Mina barn vill inte vara hos mig

Jag separerade med barnens pappa för 1.5år sedan. Jag flyttade ut, han stannade kvar i huset. Jag träffade väldigt snabbt min nuvarande sambo som funnit i barnens liv sedan dess och de går jättebra tillsammans.

Jag tog över mina föräldrars hus förra sommaren och började renovera, vi flyttade in till jul. Barnen har fått dela rum fram tills nu, då i även renoverat ett rum till dottern.

Sedan separationen har pappan varit nummer ett. Från början grinade båda efter pappa varje vecka och frågade hela tiden: När ska vi till pappa? De är nu 4 och 5 år gamla.

Detta har tagit väldigt hårt på mig och medans vi renoverade huset så tänkte jag: bara vi flyttar in så kommer det bli bättre. Och visst, det har blivit bättre, de grinar inte längre utan det kan räcka med att de frågar typ två gånger i veckan: "När ska vi till pappa?" Så får jag räkna upp dagarna som är kvar och sen utbrister dom: "jaa, pappa!". Men jag har hela tiden känt att de mycket hellre är där än här hos oss. Såklart att de blir glada över att träffa mig och vi har det väldigt bra på mina veckor, men det är alltid pappa som hägrar. När vi bodde tillsammans så var jag alltid nummer ett. De frågade efter mig när jag var på jobbet och blev överlyckliga när jag kom hem. De väckte alltid mig på mornarna och ja, det var liksom mamma som hägrade.

Den här veckan är det pappans vecka. Vi bor i samma by. Jag var över för att träffa dom en sväng och dottern säger då att hon vill äta middag med mig hos min syster, hennes moster. Så säger pappan: Du kanske vill sova hos mamms inatt, och det ville hon gärna.

Vi äter middag hos min syster och hon nämner under middagen att jag ska " lämna tillbaka henne hos pappa". Nää, säger jag, nu ska du ju sova hos mamma. "Men jag vill sova hos pappa" säger hon. Jag pratar bort det och vi går sen hem och ska ha mys framför tv:n.

Pappan ringer och det är lillebror som vill säga godnatt till hans syster. När pappan säger "godnatt gumman" så bryter hon ihop. Jah skyndar mig att avsluta samtalet men sen gråter hon hejdlöst i säkert 15 minuter "jag saaknar pappa! Jag vill vara hos pappa! Jag vill sova i min gosiga säng hos pappa och hålla om pappas arm. Pappaaaa papppaaa pappaaaaa!" Helt tröstlös är hon och jag håller på att gå sönder och bryta ihop. Jag försöker säga att vi ska ju till pappa igen imorgon bitti, men det går inte. Så jag säger "klä på dig då så åker vi" Hon flyger upp ur soffan och klär på sig ytterkläderna. Jag skjutsar henne till pappan, lämnar av henne i hallen och åker. Åker hem och gråter hejdlöst naturligtvis. Känner mig så himla värdelös och oälskad. Vad ska jag göra? Att känna mig som en andrahandsförälder och att detta hem bara är ett sekundärhem tär på mig. Barnen har två kompisar i grannhuset som de umgås jättebra med och de springer mellan husen kors och tvärs. Vi umgås mycket med min syster som också har två barn, deras kusiner, och de är som bästa vänner. Vi pysslar, jag överöser dem med kärlek. De har två jättefina rum. De är lediga från dagis minst en dag i veckan då jag är ledig från skolan. Varför är det så här???? :'( varför är det bara pappa som gäller? Vad gör jag för fel??!

Jag separerade med barnens pappa för 1.5år sedan. Jag flyttade ut, han stannade kvar i huset. Jag träffade väldigt snabbt min nuvarande sambo som funnit i barnens liv sedan dess och de går jättebra tillsammans.

Jag tog över mina föräldrars hus förra sommaren och började renovera, vi flyttade in till jul. Barnen har fått dela rum fram tills nu, då i även renoverat ett rum till dottern.

Sedan separationen har pappan varit nummer ett. Från början grinade båda efter pappa varje vecka och frågade hela tiden: När ska vi till pappa? De är nu 4 och 5 år gamla.

Detta har tagit väldigt hårt på mig och medans vi renoverade huset så tänkte jag: bara vi flyttar in så kommer det bli bättre. Och visst, det har blivit bättre, de grinar inte längre utan det kan räcka med att de frågar typ två gånger i veckan: "När ska vi till pappa?" Så får jag räkna upp dagarna som är kvar och sen utbrister dom: "jaa, pappa!". Men jag har hela tiden känt att de mycket hellre är där än här hos oss. Såklart att de blir glada över att träffa mig och vi har det väldigt bra på mina veckor, men det är alltid pappa som hägrar. När vi bodde tillsammans så var jag alltid nummer ett. De frågade efter mig när jag var på jobbet och blev överlyckliga när jag kom hem. De väckte alltid mig på mornarna och ja, det var liksom mamma som hägrade.

Den här veckan är det pappans vecka. Vi bor i samma by. Jag var över för att träffa dom en sväng och dottern säger då att hon vill äta middag med mig hos min syster, hennes moster. Så säger pappan: Du kanske vill sova hos mamms inatt, och det ville hon gärna.

Vi äter middag hos min syster och hon nämner under middagen att jag ska " lämna tillbaka henne hos pappa". Nää, säger jag, nu ska du ju sova hos mamma. "Men jag vill sova hos pappa" säger hon. Jag pratar bort det och vi går sen hem och ska ha mys framför tv:n.

Pappan ringer och det är lillebror som vill säga godnatt till hans syster. När pappan säger "godnatt gumman" så bryter hon ihop. Jah skyndar mig att avsluta samtalet men sen gråter hon hejdlöst i säkert 15 minuter "jag saaknar pappa! Jag vill vara hos pappa! Jag vill sova i min gosiga säng hos pappa och hålla om pappas arm. Pappaaaa papppaaa pappaaaaa!" Helt tröstlös är hon och jag håller på att gå sönder och bryta ihop. Jag försöker säga att vi ska ju till pappa igen imorgon bitti, men det går inte. Så jag säger "klä på dig då så åker vi" Hon flyger upp ur soffan och klär på sig ytterkläderna. Jag skjutsar henne till pappan, lämnar av henne i hallen och åker. Åker hem och gråter hejdlöst naturligtvis. Känner mig så himla värdelös och oälskad. Vad ska jag göra? Att känna mig som en andrahandsförälder och att detta hem bara är ett sekundärhem tär på mig. Barnen har två kompisar i grannhuset som de umgås jättebra med och de springer mellan husen kors och tvärs. Vi umgås mycket med min syster som också har två barn, deras kusiner, och de är som bästa vänner. Vi pysslar, jag överöser dem med kärlek. De har två jättefina rum. De är lediga från dagis minst en dag i veckan då jag är ledig från skolan. Varför är det så här???? :'( varför är det bara pappa som gäller? Vad gör jag för fel??!

För mig som inte har barn är det där sjukt svårt att förstå.... 

Skaffar man alltså barn för att vara nummer 1? För att få känna sig älskad?

Har alltid sagt att skaffa barn är det mest egoistiska man kan göra.. Folk förstår mig inte men i ts text är det ju uppenbart.

"förut var jag nummer ett" Jag spyr. Är du vuxen? Var glad att de har en så fantastisk pappa istället. 

För mig som inte har barn är det där sjukt svårt att förstå.... 
Skaffar man alltså barn för att vara nummer 1? För att få känna sig älskad?
Har alltid sagt att skaffa barn är det mest egoistiska man kan göra.. Folk förstår mig inte men i ts text är det ju uppenbart.

"förut var jag nummer ett" Jag spyr. Är du vuxen? Var glad att de har en så fantastisk pappa istället.