Mina barn vill inte vara hos mig

Jag separerade med barnens pappa för 1.5år sedan. Jag flyttade ut, han stannade kvar i huset. Jag träffade väldigt snabbt min nuvarande sambo som funnit i barnens liv sedan dess och de går jättebra tillsammans.

Jag tog över mina föräldrars hus förra sommaren och började renovera, vi flyttade in till jul. Barnen har fått dela rum fram tills nu, då i även renoverat ett rum till dottern.

Sedan separationen har pappan varit nummer ett. Från början grinade båda efter pappa varje vecka och frågade hela tiden: När ska vi till pappa? De är nu 4 och 5 år gamla.

Detta har tagit väldigt hårt på mig och medans vi renoverade huset så tänkte jag: bara vi flyttar in så kommer det bli bättre. Och visst, det har blivit bättre, de grinar inte längre utan det kan räcka med att de frågar typ två gånger i veckan: "När ska vi till pappa?" Så får jag räkna upp dagarna som är kvar och sen utbrister dom: "jaa, pappa!". Men jag har hela tiden känt att de mycket hellre är där än här hos oss. Såklart att de blir glada över att träffa mig och vi har det väldigt bra på mina veckor, men det är alltid pappa som hägrar. När vi bodde tillsammans så var jag alltid nummer ett. De frågade efter mig när jag var på jobbet och blev överlyckliga när jag kom hem. De väckte alltid mig på mornarna och ja, det var liksom mamma som hägrade.

Den här veckan är det pappans vecka. Vi bor i samma by. Jag var över för att träffa dom en sväng och dottern säger då att hon vill äta middag med mig hos min syster, hennes moster. Så säger pappan: Du kanske vill sova hos mamms inatt, och det ville hon gärna.

Vi äter middag hos min syster och hon nämner under middagen att jag ska " lämna tillbaka henne hos pappa". Nää, säger jag, nu ska du ju sova hos mamma. "Men jag vill sova hos pappa" säger hon. Jag pratar bort det och vi går sen hem och ska ha mys framför tv:n.

Pappan ringer och det är lillebror som vill säga godnatt till hans syster. När pappan säger "godnatt gumman" så bryter hon ihop. Jah skyndar mig att avsluta samtalet men sen gråter hon hejdlöst i säkert 15 minuter "jag saaknar pappa! Jag vill vara hos pappa! Jag vill sova i min gosiga säng hos pappa och hålla om pappas arm. Pappaaaa papppaaa pappaaaaa!" Helt tröstlös är hon och jag håller på att gå sönder och bryta ihop. Jag försöker säga att vi ska ju till pappa igen imorgon bitti, men det går inte. Så jag säger "klä på dig då så åker vi" Hon flyger upp ur soffan och klär på sig ytterkläderna. Jag skjutsar henne till pappan, lämnar av henne i hallen och åker. Åker hem och gråter hejdlöst naturligtvis. Känner mig så himla värdelös och oälskad. Vad ska jag göra? Att känna mig som en andrahandsförälder och att detta hem bara är ett sekundärhem tär på mig. Barnen har två kompisar i grannhuset som de umgås jättebra med och de springer mellan husen kors och tvärs. Vi umgås mycket med min syster som också har två barn, deras kusiner, och de är som bästa vänner. Vi pysslar, jag överöser dem med kärlek. De har två jättefina rum. De är lediga från dagis minst en dag i veckan då jag är ledig från skolan. Varför är det så här???? :'( varför är det bara pappa som gäller? Vad gör jag för fel??!

marsen

Äldre 7 Oct 09:56

#13

Tack för alla svar, vissa bättre än andra.

Barnen och min nya sambo går hur bra som helst ihop. Jag hade inte velat ändra på nånting. Han tar ansvar för dem, de frågar efter honom, de är trygga med honom och de älskar varandra.

Vi har pratat mycket om det här och har också varit inne på att vi kanske haft annat fokus också, medans när barnen är hos pappa så är det bara dom. Vi har försökt att lägga om det så att vi gör "de tråkiga sakerna" när barnen inte är här, och annat när barnen är här.

Jag menar inte att jag ska vara nummer ett, det jag menar är att förut var det jag framför pappan alla gånger och nu har det svängt till något värre? De grinade ju inte efter mig när jag var borta då, men de föredrog mig om man säger så. Nu lät det där jättekontstigt och vill ni rasa över det så varsågoda.

Vi tvingar dem inte att vara här. Det är inte liksom så att vi sliter dom från pappans armar och de grinar hejdlöst i en vecka efter det. De blir jätteglada när jag kommer och hämtar dem varesig det är på dagis, hemma hos honom eller att han lämnar dom här. Men man märker att de föredrar pappans veckor framför mina, och det igår var bara för mycket. Jag har knappt sovit något inatt, bara legat och grubblat. Hur ska jag agera på måndag när de ska hit? Tänk om detta satt spår i dottern så att hon inte vill hit på måndag?!

Jättebra tips att bekräfta istället för att rationalisera! Det ska jag ta till mig och använda mig av. Tack!

En tanke kom upp inatt när jag låg och tänkte. På hans veckor träffar jag dem alltid någon eller några gånger. Men på mina veckor träffar de sällan eller aldrig sin pappa, så det går alltså nästan alltid en hel vecka innan de träffar pappan igen. Sen jobbar han må-fre så barnen är på dagis 06.30-16.30 varje dag som han jobbar. Här brukar jag hämta dem tidigare om jag är ledig, och ha dem tills han kommer hem. Men kanske det spelar in? Först en heeel lång vecka innan de får se honom igen, och sen mycket tid ifrån honom i allafall? Som sagt så kanske de inte har chans att sakna mig tillräckligt?

marsen

Äldre 7 Oct 17:22

#21

FallenAngelNr1000 skrev 2017-10-07 15:36:04 följande:

Du skriver väldigt mycket vad barnen har tillgång till men ingenting om hur kommunikationen fungerar emellan er !

Du påstår att dom blir glada när du kommer, men kanske det är din sambo dom är glada att träffa ?

OM du överröser dom med kärlek, varför skriver du inte vad du gör som är så överrösande ? Ett rum hit och dit bryr sig nog inte så små barn så mycket om. däremot i tonåren.

Vill inte vara taskig med är uppväxt med en manipulativ mamma som gärna slog oss så är skeptisk emot allt en kvinna säger när det inte fungerar med barnen.

Faktum är att jag som barn fungerade precis som du beskriver dina barn. Älskade pappa för han var lugn och snäll och ingen besservisser eller misshandlare. Blev glad när mamma hämtade mig för då fick jag träffa djuren eller någon annan snäll msk i närheten..

Men ofta höll det inte länge innan hon skulle börja älta o tjabbla och påvisa sin makt o ge en stryk för minsta lilla.

Nu säger jag inte att du är en av dom onda, men jag tror nog att du inte berättat allt! Säkert en hel del du utesluter faktiskt :S

Men lycka till ! O sluta räkna upp vad ungarna har, barnen har rätt till egna rum i detta land iallafall ? Vi har ekonomin till att ge dom det åtminstone ! Så ingen wow grej där inte !

För att du har haft en destruktiv mamma som slagit dig så tror du att jag slår mina barn för att de trivs bättre hos sin pappa?! Jag tänker inte sitta här och försvara mig för att du ska tro mig, det finns ingen anledning till det.

marsen

Äldre 7 Oct 17:24

#22

äldreochklokare skrev 2017-10-07 15:14:41 följande:

Det kan absolut spela in. Om de har långa dagisdagar på hans veckor får de inte så många timmar vaken tid med sin pappa egentligen. Är detta något pappan kan förändra? Barnen är ju rätt små, har ni föräldradagar kvar skulle han kunna korta av någon arbetsdag för deras skull, hämta dem tidigare.

Jag menar att du inte ska tänka på om de inte hinner sakna dig, utan troligen är det så att detta gör att de saknar honom. Kan han göra något för att minska på den känslan hos dem kommer de troligen lugna ner sig även gentemot dig.

Du kommer med kloka och tänkvärda aspekter! Pappan har pappadagar kvar så jag kommer absolut att ta upp detta med honom.

marsen

Äldre 7 Oct 17:26

#23

dream on skrev 2017-10-07 15:29:02 följande:

Nu kommer jag med en alternativ tolkning här men jag tänker att det också skulle kunna vara så att du är tagen för given och att barnen upplever dig som trygg. Du har gått vidare relativt snabbt men hur tog ditt ex er separation? Om en förälder varit ledsen, mått dåligt under en längre tid t.ex. så kan det göra att barnen känner att de behöver finnas till och "vaka" där. Dig behöver de kanske inte "bevaka", du klarar dig. Bara en tanke.

Så kan det ju också vara. Barn är klokare än man tror, även fast de är små. Och mina barn är väldigt måna och särskilt dottern har förmåga att se när andra är ledsna och tänka sig i i deras situation. Sist vi tittade på Björnbröder så började hon gråta när Kenai berättade för Koda att Kodas mamma inte kommer tillbaka. Trodde aldrig att en femåring kunde förstå en film så.

Mina barn vill inte vara hos mig

INNEHÅLL