick träffa den andre föräldern. DÄr emellan funkade det dock inte att den andre föräldern ringde barnet utan då blev saknaden för stor

Fast det gjorde jag ju inte, jag skrev att " nu  tror jag inte att du är en av dem onda". Och frågade om hur eran kommunikation fungerade mellan dig och barnen.

Vilket du inte kunde uppge, så tror inte att den fungerar så bra! 

Du läser vad du vill läsa!

Det finns ingen anledning till det ? Trodde att hela din trådstart handlade om varför barnen blir som dom blir, ingen vågar säga något här, alla ska vara få försiktiga. Jag säger det rakt ut, jag tror att din kommunikation suger med dina barn ! Du ger dom saker så att du slipper ge dom det känslomässiga och dessutom låter ju allt så i andras vuxna öron med nyrenoverade rum bla bla!

I Dont give a Shit ! Någonting hände ju antagligen mellan filmen och godnattsamtalet. Uppenbart !!! D ungen inte kunde sluta gråta ! I vanliga fall kanske ungen hade blivit sur men gråter hejdlöst..  Come ON!!!?

Föraiktiga med all rätt då det är ett rejält jäkla påhopp att säga till någon att deras kommunikation med deras barn suger och sen dra upp historier om barnmisshandlare. Det är vet ju du knappast något om baserat på några rader. Du kan självklart ha dina teorier men det verkar ju tyvärr som du ärvt en hel del av din mors sätt att kommunicera som du går på . Du kanske borde sluta projicera din ilska över din dysfunktionella mamma på någon stackare på FL...Det verkar lite som att du inte slutat gråta än.

Hahaha! Alltså jag är en vuxen människa. Om jag hade en vän som satt och sade att hon ville vara någonannanstans när vi spenderar tid ihop så hada jag helt klart sagt att då får hon gå. Vänner som inte uppskattar mitt sällskap är inga vänner. 

Nej jag tycker det är larv att sitta och böla över en sådan sak. Småbarnsfasoner. 
TS är en vuxen mamma och får ta och växa upp mentalt.